Kejsare | 歴史館

Den nuvarande, 62 år gamle Naruhito, är den 126:e kejsaren i den officiella kejsarboken. Det gör familjen till världens längst regerande dynasti, även om Kina som rike existerat längre skiftade dynastierna på astraltronen. Att en och samma dynasti suttit på samma tron i mer än 100 generationer är inget historikerna kan ge något bra svar på, inte minst eftersom japanerna själva aldrig förundrades över detta sakernas tillstånd. Kinas kejsare satt på Himlens mandat och förväntades utifrån konfuciansk tradition att vara dygdiga föredömen för sitt folk. Japans var förbundet i rakt nedstigande led med solgudinnan Amaterasu, och då hon inte heller var något dygdigt föredöme var det inga förväntningar som tyngde de kejserliga axlarna. Kanske ligger en del av förklaringen i denna högst mänskliga syn på kejsarens person? För att bättre förstå hur det ligger till kan det hjälpa med några historier ur de kejserliga krönikorna.

En vanligt förekommande förklaring är att kejsaren betraktades som en ”levande gudom” eller akitsu mikami (現津御神) men det var en titel som inte skulle tas ordagrant, de använde den även om de koreanska kungarna när deras ambassader besökte Japan. Det var således snarare en poetisk omskrivning än en religiös bekräftelse. Sedan 700-talet blev det vanligt med titeln tenno (天皇), ung Himlens regent, på den som intog Krysantemumtronen. Innan dess höll de sig med titlar som oyashima wo shiroshimesu (八島を領しめす), ung. härskare över de åtta öarna, eller den ursprungliga benämningen på Japan. Detta kopplat till titeln mikoto (命) som först applicerades på gudarna för att sedan användas av kejsaren, men så småningom återfinns den inom hovaristokratin och skulle så småningom spridas till provinsfurstar. Ingenting i den indikerar således en unik ställning höjd över alla andra.

Inte heller var de oövervinnliga krigare. Den ende kejsaren som beskrivs i termer av krigare var den förste, Jinmu (神武天皇) som först erhöll sitt namn, som betyder ”gudomlig krigare”, på 700-talet. Han beskrivs tveklöst som en extraordinär person med gudarna på sin sida när han erövrar Japan från diverse barbariska stammar. Men redan hans efterträdare, kejsare Suizei (綏靖天皇, r. 581 – 549 f.Kr), stal tronen från sin äldre bror genom att mörda honom. Kejsare Buretsu (武烈天皇, r. 498 – 506) skall enligt krönikorna ha varit det vi idag benämner sociopat, han skall ha skurit upp en gravid kvinna för att studera embryot, rivit naglarna av folk han ogillade och tvingat dem plocka potatis. Detta således i krönikor som skrevs på kejserligt dekret och vars innehåll godkändes av densamme. Kanske hänger beskrivningen samman med att han inte efterlämnade en son och att det i själva verket skedde ett dynastiskifte? Enlig krönikorna var hans efterträdare, kejsare Keitai (継体天皇, r. 507 – 531), en ”kung i Omi” som skall ha varit femte generations barnbarn till kejsare Ojin. Det kan således tänkas att det varit lättare svälja ett skifte under förutsättning att företrädaren var allt igenom ond.

En inte helt ointressant bakgrund till kejsarnas möjlighet att bete sig på detta vis återfinns i legenden om Amaterasu och hennes bror Susanoo, vindarnas gud. De hade sex med varandra och bråkade intensivt, exempelvis skall Susanoo kastat in avföring i hennes palats. Kejsarna skall således härstamma från en familj av gudomliga bajskastare, och det kan onekligen vara besvärligt att förhärliga en sådan bakgrund eller framhålla det som ett dygdemönster. De var således redan från sin tidigaste härkomst associerade med i högsta grad mänskliga tillkortakommanden. Likaså förklarar det att de tog syskon, halvsyskon och kusiner som gemåler, kunde gudarna ägna sig åt incest kunde inte gärna människorna hindras från det. Likaså blir det omöjligt att framstå som omnipotent likt en Julius Caesar, Flavius Belisarius eller Alexander den store. Något behov att leva upp till orimliga krav från omgivningen etableras aldrig. Eventuella brister är individuella och inget som reflekteras i institutionen. Sedan katolska kyrkan blev dominant har europeiska kungar och kejsare i någon form tillträtt på ”Guds nåde”, därmed blir också förväntningarna höga och precis som med Himlens mandat är det något som kan dras tillbaka, det är enkelt uttryckt öppet för tolkning. Japans statsöverhuvud var en del av den himmelska familjen, men det skedde först vid tillträdet och när han abdikerade återgick han till att vara en bland alla andra.

