歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Animes historia i Japan

Lämna en kommentar

Med anledning av den tragiska mordbranden på Kyoto Animation kan det finnas anledning att titta närmare på Japans långa historia med anime, och kanske också ställa frågan varför det dröjt så länge innan det fått genomslag utanför Japan. Senast tillgängliga siffra är från 2016 då Japan exporterade anime för 1,77 miljarder kronor, och det innebar att anime upptog 77,1 % av all export som rörde rörliga bilder (numera är det ju digitalt och inte film). En försvinnande liten del av den exporten hittar fram till Sverige, 58 % hamnar i andra asiatiska länder, 29 % i Nordamerika och endast drygt 7 % kommer till Europa. I gengäld är svenska anime fantaster skickliga att på egen hand få fram anime som delas mellan dem.

Rötterna till anime hittar vi i det som kallas emakimono (絵巻物), bildberättelser på rullar som dyker upp i slutet av 1100-talet, början på 1200-talet. I skärningen mellan Heian och Kamakura perioderna. Det var vid denna tid som japanerna inledde produktionen av emakimono, som ordagrant är ”bildrulle”, för enbart underhållande syfte. De första kan dateras tillbaka till 700-talet, men dessa var strikt didaktiska och hade till syfte att utbilda illitterata bönder i buddhismens välsignelser. Den första, åtminstone kvarvarande, rullen som helt bryter det mönstret heter Choju Jinbutsu Giga (鳥獣人物戯画) som består av fyra rullar (extanta) och vars titel ungefär är ”Antropomorfa karikatyrer”. Berättelsen gör narr av buddhistiska präster och munkar som framställs som apor, grodor och kaniner. Genom att i snabb takt rulla fram nya scener får man lite samma upplevelse som när man använder ett stort antal teckningar som man sedan snabbt bläddrar igenom. Det kräver dock skicklighet att kunna rulla fram scenerna i sådan takt att ögat uppfattar det som en filmupplevelse. Redan här ses prov på exempelvis stora ögon, absurda konturer och enkla streckdragningar för effektfulla resultat som än idag återfinns i många anime.

Den kan exempelvis då jämföras med Shigisan Engi (信貴山縁起) som är ungefär samtida, men har ett klart mer undervisande syfte och berättar ”Legenden om Shigi berget”. Det är historien om hur munken Myoren skapade templet Chogosonshi-ji på berget och alla de hinder han måste överkomma för att uppnå målet. Rullarna, tre stycken, är intressanta för det är första tecknet på att de japanska artisterna fjärmar sig från sina kinesiska läromästare. Stilen som används benämns otoko-e, eller ”mansbild” och syftar på kraftiga rörelsemönster. Här ser vi också begynnelsen till två typiska kännetecken för japansk anime; sådant som fukinuki yatai (吹抜屋台) som ungefär är ”bortblåst tak” alltså att animatören tillåter sig att göra ett hål i taket så man kan se vad som försiggår i rummet, men ändå behålla hökperspektivet.

Aningen senare är Ban Dainagon Ekotoba (伴大納言絵詞) som beskriver ett upprorsförsök iscensatt av Tomo no Yoshio som var hans personliga namn (Ban och Tomo är olika läsningar av samma 伴) och en Dainagon var en av de högst uppsatta byråkraterna i Heianhovet. 866 brände han ned Otenmon (応天門) en av huvudportarna till Kyoto och försökte lägga skulden på en av sina rivaler. Som straff förvisades han till Izu under hot om att hans ande skulle komma tillbaka och hemsöka staden. Under mitten av 1100-talet utsattes Kyoto för ett antal katastrofer som fick folk att minnas hotet. Därför skall kejsare Go-Shirakawa beställt rullen för att blidka Tomos upprörda ande. Det intressanta med den är att den är ritad i två olika stilar. Tidigare nämnda otoko-e syns tydligt i de olika figurerna, medan den färggranna tsukuri-e stilen går igen i bakgrunderna, det är en blandad stil som också återfinns i många anime.

Under Edo perioden skulle rullarna utvecklas till det som heter Somato (走馬灯) en rund lykta med en inre och en yttre vägg som tillät ljuset att skina igenom. Genom att dra den inre rullen fick man bättre och jämnare fart på en emakimono så att det började framstå som animerad film. Då det inte gick att ha föreställningar för en större publik blev det istället vanligt med kringresande underhållare som visade sina rörliga bilder för en barnpublik. Då det behövde vara mörkt för att visa fram dem, kunde det ibland bli svårt att samla ihop en lönsam publik. Den någorlunda korta längden på rullar som fick plats hjälpte inte heller, men somato lever kvar i haiku som ett sommarord eftersom det huvudsakligen var under sommaren som det gick att arrangera föreställningar.

