Philipp Franz von Siebolds tid i Japan

Två tyskar och en svensk kom till Nagasaki. Det låter som inledningen till en tredje rangens vits. Det är det inte. Istället handlar det om de tre européer som var de enda egentliga källorna till kunskap om Japan under Edo perioden. Den förste var tysken Engelbert Kaempfer som levde 1651 till 1716. Han var andra sonen till en präst i Lemgo som ligger i Nordrhein-Westfalen. Den som betydde mest för västs förståelse av Japan var den andre tysken, Philipp Franz von Siebold, han var också den siste av de tre som besökte Japan och kunde därför nyttja företrädarnas framsteg men också deras misstag och feltolkningar. Siebold föddes in i en släkt av läkare i Würzburg, nuvarande Bayern och följde familjetraditionerna genom att läsa medicin vid universitetet i Würzburg. Han var starkt influerad av Alexander von Humboldts böcker om Latinamerika och troligen påverkade de honom att söka sig ut i världen. Att det skulle bli just Japan var, som så ofta här i livet, ett antal slumpfaktorer som kom att samverka helt oberoende av varandra. Färdig med sin utbildning praktiserade han som läkare i Bayern, men längtan ut var stark. När han 25 år gammal fick en inbjudan från en släkting att få besöka honom i Amsterdam tvekade Siebold aldrig utan gav sig iväg så fort det var möjligt. Väl där började han diskutera sin längtan ut i världen och fick tipset att han kunde söka arbete som marinläkare. Det var alltid svårt att rekrytera folk till de öppna posterna och de längre seglatserna kunde bli försenade om de saknade läkare ombord. HOC hade slutat existera, det avvecklades den 31 december 1799, men som enda västland med förbindelser till Japan gick det Förenade Kungariket Holland in och tog över verksamheten i såväl Batavia som Nagasaki. Resultatet av förändringarna blev att de formellt var den holländska flottan som tillhandahöll fartygen som seglade på rutten, därav öppningen som marinläkare för Siebold. Han kom således att ingå i Hollands ostindiska armé som kirurg-major. Således var han den ende av de tre Dejima läkarna som befann sig på ön som militär, även om hans verksamhet de facto var vetenskapsmannens, han var också den ende som befann sig på den konstgjorda ön under två separata perioder. Första posteringen varade från 1823 – 1829, och den andra från 1858 – 1862, han kom således att totalt spendera tio år i Japan, Kaempfer spenderade två och Thunberg stod knappt ut lite mer än ett år.

Dejima var Tokugawas fönster mot omvärlden

Dejima (出島) ”Avfärdsön” eller ”Utstickande ön” var en solfjädersformad konstgjord ö som var den enda inkörsporten till Japan under Tokugawa dynastin. Japan hade även handelsrelationer med Kina via Ryukyu som kontrollerades av Satsuma och med Korea via Tsushima som behärskades av So klanen. Skillnaden var att i Nagasaki var det utländska skepp som anlände, medan det var lokala skepp som seglade till omvärlden från de andra platserna. Fram till 1868 var det sannolikt också den mest detaljerat beskrivna platsen i hela Japan. Ön anlades ursprungligen för att shogunatet ville kontrollera de portugisiska jesuitprästerna, men det skulle bli känt som holländarnas handelsstation, eller faktorie som var dåtidens benämning. Behovet av landåtervinning har medfört att ön försvunnit från kartan.

Så bodde japanerna under Tokugawa

Under Edo perioden fick Europa mer genomarbetad information om Japan två gånger. Först av Engelbert Kaempfer som bevistade Japan 1691 och 92, samt Carl Peter Thunberg som anlände 1775 och stannade ett år. Deras intryck samlades in under det japanerna benämner Edo Sanpu (江戸参府 ), den årliga artighetsvisiten, holländarna kallade den hofreis, då den holländska handelsstationen i Nagasaki besökte shogun i Edo och utbyte gåvor i enlighet med japansk tradition. För japanerna var det en markering, inte minst gentemot den egna populationen, att det rådde ett tributärt förhållande. Holländska stationschefen förväntades läsa upp en text där han uttryckte sin och nationens tacksamhet över att japanerna tillät dem att vistas och handla i Nagasaki. Det innebar att Kaempfer och Thunberg vistades i speciella gästgiverier, kallade orandayado, när de besökte de större städerna som Kokura, Shimonoseki, Osaka, Kyoto och Edo, och när de övernattade på mindre platser förlades de till samma härbärgen som daimyo, såvida de var tillgängliga. De kom således aldrig i kontakt med normala japanska hus och fick därmed inte heller klart för sig exakt hur japanerna levde. Detta inlägg skall därför beskriva hur ett hem såg ut och vad som återfanns i det.

Nordegren & Epstein på villovägar i Tokyo

Sverige har de senaste dagarna firat 150 års jubileum av våra diplomatiska relationer med Japan. Kungaparet har besökt Tokyo och regeringen representerats av EU och handelsminister Ann Linde samt samordnings och energiminister Ibrahim Baylan. Med dem har även media följt med, en av dem är Thomas Nordegren från P1, tidigare utrikeskorrespondent i USA, numera i programmet Nordegren & Epstein. Han har således gedigen utlandserfarenhet och begriper, åtminstone intuitivt, att det florerar okunskap om vår omvärld. Trots det var det med viss bävan jag knäppte på programmet. Medveten om att detta ger oss ett utmärkt tillfälle att bättre förstå varför missuppfattningar om Japan flödar och varför Sverige har en överdriven uppfattning om sin egen existens.

Japans syn på invandring återpeglad i statistiken

För några dagar sedan redovisade japanska justitieministeriet att antalet utlänningar i Japan uppgår till 2,56 miljoner vid utgången av 2017. Det är en ökning på 7,5 % från året innan, eller 1,18 % av den totala befolkningen. Kineserna utgör drygt 28 % med sina 780 000, sydkoreaner uppgår till 450 661 eller 17,6 % och den starkast växande gruppen är vietnameser med 262 000, lite drygt 10 %. Antalet svenskar är så få att de inte redovisas separat utan faller i gruppen övriga européer, men sannolikt kretsar de kring 1 000 personer, eller mindre än en halv promille av antalet utlänningar, en tämligen bra spegling av svenskt ointresse för landet.