Den förste som abdikerade var den kvinnlige kejsaren Kogyoku (皇極天皇, r. 642 – 645) och därmed stadfäste hon ett prejudikat som skulle nyttjas frekvent. Hälften av alla kejsare under Heian perioden skulle avgå i förtid, de flesta borttvingade av deras morfäder, den senaste är Heisei (平成天皇, r. 1989 – 2018), men för detta behövdes en särskild lag. Sedan introduktionen av Meiji konstitutionen 1889 har förutsättningen varit att de förväntas sitta på tronen tills de avlider efter europeiskt mönster. Under de två första århundraden av Heian epoken skulle Fujiwara klanen manövrera så att de blev nästa generations kejsares morfar genom att de försåg kejsaren med vackra, nubila och fertila döttrar som gemåler. Den japanska historien med sin uxorilokala tradition, hustrun bodde kvar hos sin egen familj istället för att flytta ihop med maken, innebar att det var morfar som ansvarade för de små gossarnas uppfostran. Genom att tvinga kejsaren att abdikera, de flesta gick med glädje, innan han fyllt 20 år, tillsatte de ett omoget gossebarn vars regent, sessho (摂政) för en omyndig kejsare och kanpaku (関白) för en myndig, var den som politiskt styrde riket. Den yngste någonsin var kejsare Shijo (四条天皇, r. 1232 – 42) som tillträdde ett år gammal och abdikerade när han var elva. Det flitiga bytet av kejsare, under Heian var de 31 stycken, tärde på kassan. Ceremonierna vid ett tronbyte var påkostade och i takt med att militärguvernörer övertog hovaristokratins shoen försvann deras inkomstkällor. Frustrationen bland innehavarna av Krysantemumtronen växte i takt med att inkomsterna sjönk, speciellt när de mognade och bättre förstod hur hovet hanterades.

Traditionen för en abdikerad kejsare var att raka huvudet och bli buddistmunk. De rörde sig endast undantagsvis utanför palatsområdet, var mest stillasittande och ägnade dagarna åt att författa poesi, hade rakade ögonbryn med påmålade nymånebågar ungefär 2 cm ovanför deras originalplats, sminkade sig vita och målade läpparna röda och tänderna svarta. Hela hovet var starkt feminiserat, men när de trädde in i buddistklostret ändrades förutsättningarna. Det var trädgårdsarbete, städning, meditation, raska promenader och martial träning som vidtog. De tenderade att bli vid god vigör och fick kraft att fundera över sakernas tillstånd inom hovet. Den förste som stod fri från Fujiwaras inflytande var kejsare Go-Sanjo (後三条天皇, r. 1068 – 73) eftersom hans mor inte var en Fujiwara, följaktligen negligerades han av Fujiwara no Michinaga som ansvarade för hans uppfostran. Hans far, kejsare Go-Suzaku (御朱雀天皇, r. 1036 – 45) beslöt att han skulle efterträda bror sin, kejsare Go-Reizei (後冷泉天皇, r. 1045 – 68), då han var barnlös. För första gången på 170 år var innehavaren av Krysantemumtronen fri från sociala och moraliska plikter gentemot Fujiwara. Exempelvis införde han striktare redovisningsregler för shoen i ett försök att stärka hovets finanser. Efter sex år på tronen abdikerade han till förmån för sin son kejsare Shirakawa (白河天皇, r. 1073 – 87) som redan vid tillträdet var 20 år gammal.

Även Shirakawa ansträngde sig att försvaga Fujiwaras inflytande och gick mot sin egen kanpaku allt som oftast. När hans åttaåriga son utnämndes till kronprins abdikerade han och sonen blev kejsare Horikawa (堀河天皇, r. 1087 – 1107) och Shirakawa kontrollerade sonen, således inte helt olikt Fujiwara klanens agerande, från sin position i klostret. Detta kallas av historikerna för insei (院政) eller ”klosterstyre” och skulle fungera som den politiska makten under Heian periodens sista 100 år. På så vis kan deras tid på Krysantemumtronen ses som en PRAO period då deras fäder försökte förbereda dem för tiden som ”klosterkejsare”, på japanska benämndes de antingen joko (上皇) eller hoo (法皇), det förra är generellt för en abdikerad kejsare, exempelvis är det titulaturen för Akihito fram tills han avlider, medan det senare specifikt indikerar en kejsare som befinner sig i kloster.