En annan populär underhållningsform var Kusazoshi (草双紙), små illustrerade böcker. Kusa är gräs, och i äldre japanska representerade det sådant som var folkligt, tänk gräsrotsrörelse. Det var således illustrerad litteratur som vände sig till folket. Den lilla text som fanns med var nästan undantagslöst endast hiragana för att böckerna skulle kunna säljas till kvinnor och barn. Men redan vid den här tiden var stora delar, även kvinnorna, verserade i de kinesiska tecknen som benämns kanji. Antagandet är därför att böckerna, som först gick under benämningen akahon, röda böcker, sedermera aohon, blå böcker för att sedan kallas kibyoshi, gula omslag, primärt såldes till landsbygdsbefolkningen. I början på 1800-talet utvecklades boktryckarkonsten så de kunde ge ut betydligt tjockare varianter till billigare kostnad, dessa kallas Gokan (合巻) och var oerhört populära. För historiker är Kusazoshi och Gokan en av få källor som ger insikt i hur den allmänna befolkningen levde, i så motto finns det också en direkt koppling till modern anime då avsikten är att underhålla de som inte hade råd att gå på kabuki, noh eller joruri.

Under Taisho perioden kom de första västerländska tecknade kortfilmerna till Japan och skapade stor sensation. Det som tidigare varit underhållning i det lilla formatet kunde plötsligt nå en stor publik, inte minst i takt med biografutbyggnaden. Den som först fick upp ögonen för potentialen var Kitayama Seitaro som övertalade filmbolaget Nikkatsu att satsa på en tecknarateljé. 1917 kunde han presentera sin första kortfilm, Saru to kani (猿と蟹), Apan och krabban. En gammal folksaga som försöker lära barn att hämnden kan dröja, men plötsligt dyker den upp. Apan byter bort ett frö mot en onigiri, risbulle, som krabban har. Krabban sår sitt frö och får ett vackert fruktbärande träd. Ber apan klättra upp och ta ner frukten, istället frossar den uppe i grenarna medveten om att krabban inte kan nå den. Istället blir det upp till krabbans avkomma att en dag smyga in i apans hus när han är borta, invänta återkomsten och attackera honom så våldsamt att han dör. Filmen verkar ha försvunnit i någon flytt för det är omöjligt att hitta några bilder från den. Under 1917 släppte han inte mindre än tio animerade kortfilmer, men det var året efter med Ushima Taro och Momotaro, två klassiska japanska sagor, som animer fick sitt verkliga genombrott. Sedan kom det ett krig emellan. Animatörerna kallades in för att producera krigspropaganda. Och direkt efter kriget var det ingen som hade råd att gå på bio. Men när vi anträder 60-talet hade ekonomin börjat återhämta sig.

De två stora namnen inom japansk anime är Miyazaki Hayao och Takahata Isao, där det första namnet är välkänt även utanför animenördarnas kretsar, medan det andra inte alltid känns igen ens bland nördarna. Det beror på den extroverte Miyazaki blev animes ansikte utåt, medan den mer introverte Takahata var den som höll i tyglarna och såg till att Miyazaki fullföljde det han påbörjat. Efter studier och en del diversearbete hamnade Takahata på Toei, en av Japans största filmstudios, där han fick arbeta med att producera tecknad film. Han gjorde sin regidebut med Taiyo no Oji, Horus no Daiboken (太陽の王子ホルスの大冒険) Solprinsen Horus Stora Äventyr som utkom 1968. Miyazaki var chefsanimatör på filmen som blev en gigantisk kommersiell flopp. Idag har den en självklar roll som den första filmen som lade grunden till moderna anime filmer.

En och annan animenörd som läser detta protesterar säkert nu och skriker Astro Boy, eller som han hette i Japan; Tetsuwan Atomu (鉄腕アトム) skapad av Tezuka Osamu, anledningen att det inte faller inom ramen är 1) att den startade som manga och 2) utvecklades för tv och japanska animenördar är betydligt mer strikta med den sortens gränsdragningar. Det medför att också klassiker som Lupin III skapad av Kato Kazuhiko, mera känd under sin pseudonym Monkey Punsch inte inkluderas. Senare kom dessa också att bli spelfilmer och först då, enligt ortodoxa konnässörer, betraktades de som anime. På samma sätt betraktas andra klassiker som Gundam, Doraemon, Dragonball Z, och Sailor Moon.

