Vart är världen på väg? – del 1

Intresset för Japans historia innebär med automatik att jag får i mig en hel del historisk materia som rör Korea och Kina. Det är oundvikligt och mycket av materialet är sådant som inte tas upp i den europeiska (detta inkluderar även den amerikanska) historieskrivningen kring östra Asien. Av den enkla anledningen suger jag också i mig en hel del material som rör europeisk och amerikansk historicitet. Dessutom var historieundervisningen helt fokuserad på den västerländska utvecklingen på den tiden det begav sig. Nästan all historisk forskning börjar i den lilla skalan, någon intresserar sig för den egna hembygden och beskriver hur den utvecklades. Detta jämförs senare med närliggande bygder och ett mönster utkristalliseras. När nationalstaten utvecklades blev historieskrivningen en nationell angelägenhet, kungar ville efterlämna en hjältebild och anställde krönikörer. Vid läsningen av dessa är en källkritisk granskning historikerns främsta instrument. Med utvecklingen av stora fartyg förändrades de mellanstatliga relationerna till annat än krig, handel utvecklades, nya kulturer och språk behövde förstås. Kontinenter varseblevs (”upptäcktes” är en tydlig indikation på en eurocentrisk historiesyn), imperialism växte fram. Idag talar vi om en multipolär värld och framtidens historieforskare kommer sannolikt att skriva Mars historia. Men dit är det fortfarande ett bra tag. Så hur kommer det se ut i det kortare perspektivet? Ur historien försöker vi skapa oss en uppfattning om vart vi är på väg. En överambition som vi lider av sedan Metusalems dagar. Något slags karta inför framtiden skänker oss en falsk trygghet och bloggen skall inte förneka läsekretsen den känslan. Räkna dock med att det är en annan bild än den gängse. Ämnet är så pass omfattande att det delas upp i ett flertal artiklar. Låt oss börja med de stora penseldragen.

Länderna lagoms avvikande extremism

Landet lagom som samtidigt är en extrem avvikare, så brukar Sverige beskrivas genom World Values Survey (WVS) och deras Inglehart-Weizel kulturkarta. Tillsammans med resten av det protestantiska Europa befinner vi oss där sekulära värderingar och ”självuttryck” är som högst. Sekulära värderingar ställs i kontrast till traditionella värderingar som framhäver familj, religion och nation, de sekulära accepterar skilsmässor, självmord och eutanasi och transnationell förståelse. Självuttryck är sådant som klimatmedvetande, tolerans gentemot minoriteter och hög ekonomisk självständighet. I kontrast till ”överlevnadsvärderingar” som är ekonomisk och fysisk trygghet som kopplas till etnocentrisk självsyn och misstänksamhet mot det främmande. Motsatsen till Sverige är länder som Qatar, Egypten, Tanzania och Ghana, länder som ligger nära oss är våra nordiska grannar, Tyskland, Holland och Schweiz. Intressant nog anses Japan mer sekulärt än Sverige; då springer de ändå till buddisttempel och shintohelgedomar betydligt oftare än vi närmar oss en kyrka. Många hushåll har dessutom antingen en gohonzon (御本尊) ett buddistaltare (skåp snarare) eller en kamidana (神棚) shintoaltare (hylla snarare) i sin bostad. Åtminstone ifall det finns plats till det. Men kom ihåg att det handlar om värderingar, inte ceremoniell.

Alla dessa japanska dagar – del 5; resor

Efter en månad i Japan var det redan dags för den första längre ledigheten. Golden Week är ett antal helgdagar som infaller i rad under månadsskiftet april/maj, skolan passade dessutom då på att ha en festival i anslutning till detta så vi var undervisningsfria i två veckor. Utanpå det hade jag levererat ett par artiklar och var vid mer än stadd kassa, dumdristigt nog förstod jag inte riktigt hur bra min kassa var, så jag beslöt mig för att resa runt i landet på egen hand. Trots, eller kanske tack vare, synnerligen bristfälliga kunskaper i språket. I ungdomen kompenseras dock okunskapen mer än väl av det bristfälliga konsekvenstänkandet. En av anledningarna till beslutet var att jag var bjuden på bröllop i Kobe, en unik chans att förstärka de kulturella kunskaperna.

Japan och Rysslands antagonistiska relation – del 1

Få tänker säkert på det, men Ryssland är det enda land som Japan haft en landgräns mot som inte var resultatet av militär expansion. Och landgränser brukar leda till konflikter, ofta räcker det att granska grannarnas relationer i ett villakvarter. På södra Sakhalin delade länderna en landgräns som, inte minst beroende på den begränsade befolkningen och deras praktiska hantering samt periodiska nomadiska förflyttningar, var svår att fastställa och svårare att upprätthålla. Ett avtal mellan Japan och Ryssland som skulle reglera gränsdragningen undertecknades den 30 mars 1867 och det skall vi återkomma till. Först skall vi granska resan dit.

Japanska måttenheters historia

Vårt sätt att mäta vår omgivning blev först vetenskaplig i modern tid. Ursprungligen använde vi våra kroppar; tum, aln, fot var utgångspunkten. Den med en stor tumme fick mer för pengarna, och den med stora fötter erhöll mer mark. Till viss del lever det kvar, vi köper en 65 tums tv, inte en 165 centimeters. Oftast vet vi inte mer än att den är stor, få bemödar sig om att räkna om värdet då vi sällan är intresserade av exakta dimensioner såvida den inte skall placeras på ett ställe där ytan kanske är otillräcklig. Likaså använder flyget fot istället för meter i höjdangivelser. Från statens sida fanns det tidigt ett intresse av att standardisera måttenheterna, exempelvis nämns aln redan i landskapslagarna, och det fastställdes så småningom att en aln skulle vara två fot, eller knappt 60 cm. I realiteten förekom det påtagliga regionala skillnader, kortare på Gotland, längre i Västergötland. Japan var härvidlag inget undantag, men de standardiserades redan 702 som doryoko (度量衡) just för skatteuppbörd. I Sverige dröjde det till 1604 innan Rydaholmsalnen blev rikslikare.