När Minamoto no Yoritomo etablerat sitt shogunat i Kamakura existerade det inte mindre än tre klosterkejsare, Go-Toba (後鳥羽天皇, r. 1183 – 98), Tsuchimikado (土御門天皇, r. 1198 – 1210) och Juntoku (順徳天皇, r. 1210 – 21) och de var inte roade av att se makten övertas av militära uppkomlingar. De slog samman sina krafter och mobiliserade en armé på 12 000 man för att störta shogunatet, som svarade med en tio gånger så stor armé. De tre f.d. kejsarna stod aldrig någon chans i det som döpts till Jokyu kriget (承久の乱) som stod i Uji utanför Kyoto 1221. De tre föredettingarna förvisades till öarna Sado, utanför Niigata och Oki utanför Shimane, samt till Tosa på Shikoku. De behandlades således som vilka andra upprorsmakare som helst, det faktum att de suttit på Krysantemumtronen påverkade ingenting. Ytterligare ett bevis på hur de tidigt skiljt på ämbetet och personen. Ytterligare ett försök till chuko (中興), restorering av kejsarmakten, genomfördes 1333 av kejsare Go-Daigo (後醍醐天皇, r. 1318 – 39).

Försöket medförde att kejsarhuset splittrades i två hov, ett norra och ett södra som finns beskrivet här. Det var enda gången i kejsarhusets historia det uppstod ett split. Det går tillbaka till att successionsordningen aldrig reglerades, bland alla furstehus i historien har det japanska haft största möjliga flexibilitet när det gäller successionen, kejsarna Tenmu (天武天皇, r. 673 – 86) och Tenji (天智天皇, r. 661 – 672) var bröder och Tenmu hade ihjäl Tenjis son för att själv överta tronen. För att behålla harmonin inom kejsarhuset utvecklades en tradition där kejsaren valdes från dessa två grenar av släktträdet om vartannat. Inte alltid exakt, men i princip så nära det var möjligt. Det var denna 700 år gamla strid som flöt upp till ytan under de två separat hovens epok. Om vi bortser från att de under en period på runt 70 år var dubbla kejsare var det endast elva kejsare under Muromachi perioden. Ashikaga shogunatet hade varken råd eller tid med hovets påkostade ceremonier så när kejsare bad att få abdikera fick de regelmässigt avslag, kejsare Go-Tsuchimikado (後土御門天皇, r. 1464 – 1500) ansökte inte mindre än fem gånger till shogun att få abdikera, men tvingades sitta kvar på tronen till sin död. Dessa ansökningar visar hur maktlös kejsaren hade blivit, han hade inte ens längre beslutanderätt över sin egen tjänsteutövning.

Sengoku perioden var inbördeskrig, alliansbildningar, uppror och social omställning. Förutsättningarna för en knipslug krigsherre att alliera sig med någon kejserlig ambitiös prins, eller någon från det förlorande södra hovet, att under kejserlig flagg försöka erövra makten hade aldrig varit bättre. Men det skedde aldrig, ett av dessa mysterier som historieforskningen inte har något bra svar till. En teori är att de var för upptagna med krigsplanering, men alla var inte konstant involverade i strider och hade gott om tid över för ränksmideri. Den troligaste orsaken, även om den är svår att leda i bevis, är att kejsaren helt enkelt ansågs för feminin i den mansdominerade krigarkulturen. Ingen kejsare förutom Jinmu, och det byggde på legender, hade aldrig varit härförare och när de försökt sig på det hade de misslyckats kapitalt. Ett annat är att kejsaren kan ha ansetts stå över triviala ting som världslig politisk makt, sedan Fujiwaras dagar hade den legat utanför kejsarens händer och det var inte kejsare utan hans fader i klostret som höll i makten. Den som gick segrande ur striderna skulle under alla omständigheter ändå kontrollera kejsaren, därför fanns det heller ingen anledning att ingå i maskopi med honom. Eller så trodde de kanske att han skulle vägra deras invit och då stod de där med skägget i brevlådan, varför skulle han utsätta sig för risken att bli avsatt av en av krigsherrens motståndare?

