歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Suiko var den första kvinnliga kejsaren

3 kommentarer

Japan har haft åtta kvinnliga kejsare, men två av dem var det två gånger så räknas regentperioderna, blir det egentligen tio olika regenter. Den första hette Suiko (推古天皇) och regerade mellan 592 och 628. Källorna från den här tiden är inte de utförligaste och de tillkom flera hundra år senare, åtminstone de extanta, men hon nämns också i koreanska och kinesiska källor som bekräftar det som nämns i, speciellt Nihon Shoki (日本書紀) och därmed höjs trovärdigheten även på det andra materialet. Suiko är hennes postuma regentnamn, under sin levnad fram tills hon blev kejsare var hon känd som prinsessan Nukatabe (額田部) och som barn, hon föddes den 15 juni 554, kallades hon Toyomike Kashigaya (豊御食炊屋姫尊) och var den 29:e kejsaren Kinmeis andra dotter. Han hade sex olika hustrur och prinsessan Kitashi (蘇我堅塩媛), Suikos mor, var av Soga börd. Hennes morfar, Soga Iname (蘇我稲目), hade spelat en viktig roll i införandet av buddismen till Japan och hade av den anledning en synnerligen stark ställning inom dåtidens hov. Det var en politisk tillgång som hon skulle få stor nytta av senare i livet.

Hon var inte den första kvinnan som tillfrågades om hon kunde tänka ikläda sig ämbetet som kejsare, två generationer tidigare hade kejsarinnan Kasuga no Yamada tillfrågats om hon kunde ta över efter sin make, kejsare Ankan, då denne avled, men hon avstod med motiveringen att det inte passade med en kvinna på Juvelsätet, föregångaren till Krysantemumtronen. På samma sätt tackade Suiko nej tack två gånger innan hon till slut accepterade. Vad som ändrats på två generationer är svårt att säga, kanske hade kvinnor generellt fått mer att säga till om inom hovet, deras åsikter efterfrågades i större utsträckning och hovets verksamhet hade utökats i så stor grad att interrelationer blev viktigare, ett ämnesområde som kvinnorna intuitivt behärskade bättre än männen. Enligt skrifterna var hon en stillsam och eftertänksam kejsare, nu var de inte lagda åt det kritiska hållet när kejsare från tidigare generationer beskrevs, men det finns de som har betydligt kortare beskrivningar. Självfallet kan det bero på bristfälligt källmaterial, men det kan inte förbises att de positiva omdömenas frånvaro är realitetsbaserade.

Vi den här tiden dominerades det politiska livet av konflikten mellan Soga (蘇我) och Mononobe (物部), de två klaner som dominerade hovet. Ungefär 150 år tidigare hade buddismen, via Korea, introducerats till Japan. Soga klanen var positivt inställda till religionen och såg den som en bro till övriga Asien och en möjlighet till internationellt utbyte och tillgång till de högre stående kulturerna i Korea och Kina. Mononobe däremot var skeptiska till buddismen och ansåg att den upprörde de inhemska kami således Shintos andeväsen som återfanns överallt i naturen. Så fort hovet drabbades av motgång, missväxt, jordbävning, översvämning, tyfoner, torka, sjukdom eller liknande var klanen snabbt framme och hävdade att det berodde på att kami var upprörda över villigheten att ta in utländska gudomar. I modern nomenklatur skulle vi benämna Soga för globalister och Mononobe för nationalister. Kejsarna ställde sig huvudsakligen neutrala genom att utnämna en Soga till Kabinettschef och en Mononobe till Chefsminister. Posterna var likvärdiga som maktplattform och ingen kunde dominera den andre. Konkurrensen mellan klanerna bidrog till att kejsaren kunde driva en effektiv administration och även hade utrymme att avstå skatteuttag om det skulle visa sig nödvändigt.

