Shinkansens historia

Alla som besöker Japan brukar testa att åka med Shinkansen (新幹線), eller nya stambanan som det egentligen betyder, oftast från Tokyo till Kyoto en bekväm resa på 138 minuter och 513 km. Ungefär som resesträckan Stockholm till Hässleholm, med undantag för tidsåtgången förstås. Och förseningarna. För att inte nämna servicen. Men i princip alltså. Första tåget lämnade Tokyo station den 1 oktober 1964 för Shin-Osaka som stationen heter eftersom den ligger lite i Osakas utkant. Sedan dess har linjerna byggts ut, tågsätten moderniserats, hastigheten höjts med 60 % och mer än 10 mrd passagerare transporterats. Med tanke på diskussionerna om höghastighetståg i Sverige kan det vara bra att känna till lite mer om hur de fungerar där de varit igång längst.

Södra och norra hovens konflikter

I den japanska historieskrivningen förbises ofta det som kallas nanbokucho jidai (南北朝時代) eller ”södra och norra hovet epok”. En tid när det japanska kejsarhuset var delat mellan två olika familjefraktioner. I den mer officiella historieskrivningen framställs kejsaren ofta som en ättling rakt tillbaka i en obruten kedja, nuvarande kejsaren är officiellt den 126:e i raden. Verkligheten är som alltid lite mer komplicerad än den ”propagandabild”, om man nu vill kalla det så, som de vill framhålla i de officiella kanalerna. För att förstå tudelningen behöver vi kort gå tillbaka till Nara perioden. Istället för en son, var det en broder som övertog tronen. Kejsarna kallas Tenmu (天武天皇) och Tenji (天智天皇), under lång tid avlöste linjerna varandra, inte riktigt varannan gång, men tillräckligt regelbundet för att det upplevdes som en tradition inom hovet. Det gick så pass långt att det även uppstod konflikter inom Fujiwara klanerna om vilka av deras döttrar som skulle giftas bort till de olika prinsarna eftersom de ville försöka upprätta en direkt relation till tronarvingen. Morfar intog nämligen en alldeles speciell roll inom hovet och det gällde att försvara den positionen. Bilden illustrerar just hur uppdelat riket var under den här perioden.

Låt oss ta det här med ”livstids anställning”

På 80-talet när japanska företagsledare eller ekonomer ombads förklara landets exceptionella ekonomiska tillväxt pekade de gärna på shushin koyo (終身雇用) som översattes till ”livstids anställning” då det är uttryckets ordagranna betydelse. Egentligen är en rimligare tolkning ”fast anställning”. När japanerna jämför sig själva med västländer är det alltid USA det handlar om, deras kunskaper om förhållandena i Europa är begränsad och omfånget är kanske också för stort att riktigt greppa. Jämfört med USA – där anställda kunde åka ut ur företaget för en cynisk kommentar om chefen – var relationerna mellan arbetsgivare och arbetstagare onekligen annorlunda i Japan. Det var vad de önskade framhålla.

Helgedomar och tempel

EE

Ett vanligt fel turister till Japan gör är att benämna såväl buddistiska som shintoistiska religiösa byggnader för tempel. På japanska heter de förra tera (寺) ett ord som är inlånat från koreanska eftersom buddismen anlände den vägen till Japan. Dessa benämns lämpligen tempel på svenska, buddisttempel ifall man önskar vara mer specifik. Andra benämningar på dessa är jiin (寺院), ibland används jike (寺家) som egentligen hänför sig till familjen som driver templet, men som i realiteten istället används som en alternativ benämning på ett tempel. På samma sätt är jinai (寺内) tempelområde, men det är inte ovanligt att begreppet anförs för templet som helhet. En annan och mer skolastisk benämning på dem är bukkaku (仏閣) och den används kanske främst om buddistiska tempel i andra länder än Japan. När det gäller en shintoistisk helgedom är den mest frekventa benämningen jinja (神社) och som synes finns det inte ”tempel” i den benämningen. Benämningen är en sammansättning av kami (神) som regelmässigt översätts till gud, men som i shintos tradition inte alls har den omnipotenta funktion som den kristna eller islamiska guden. Det andra tecknet är yashiro (社) vars originella betydelse var ”tillhåll för det spirituella”. I så måtto påminner således betydelsen mer om våra kyrkor än vad templet gör. För att särskilja dessa åt benämner bloggen därför de shintoistiska religiösa byggnaderna för ”helgedom”. För tydlighetens skull, och för att man skall kunna skilja dem åt.

Den moderna journalistikens frontlinje

Regelbundna läsare är fullt medvetna om att bloggen några få gånger under bloggåret avträder den smala stigen som är japansk historia för lite funderingar kring andra ämnen. Detta inlägg är ett sådant tillfälle och utlöstes av att Facebook med tillhörande applikationer som Instagram och WhatsApp har legat nere under natten japansk tid. Här har således effekterna varit klart avgränsade till en smärre samling nattugglor i behov av sin regelbundna dos av sociala medier. I Europa och Nordamerika där det inträffat under den mest aktiva tiden under dygnet har reaktionerna inte uteblivit. De täcker hela det tänkbara spektret från lätt arrogant cynism till närmast ren desperation. De förra för att framhäva sin självständighet och frihet från beroende av sociala medier (även om de väljer att uttrycka sin cynism på just andra sociala medier) de senare däremot visar just hur djupt deras beroendeförhållande till sociala medier sjunkit. Hur har då detta med journalistik att göra?