Tokugawa Ieyasu blev rikets hegemon och han blev också den förste att reglera kejsarens manöverutrymme. Konfucianska ideal genomsyrade krigarnas Japan och maktfördelningen mellan den sakrala kejsaren och den profana shogun var inte helt enkel att förlika med tankarna på Himlens mandat och det dygdiga föredöme kejsaren förväntades vara i den kinesiska traditionen. I den ”grundlag” han promulgerade i oktober 1615 stadfäster han att kejsaren skall ägna sig åt kulturella och akademiska intressen, helt i enlighet med den kinesiska traditionen. Därmed tar han också ett större ekonomiskt ansvar för hovet, under mer än 100 års tid hade de levt på en årsinkomst på endast 3 000 koku. Exempelvis fick kejsare Go-Kashiwabara (後柏原天皇, r. 1500 – 26) vänta i hela 21 år innan han kunde genomföra kröningsceremonin, och kejsare Go-Nara (後奈良天皇, r. 1526 – 57) sälja av sin personliga kalligrafi för att inkomsterna inte räckte till. Kejsare Ogimachi (正親町天皇, r. 1557 – 86) fick provinsfursten Mori Motonari att betala för kröningsceremonin. Under Tokugawa shogunerna skulle deras inkomster gradvis höjas till 130 000 koku på årsbasis, men de insisterade på att Nijojo, deras palats i anslutning till kejsarpalatset skulle slå det i överdåd just för att markera var den egentliga makten befann sig.

Likaså etablerade Tokugawa Iemitsu, Ieyasus sonson, Toshogu (日光東照宮) i Nikko som ett mausoleum till sin farfar. En reflektion är att hans baktanke var att åstadkomma ett ideologiskt skifte från en triangel av kejsare, Kyoto och Ise jingu som var Amaterasus viloplats, till Edo, shogun och Nikko. En indikation på hur närvarande kejsaren trots allt var i det folkliga medvetandet trots sin närmast mystiska existens bakom en bambujalusi instängd bakom palissaderna i Kyoto. 1626 höll Tokugawa Hidetda och Iemitsu en mottagning för kejsare Go-Mizunoo (後水尾天皇, r. 1611 – 29) i Nijojo, det var sista gången, fram till Tokugawa Iemochi som shogun och kejsare sammanstrålade, all kommunikation mellan Kyoto och Edo gick genom budbärare. För portugiser och holländare var det extra frustrerande då de hela tiden ansträngde sig att få till en audiens med kejsaren men förvägrades kontinuerligt. När Townsend Harris, USA:s första sändebud till Japan tog upp det med sina interlokutörer skrattade de åt honom och förstod inte varför han ”ville träffa en fattiglapp”. Uppenbarligen existerade det en diskrepans mellan deras beteende i den upphöjdes närvaro och hur de talade om honom bakom ryggen.

Ett problem för kejsaren var att hans lekamen ansågs så sakral att ingen fick vidröra den (hustrur undantagna) så ifall han blev sjuk kunde ingen läkare undersöka honom. Det gick så långt att tidigare nämnda Go-Mizunoo abdikerade specifikt för att erhålla sjukvård. Likaså var kejsaren i sin roll som överstepräst inom shinto den som ansvarade för all risodling och således tilläts han inte äta annat än ris till maten. Därför valde kejsare Sakuramachi (桜町天皇, r. 1735 – 47) avsiktligt att abdikera då han, likt sina undersåtar, gärna ville prova på en skål nudlar. En bur är en bur, om än med gyllene galler. Ett tecken på kejsarnas marginaliserade ställning under Edo perioden är återkomsten av kvinnliga kejsare, och de hade inget gemensamt med sina företrädare från Nara perioden.

Det började med att shogun Hidetada fick för sig att han kunde kontrollera kejsarhuset med samma metoder som Fujiwara nyttjat. 1620 arrangerade han så att hans 13 år gamla dotter gifte sig med den då 24 år gamle kejsare Go-Mizunoo och hon försågs med titeln Chugu (中宮) som ingen kejsarinna burit på mer än 300 år. Hon födde honom fem barn, men endast en dotter överlevde. När Go-Mizunoo abdikerade i protest mot att shogunatet inte godkänt utnämningen av några Zen abbotar i Kyoto var Hidetada därför tvingad att förmå hovet utse hans dotterdotter, Okiko, till ny kejsare med namnet Meisho (明正天皇, r. 1629 – 43). Hon var endast fem år gammal och morfar var inte intresserad att påta sig den traditionella rollen som sessho så fadern fortsatte obehindrat bakom tronen, han skulle se inte mindre än fyra av sina barn på tronen av de 37 han blev far till. Eftersom utfallet inte blev det Hidetada hade hoppats på försökte ingen av hans efterträdare i Edo borg att upprepa handlingarna. Men det skulle komma ännu en kvinna på tronen.