Arton år gammal gifte hon sig med kejsare Bidatsu, hennes halvbror, och blev därmed kejsarinna. Giftermål mellan direkta syskon var redan vid den här tiden förbjudet, men giftermål till någon man hade blodsband med var inte ovanligt. Kejsarklanens blodlinje borde förbli oförstörd men då de ofta hade ett flertal hustrur tenderade det mot kusiner och nästkusiner. En modern genetiker hade däremot oroat sig över allehanda mutationsrisker och den stora barnadödligheten sammanhängde sannolikt med den genetiska sörja som emellanåt måste ha uppstått. Det skulle dröja till 729 innan en kejsare tog sig en hustru utanför den egna klanen då Fujiwara Komeiko (藤原光明子) ingick äktenskap med kejsare Shomu (聖武天皇). Bidatsu hade redan haft en kejsarinna, men hon dog efter fyra års äktenskap, det var då han beslöt att gifta sig med sin halvsyster – det är inte osannolikt att han varit omedveten om detta faktum då de uppfostrades av olika tjänstefolk – och han hade två söner och fyra döttrar med henne. Att hålla blodslinjen vid liv var en av kejsarens primära uppgifter och det kan inte uteslutas att befryndade relationer underlättade ansvaret.

Bidatsu var ovanlig så till vida att han personligen tagit ställning mot buddismen, han anslöt sig till Mononobes tankar om att de inhemska gudarna inte uppskattade internationell konkurrens, han var helt enkelt religiös protektionist. Därmed kom han också i Sogas sikte, de kunde inte gärna promovera buddism med kejsaren mot sig. Det gav Mononobe Moriya (物部守屋) den ledande ställningen inom hovet och Soga Umako (蘇我馬子) tvingades undertrycka sina ambitioner. När så Bidatsu plötsligt avled vid 47 års ålder såg Umako möjligheten att flytta fram klanens positioner, medan Mononobe var övertygade om att Soga förgiftat kejsaren. Därmed var konflikten mellan de två klanerna ute i öppen dager.

Mononobe skyllde Bidatsus död på att Soga försummat de inhemska kami i bönerna för Bidatsus hälsa och det bidrog till hans för tidiga bortgång. Soga Umako ansåg därmed att han inte längre hade något val och måste arrangera ett lönnmord på Mononobe Moriyas kandidat som ny kejsare, prins Anahobe som några år tidigare försökt våldta prinsessan Kashigaya, den framtida kejsare Suiko. För att genomföra detta placerade han prinsen ”i Kashigayas närhet”. Riktigt vad som menas med det framgår inte av källorna, inte heller nämner de att hon skulle protesterat mot tilltaget. Intrycket som kvarstår var att en våldtäkt eller två kusiner emellan inte var mycket att hänga upp sig över. Men om så verkligen var fallet får det ändå betraktas som anmärkningsvärt att det tas med i dåvarande historiebeskrivning. Kanske ville krönikören framhålla hennes stoiska läggning och vilja till personliga uppoffringar för kejsarklanens bästa? Vi vet inte, utan kan endast spekulera. Det slutade med att Mononobe Moriya dödades och Soga Umako tog kontrollen över hovet.

Resultatet blev att Umako kunde driva igenom sin kandidat, prins Hatsusebe som blev den 32:e kejsaren Sushun. Med Bidatsu och Mononobe borta fanns det inte längre något hinder att fullt ut driva igenom buddismens införande som kejserlig, och därmed elitens, religion. På kort tid byggdes ett antal tempel i och runt om Asuka, dåvarande huvudstaden. Soga Umako var bror till änkenåden Kitashi som var Sushuns – och Kashigayas – mor, därmed också kejsarens morbror. Fram tills Sushuns tillträde beskrivs konflikten mellan Soga och Mononobe ingående, men efter Sushuns tillträde har Nihon Shoki inte mycket att berätta om hans regenttid. Men en händelse står ut som krönikan tar upp. Sushun erhåller tribut i form av ett infångat vildsvin. I det sammanhanget skall han ha yttrat att han ”skulle njuta att huga huvudet av en som han hatar lika mycket som han skulle glädjas åt att halshugga vildsvinet”. Soga Umako skall ha tolkat detta som ett hot emot honom själv personligen och tyckte det var bättre att förekomma än förekommas. Han lät därför arrangera ännu ett lönnmord, denna gång på kejsare Sushun. Nihon Shoki beskriver att när Sushun en dag tog emot tribut från Togoku (東国), det som idag kallas Kanto, alltså det slättområde som kringgärdar Tokyo, mördades kejsaren av Azuma no Aya no Atiakoma på uppdrag av Umako. Vi vet inget om denne mördare, mer än att namnet antyder att det var han som överlämnade tributen från Tokyoregionen och därför kunde komma kejsaren tillräckligt nära med en dolk, eller kortare svärd.