Det verkligt stora internationella genomslaget för anime kom med Akira 1988. Det var den första animefilmen som slog stort även utanför Japan. Succén för Akira var så stor att det nästa år förmodligen kommer ut en ”live action” version som nyss skedde med Lejonkungen. Filmens regissör, Otomo Katsuhiro, kom senare också ut med Steamboy. Men framför allt öppnade han upp världsmarknaden för Miyazaki och Takahata. Ditintills hade de fått nöja sig med tv serier, bland annat gjorde de 65 avsnitt med Mumintrollen och skapade kontroverser med Tove Jansson då hon inte godkänt den inriktning de tog med hennes karaktärer. Men efter den tidigare nämnda Solprinsen Horus fick de möjlighet att utveckla anime konceptet på film. Hans nästa film, Nausicaä från vindarnas dal, Kaze no tani no Naushika (風の谷のナウシカ) betraktas allmänt som den film som presenterade anime för världen utanför Japan. Akira var begränsad till science-fiction steampunk entusiaster medan Nausicaä tilltalade en bredare publik och blev populär även bland tjejer. Trots att budskapet i översättning förvanskats en hel del. I den ursprungliga japanska versionen är budskapet ekologisk animism, medan det i översättningen finns tydliga inslag av judeo-kristet tankegods som är helt främmande för japanska kreatörer.

Framgångarna med Nausicaä gav Miyazaki tillräckligt kapital för att starta sin egen animestudio. Studio Ghibli har precis som Disney expanderat med merchandising, driver ett museum och skall även öppna en nöjespark. Den första filmen släppt under Ghiblis namn var Tenku no shiro Laputa (天空の城ラピュタ) som i mycket bygger på Jonathan Swifts tredje bok om Gullivers resor i vilken han når till den flygande staden Laputa. Istället för 1700-talet är berättelsen en post-modern dystopisk överlevnadshistoria. Men med Nausicaä och Laputa hade Miyazaki nu tillräckligt med kapital för att anställa fler animatörer och lägga ut bakgrunder, kolorering och annat på entreprenad. Han var tidigt kritisk till att de flesta animatörerna inte behärskade konsten att återge trovärdiga människor. Insnöade i sin otaku värld vill de helst slippa kontakt med andra människor och förstår sig därför inte på ansiktsuttryck och rörelsemönster. Det är också anledningen till att han i sina efterföljande succéer som Tonari no Totoro (となりのトトロ), Min granne Totoro, Majo no takkyubin (魔女の宅急便), Kikis expressbud som utspelar sig i Visby, Omoide poroporo (おもひでぽろぽろ), Minnen av igår (egentligen Nedfallande minnen), Kurenai no buta (紅の豚) Porco Rosso (egentligen Skär gris), Mimi wo sumaseba (耳をすませば) Om du lyssnar noga, Mononoke hime (もののけ姫) Prinsessan Mononoke och Sen to Chihiro no Kamikakushi (千と千尋の神隠し) Spirited away (egentligen Sen och Chihiros mystiska försvinnande) valde att hålla fast vid hantverket att animerad film skall göras för hand för att få fram den emotionella dimensionen.

Detta sammanfaller med perioden då Disney utger Lilla sjöjungfrun, Skönheten och odjuret, Pocahontas, Mulan, Aladdin och Lejonkungen. Samtidigt som Pixar utkommer med Toy Story, Ett småkryps liv och Toy Story 2. Det sker under denna period en tydlig övergång till datoranimerad produktion i de amerikanska animationsstudios. Sannolikt har detta bidragit till ett ökat intresse för japansk anime, äldre tittare än småbarn förväntar sig mer rent estetiskt och uppskattar hantverket som ligger bakom och i takt med att det dyker upp animerad kortfilm på YouTube växer sannolikt de önskemålen.

Det är denna utveckling som möjliggjorde för Kyoani att etableras och växa. Från början var det en samling hemmafruar som tyckte det var roligt att färglägga och gladdes åt att de även kunde fåt betalt för något som de flesta upplevde som hobbyverksamhet. I takt med att deras tjänster ökade i efterfrågan tvingades de, och flera andra som dem, att inta en mer professionell inställning och anställa de okaku animatörer som Miyazaki helst höll borta från Ghibli.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.