Kejsare Momozono (桃園天皇, r. 1747 – 62) dog endast 21 år gammal och hans enda son var endast fyra år gammal. Hovet beslöt därför att hans 20 år gamla syster, Toshiko, skulle tillträda tronen som kejsare Go-Sakuramachi (後桜町天皇, r. 1762 – 71). Då de i mångt och mycket var sysslolösa inom hovet kunde de ägna åratal, ibland ett decennium eller två till att grubbla över minutiösa detaljer i olika ceremonier. Många hade försvunnit i tidens glömska och det växte fram en vilja under andra hälften av 1700-talet att återuppliva många av dem. Sannolikt som en reaktion på shogun Tokugawa Yoshimune som reformerade shogunatet.

Ett sådant var bruket av shigo (諡号) eller det postuma namn som använts kontinuerligt i denna artikel. Det diskuterades i decennier och slutligen beslöt de återinföra det i samband med att kejsare Kokaku (光格天皇, r. 1779 – 1817) avled 1840. Det hade introducerats i samband med kejsare Jito (持統天皇, r. 690 – 97) bortgång, men kejsare Heizei (平城天皇, r. 806 – 809) var den siste som fick det i samband med sin begravning. Anledningen var att till skillnad från i Kina och Korea ville de inte besudla en kejsares namn med ett nedlåtande namn, en typ av ”bestraffning” de använde på kontinenten med kejsare och kungar de varit missnöjda med. Här märks således också hur synen på regenten skilde sig åt, japanerna kunde vara missnöjda med kejsaren som person, men de var inte redo att utsträcka det misshaget till institutionen. Ett av sätten södra hovet under 1300-talet försökte särskilja sig från kejsaren i Kyoto var just genom att de återinförde det postuma namnet för sina kejsare. Sannolikt en bidragande orsak till den utdragna långbänken inom hovet för att återinföra traditionen. Efter Meiji kejsarens tillträde beslöts det att samtliga kejsare skulle erhålla ett postumt namn.

I samband med tillträdet av kejsare Meiji (明治天皇, r. 1867 – 1912) övergick man också till ett nytt epoksystem benämnt ichisei ichigen (一世一元), ordagrant ”en generation, en epok”. Kejsarens postuma namn skulle sammanfalla med hans epoknamn. Den senaste är kejsare Showa (昭和天皇, r. 1926 – 89), att tala om sonen Akihito som kejsare Heisei (平成天皇, r. 1989 – 2018) är således att tala om en avliden person. Då han fortfarande lever omnämns han istället som Heisei Joko (平成上皇) och på andra språk som ”kejsare emeritus”.

Inte sedan Go-Daigos dagar hade kejsaren haft något att säga till om, men den allt mer ökande trafiken av europeiska fartyg i de japanska farvattnen skulle ändra på detta under 1800-talets mitt. Shogunatet hade som policy att inte informera kejsare om den politiska utvecklingen annat än i synnerligen allmänna fraser i en årlig rapport. Hovet i Kyoto levde således i en bubbla av okunskap om omvärlden. Därför behövs det inte heller mycket fantasi för att föreställa sig hur upprörde de måste blivit när shogunatet beslöt att informera kejsaren om kommendör Matthew C. Perrys ankomst till Uraga i Edobukten. Kejsare Komei (孝明天皇, r. 1846 – 66) uppfattade det som ett upprepande av mongolernas invasionsförsök i slutet av 1200-talet och skickade omedelbart bud till de ”sju templen och de sju helgedomarna” att de skulle be för ”gudomliga vindar” som blåste ut barbarernas fartyg till havs där de lämpligen kunde förlisa.

Det faktum att de valde involvera kejsaren är en indikation på hur pass hjälplösa de uppfattade den egna situationen. De senaste shogunerna hade varit svaga individer, deras gamla roll som militära befälhavare hade fallit i glömska och de levde ett nästan lika isolerat och skyddat liv i Edo borg som kejsaren gjorde i sitt påvra Kyotopalats. Samma meddelande som gick till hovet utgick också till rikets daimyo, provinsfurstarna som var upp shogunatet. Därmed var grisen ur säcken och det fanns inte tillstymmelsen till en chans att få in den igen. Iwakura Tomomi stod Komei nära som rådgivare, men hans omständigheter var så pass torftig att familjen hyrde ut sitt hus som spelhåla, de utnyttjade helt enkelt sin åtalsimmunitet för att förstärka kassan. Han såg nu en möjlighet att spela bort shogunatet och återinsätta kejsaren som rikets centralmakt, något han själv också skulle dra ekonomisk fördel av. Hovet i Kyoto blev nu en magnet för rikets västra daimyo som i sekel gått och inväntat revansch på förlusten i Sekigahara.