Lönnmordet kastade hovet in ett kaosliknande tillstånd, det fanns ingen uppenbar tronföljare till kejsare Sushun. Främste kandidaten var Bidatsus son, prins Oshisaka no Hikohito no Ooe, men hans hälsotillstånd bedömdes som alldeles för klent och därför fick han heller aldrig erbjudandet att tillträda. Näste på tur var Prins Takeda, som var son till Bidatsu och Kashigaya, men han ansågs allt för ung. I det läget beslöt man att tillfråga Kashigaya, som således först avböjde två gånger, innan hon slutligen accepterade. En anledning som Nihon Shoki framhäver för att hon tillfrågades var att de buddistiska riterna som införts borde, enligt hovets ministrar, kompletteras med shamanistiska böner, som kvinna och uppväxt med dessa riter inom hovet ansågs hon förmodligen vara den mest kvalificerade att fasthålla balansen mellan de nya utländska gudarna och de gamla inhemska som utgjorde kejsarklanens maktbas, nämligen dess genealogiska linje tillbaka till solgudinnan Amaterasu.

Suiko var 39 år när hon tillträdde och en av hennes första åtgärder var att utnämna prins Umayado till sin tronföljare. Han är därför mer känd i historien som Shotoku taishi (聖徳太子) eller kronprins Shotoku, ett namn som kan tolkas som ”sakral dygd” och han är känd för att ha infört det som betecknas 17 paragrafers konstitutionen, på japanska Jushichijou no itsuki shinori (十七条憲法). I modern tappning kanske den inte skulle uppfattas som en grundlag i den legalistiska betydelsen, utan det var snarare ett dokument som framhävde buddistiska och konfucianska dygder. Några inslag var:

  • Harmoni skall värderas, lättsinnig opposition undvikas.
  • De tre skatterna (Buddha, Dharma [lärorna] och Sangha [samhället]) skall vördas.
  • Erhålls kejserliga påbud skall de efterlevas samvetsgrant.
  • Viktiga beslut fattas inte av en enskild individ.
  • Låt varje man ha eget beslutsområde och låt inte sfärerna förvillas.

De kan ses som levnadsråd lika mycket som underlag för offentlig maktutövning, men de lade onekligen grunden till ett samhälle som värdesätter harmoni och skyr konfrontation. Den är också det legala underlaget som bekräftar att buddismen hade blivit offentligt erkänd religion. Samtidigt tydliggör den att kejsaren och hovet är centralmakten vars påbud måste efterföljas, i gengäld skall de inte agera egensinnigt eller diktatoriskt, utan besluten fattas efter genomgång och diskussion av inblandade parter. Suikos styre kan på så vis sägas ha fått genomslag in i dagens moderna Japan. Harmoni värdesätts fortfarande högre än individuell påstridighet och viktiga beslut fattas inte av enskild (ibland frustrerande och tidsödande). Det har inneburit att japanska byråkrater i över 1300 år getts en stark ställning i statsapparaten med jämförelsevis svag översyn. Det har också inneburit att kejsarnas, shogunernas och de moderna politikernas makt kringskurits av en välorganiserad och effektiv byråkrati som aldrig dragit sig för att trilskas ifall deras åsikter ignorerats.

Under Suikos regenttid infördes också de tolv hovtitlar som i allt väsentligt levt kvar, men utökats med en junior och senior inom varje rank. Utdelandet av dessa titlar, lite motsvarande Europas adelstitlar, har varit hovets mest effektiva styrmedel. Titlarna var eftertraktade då de förlänte innehavaren status och privilegier, dock inte skattefrihet. Och under Tokugawa eran skulle kejsarens regleras till den milda grad att även de dräkter som medföljde en viss rank, särskilt till prästerskapet, skulle godkännas av shogun innan de fick utdelas. Suiko sanktionerade även författandet av historiekrönika för kejsarklanen. På utrikesplanet vidmakthöll hon och expanderade relationerna till kungarikena Silla, Paekche, Koma och Mimana (de två senare på koreanska Korai och Imna), Korai är det rike som vi i väst tar namnet Korea ifrån. Koreanerna själva talar om Joeson (på japanska Choson) som är det första enade riket på koreanska halvön. Exempelvis finns det noterat att Suiko fick motta en kamel i tribut från Paekche. Riktigt vad de skulle med den till eller hur den skulle skötas framgår inte av källorna, men dåtidens japaner som fick tillfälle att skåda det mäktiga djuret måste rimligen ha blivit både imponerade och lite skrämda.

