Thunbergs tid i Nagasaki och Edo

Från Kaempfers initiala överraskande, och delvis exoticerande, beskrivning av Japan fram till Siebolds mer vetenskapligt analytiska monografi formades den europeiska bilden av Japan utav Thunberg från Uppsala. J. Willet Spalding som var Perry expeditionens sekreterare medförde ett exemplar och ansåg den ”skrymmande men väl värd ansträngningen även om den kan avskräcka de modigaste ehuru den återbetalar den industriöst sökande”. Thunberg bidrog således till utformningen av den amerikanska strategin för att öppna upp Japan mer än 60 år efter utgivandet av ”Resa uti Europa, Africa, Asia, förrättad åren 1770–1779”, där det var tredje och fjärde bandet som primärt intresserade Spalding eftersom de specifikt handlade om hans tid i Japan. Det var också den enda delen av verket som gjordes tillgänglig i engelsk översättning. Charles Hopton, hans engelske förläggare, fann de två första banden ointressanta. Den engelska översättningen genomgick på kort tid tre tryckningar. Även Siebold medförde ett exemplar, av den tyska och holländska översättningen, till Japan. Likaså medförde han exemplar av Flora Japonica och vi vet att han överlämnade ett exemplar av den till Ito Keisuke.

Edo Tokyo Hakubutsukan – Tokyos historiska museum

Ryogoku, endast en station på Sobu linjen från det kanske mer kända Akihabara, är förmodligen endast ett bekant namn bland sumonördar. Här ligger nämligen sumobrottningens högborg Ryogokugikan där hälften av årets sumoturneringar genomförs och drar entusiaster från hela riket för att heja på sin lokala brottarförmåga. Sedan den 28 mars 1993 har de fått en lokal konkurrent som drar allt mer besökare till området. Edo Tokyo Hakubutskan, eller Edo och Tokyo muséet, erbjuder en historisk vandring i en stad som hade varit världens avund ifall Japan varit tillgängligt för omvärlden. Holländarna beskrev staden kärleksfullt, ömsint men inte alltid helt fullständigt till sina uppdragsgivare i Amsterdam. Muséet försöker återuppväcka den känslan och ger samtidigt en djup insikt i staden och samtidens historia.

Edo perioden

Edo perioden är som namnet antyder uppkallad efter Edo, dagens Tokyo, där Tokugawa dynastins 15 shoguner huserade. En stor del av inläggen på bloggen tar upp olika aspekter och händelser under denna period, men det kan finnas skäl, att i likhet med tidigare inlägg om Nara, Heian, Kamakura, Muromachi och Azuchi-Momoyama perioderna kan det vara användbart med en övergripande sammanställning över de drygt 260 år som den utgör. Från tidigt 1600-tal, antingen 1600 jämt baserat på slaget vid Sekigahara eller 1603 då Tokugawa Ieyasu utnämns till shogun, fram till 1868 när kejsare Meiji flyttar från Kyoto och ändrar Edos namn till Tokyo. Samlingsnamnet för japaner om Edo perioden är att det var en ”fredsperiod”, inte minst i jämförelse med den föregående sengoku perioden. Men det förekom massor av mindre lokala bondeuppror kända som ikko-ikki (一向一揆), oftast betvingade av den lokala provinsfursten. Det var också den period då Japan slöt sig inom sig själv och avgränsade sina relationer till strikt kommersiella med Holland och Kina, men man tog emot ambassader från Korea, däremot skickade de inga.

Ynglingsshogunen

Med den näst siste shogun i Tokugawa dynastin, Tokugawa Iemochi, befinner vi oss mitt inne i den period som japanska historiker betecknar bakumatsu, eller ”shogunatslutet”. Centralstyret tappar allt mer kontrollen, Kyushu befinner sig i upprorsstämning, även kejsaren ställer sig tveksam till shoguns förmåga att hålla samman riket och blir allt mer politiskt delaktig och understödjer upprorsmakarna moraliskt. Shogun är inte mer än en yngling, tolv år vid sitt tillträde, som är beroende av sinsemellan kverulerande rådgivare. Fem år före tillträdet anlände kommendörkapten Matthew C. Perry med sina ”svarta skepp” i Uraga bukten utanför Edo och begreppet kanonbåtsdiplomati blev ett vedertaget uttryck inom statskonsten. Japan tvangs öppna hamnar i Yokohama och Hakodate förutom den tidigare i Nagasaki, ingå förnedrande avtal med västmakterna som gav dem extraterritorialitet, de behövde således inte stå till svars under japanska lagar, utan dömdes av egna domstolar. Detta upplevdes, med rätta som vanhedrande av befolkningen, och det hjälpte inte att en icke oansenlig del av de européer och amerikaner som anlände betedde sig arrogant och överlägset.

Polyglotta tankar

Vad innebär det att vara ”flytande” i ett språk? Själva ordet flytande känns problematiskt, att flyta är ett passivt tillstånd, övergiven åt vindar och strömmar. När man egentligen vill säga att någon har kontroll och avancerad förmåga i ett främmande språk, alltså att man aktivt behärskar språket. Sedan försvåras det påtagligt av att vad en person definierar som flytande säkerligen faller utanför ramarna hos en annan. Den som nödtorftigt behärskar skolengelska tycker att alla som kan hålla en konversation gående mer än två minuter är flytande. Dels för att de behärskar mer än en själv, men också för att man därmed definitionsmässigt höjer sin nivå från usel till medelmåttig. Att deras engelska på sin höjd förtjänar att kallas turistmässig går inte för sig i mediokratins tyranni, där tillåts ingen vara dålig och därför blir alla (nåja, nästan) usla så att ingen höjer sig över mängden.