Men de var gamla, slitna och grundmurade i föråldrade konfucianska ideal, istället var det juniora vasaller, uppburna av brinnande ideologisk entusiasm övertygade om japansk exceptionalism som skulle samlas kring kejsaren för att leda striden mot det rostangripna shogunatet. Under striderna fick de klart för sig att utan tillgång till västerländska vapen och teknologi hade slagit sig slätt i kampen. Påeldade av kejsarens personliga xenofobi växte insikten att kejsaren personligen kunde utgöra en black om foten för den kommande utvecklingen. Lyckosamt för dem avled han juldagen 1866, tidpunkten är närmast hänförande lämplig. Hans svärfar, Nakayama Tadayasu, var övertygad om att han lönnmördades men att det hölls strikt hemligt inom en ytterst begränsad krets. Den brittiske diplomaten Ernest Satow som tjänstgjorde i Japan från 1862 har i sina memoarer uppgett att folk talat om för honom att Komei röjdes ur vägen för att möjliggöra relationer med de europeiska nationerna, och Donald Keene skriver i en not i sin monumentala biografi över Meiji att hans professor, Tsunoda Ryusuke, 1910 på Hawaii träffade en japansk man i en bar som uppgav att han skickats ut ur Japan för att han deltog i mordet på Komei. Han är emellertid också extremt noggrann med att påpeka att Tsunoda berättade det för honom 40 år efter att det inträffat och att han själv 40 år senare inte kunde garantera att minnet inte spelade honom ett spratt, samt att han inte kände till hur mycket alkohol som förtärts aftonen ifråga. Oavsett minnesbilden kvarstår de obekräftade ryktena samt att hovet vägrat alla former av forensisk kontroll av Komeis kvarlevor.

Under alla omständigheter var det den 14-årige blyga gossen Mutsuhito som tillträdde tronen och blev den förste som inte bara besökte Edo utan också betraktade Japans främsta naturstolthet, berget Fuji. Efter något år skulle Meiji, hans namn för eftervärlden, flytta in i shogunens gamla borg och Edo döpas om till Tokyo efter konfucianskt mönster. Meiji blev också den förste att träffa västerlänningar och framställas i maskulina martiala drag sedan Jinmu. De nya oligarkerna behövde honom som en samlande kraft och den kejserliga traditionen att vara ett lydigt redskap i de styrandes händer kunde leva vidare om än i nya former. Japanerna talar gärna om Meiji som exemplarisk och den kanske mest framträdande av alla kejsare, men sanningen är att han var en blyg och stoisk person som inte trivdes med sin publika framtoning, och de händelser som framhävs, annekteringen av Korea, Sino-Japanska kriget, Rysk-Japanska kriget inte var något han personligen genomdrivit. Tvärtom, under den s.k. seikanron motsatte han sig starkt ett anfall på Korea. Men det jättelika Meiji jingu i centrala Tokyo står som en ständig påminnelse om hans legat.

De moderna kejsarna skiljer sig från de traditionella endast såtillvida att de formats i de europeiska monarkernas tradition, en Meiji har mer gemensamt med drottning Victoria än kejsarinnan Suiko (推古天皇, r. 592 – 628), och Akihito med Carl XVI Gustaf. Det verkar som om det är denna anpassningsförmåga och funktionen att stå utanför politiken, att regera men inte styra, att samtycka utan att krypa, att vara plikttrogen utan att bli slätstruken som gjort att de aldrig blev avsatta. De har aldrig avbildats på sedlar, mynt eller frimärken men ändå varit levande gestalter i japanens medvetna och under de år som Krysantemumtronen intages har de högaktats utan att tillbes. Därvidlag skiljer de sig från alla andra dynastier vi upplevt och genomlidit på detta klot under ett par millennier.

歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Kategoriarkiv: Kejsare

Go-Toba den rebelliske kejsaren

De japanska kejsarnas historia

Södra och norra hovens konflikter

Den första restorationen

Muromachi perioden