År 600, hennes åttonde regeringsår, skickade hon 10 000 soldater till Silla på Korea, men varken japanska eller koreanska källor är särskilt tydliga om anledningen, vad de användes till och hur det gick. Av den anledningen drar historikerna slutsatsen att det varit ett misslyckat krigsföretag. Prins Kume, Suikos brorson som ledde styrkorna dog av sjukdom under kampanjen, han efterträddes av Prins Tagima, hans onkel, som befälhavare, men Tagimas fru insjuknade och avled, efter det återvände han till Japan och därmed upphör källorna till kriget. Sju år senare skickade Suiko Ono no Imoko till Daitokoku (大東国), Stora Österlandet, som vi numera vet var Sui dynastins Kina. Enligt kinesiska källor var det ingen lyckosam ambassad. Kejsar Yang (煬帝), på kinesiska Yang Guang upprördes över att ha mottagit ett brev från en ”barbarisk nation” som gjorde anspråk på likabehandlande. Trots denna upprördhet tog han emot en andra ambassad ledd av Imoko som åtföljdes av flera ledande hovaristokrater och präster för att lära sig allt de kunde om Sui Kina. Ett beteende som skulle upprepas efter 1858 när USA tvingade Japan att öppna sina hamnar.

Suikos största inhemska bedrift var den stora utbyggnaden av buddisttempel. Exempelvis finns det noterat att 624 byggdes det inte mindre än 46 tempel och 816 män blev munkar och 569 kvinnor nunnor. Hon anlade också en väg mellan Asuka och Naniwa, dagens Osaka, en väg som fortfarande existerar som Takeuchi landsväg. I kölvattnet av importen av buddistiska sutror och heliga artefakter följde även konfucianska texter, den kinesiska astralkalendern och studiet av stjärnorna, både astronomi och astrologi, men även exempelvis geologi samt kinesisk örtmedicin. Kulturellt utvecklades sarugaku (猿楽) som ordagrant betyder ”apspel” och var en form av komisk akrobatik ackompanjerad av trummor samt gigaku (伎楽) som är en maskerad dansteater, ett slags tidig föregångare till Noh teatern. Det finns också antecknat att Suiko anlade inte mindre än tolv dammar, detta har sannolikt varit kopplat till en utbyggnad av jordbrukets risodlingar, även det importerat från Kina. Allt detta är storskaliga projekt som visar att Suiko drev en välutvecklad administration som måste haft tillgång till skatteinkomster av något slag för att finansiera både tempel, dammar och ambassader som att skicka militära förband utomlands.

I japansk historieskrivning, författad av män för män, är det prins Shotoku som dominerar händelseutvecklingen för den här perioden. Men lusläser man Nihon Shoki blir det uppenbart han var regent till Suiko och att reformerna skedde under samförstånd. Och det var inte utan att hon kunde fräsa ifrån vid behov. Soga Umako erhöll exempelvis att få kontrollen över Katsuragi no Agata (桂木の縣), en militärbas som förvisso tillhörde Soga klanen men som stod under direkt kejserlig kontroll. Hon skall ha sagt; ”förvisso är Umako min morbror och Sogas råd har varit betydelsefulla, men överger jag Katsuragi till honom kommer framtiden att kalla mig en dum och naiv kvinna”. Hon var således medveten inte bara om sin politiska status men även sitt framtida legat.

Under den andra månaden i sitt 36:e regentår, år 628, insjuknade hon och många naturkatastrofer inträffade. Dessa tolkades som ett påbud om hennes förestående död och den sjunde dagen i den tredje månaden avled hon, 75 år gammal. Då hon fruktade att folket led under en pågående torka skall hon sagt att hon inte ville ha att de byggde ett kejserligt mausoleum till hennes minne. Istället bad hon dem lägga henne tillsammans med prins Takeda. År 2000 uppgav Kashihara stad att de funnit två stora stenkammare i Ueyama, en stadsdel i Kashihara. Byggnadsstil påminner om andra gravar från den här perioden och storleken antyder att kvarlevorna är kejserliga. Det faktum att det är två separata gravkammare bredvid varandra antyder att det kunde ha varit prins Takeda och kejsare Suiko som legat begravna där.

3 tankar om “Suiko var den första kvinnliga kejsaren

  1. Ping: Japans andre och tredje kvinnliga kejsare | 歴史館

  2. Ping: Prins Shotoku – Japans grundare? | 歴史館

  3. Ping: Japan och Koreas komplicerade relation – del 1 | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.