När kejsarmakten var central

Redan under 600-talets Asuka period styrdes Japan kollektivt, ett flertal klaner utövade kontroll inom sina egna domäner, vare sig de var fysiska eller immateriella. När kejsaren dog brändes palatset och näste kejsare fick börja om från början. En garanti för att de inte kunde ackumulera tillräckligt med resurser för att slå ut klanerna. Mer frekventa relationer med rikena på fastlandt medförde ett behov av en permanent huvudstad. Nara perioden under 700-talet symboliserar denna övergång, men även då inträffade det att kejsare flyttade runt i perioder även om palatset i Heijo-kyo bestod. Buddisternas prästerskap växte i betydelse, inte minst som en administrativ kraft, klanerna som upprätthöll de traditionella ceremonierna avtog i betydelse och de som aktivt bidragit till införandet av buddismen växte i styrka. Mellan dem stod kejsaren med familj, beroende av bägge grupperingarna och med tilltagande frustration över sakernas tillstånd.

Jinmu den förste kejsaren

I annalerna fick han namnet kejsare Jinmu (神武天皇) i slutet av 700-talet, innan dess var hans namn Kamu Yamato Iware biko no Sumera mikoto (神日本磐余彦天皇), ett namn som inte är helt enkelt att reda ut. Men en ungefärlig betydelse är ”Hans heliga höghet, son av Iware från Japans gudar” där Iware (磐余) är det obsoleta namnet på Nara sänkan och som inplacerats i hans namn för att det är platsen där han skall ha grundlagt den kejserliga dynastin. Innan dynastin deklarerats skall hans namn varit Hiko hoho demi (彦火火出見), ung. ”Den synliga eldens son” och hans smeknamn skall ha varit Sanu (狭野), det ”snäva fältet”, och hans regentperiod varade mellan 660 – 585 f.Kr. det skall då datera hans födelse till 721 f.Kr. sålunda var han 136 år gammal när han låg på sin dödsbädd. Han var dessutom avkomma i femte led från solgudinnan Amaterasu och vindarnas gud Susanoo. Det är förståeligt att arkeologerna inte lyckats finna några fynd som bekräftar hans existens. Men han togs på stort allvar, ur lite olika aspekter, fram till 1945, så för en fullständig förståelse av Japans historia behöver han ingå i narrativet.

Kejsaren som besegrade shogunatet

Lite drygt 100 år efter kejsare Go-Tobas misslyckade försök att återta den prosaiska makten ruvade prins Takaharu (尊治親王) på samma ambitioner. 1318 tillträdde han som Japans 96:e kejsare under namnet Go-Daigo, en hommage till sin företrädare Daigo då det betyder Daigo den yngre (eller andre, hur man väljer att tolka ”senare”). Shogunatet i Kamakura var försvagat efter mongolernas invasionsförsök och Hojo klanen leddes av en 14 år gammal yngling. Förutsättningarna för en lyckad statskupp var betydligt bättre än för hans hetsiga och burdusa förfader. Han efterlämnade begränsat med egna texter, men utav hans agerande att döma efterlämnas ett intryck av att han redan under sin tid som kronprins inledde en planering för att få till stånd en politisk förändring, närmast en revolution.

Kejsare under shogunaten

Kejsarna mellan Go-Daigo (1288 – 1339, r. 1318 – 39, nr. 96) och Komei (1831 – 67, r. 1846 – 67, nr. 121) är på det hela taget ett bristfälligt utforskat kollektiv, till skillnad från dessa. När historiker ägnade sig åt ”stora män” föll de utanför ramen enär deras politiska makt var nullifierad och när forskningen övergick till socioekonomiska aspekter tenderade de att kontradiktera marxistiska teser. De fick inte ihop ett högre stånd som saknade kapital och därmed ekonomisk makt, så även de ignorerade hov och kejsare. Resultatet är att kunskaperna om medeltida och tidigt moderna kejsare uppvisar ett underskott gentemot andra aspekter under denna period. Men de avskaffades aldrig, det fanns ett flertal tillfällen då det funnit sig naturligt att gå in och likvidera klanens medlemmar och stryka dem ur historierullarna, men hegemonerna avstod. Inte heller försökte de – möjligen med ett undantag – att placera sig själva på Krysantemumtronen. Uppenbarligen måste de ha spelat en tillräckligt väsentlig roll för att förbli extanta.

Successionsstridernas återkomst

Det är först i modern tid Japan fått en reglerad successionsordning. När kejsare Kanmu år 784 beslutar sig för att lämna Nara som huvudstad framställs det i historieskrivningen primärt som att han ville komma undan det buddistiska prästerskapets irriterande tendens att lägga näsan i blöt. Mer specifikt handlade det om att det vid varje succession till Krysantemumtronen utbrutet allt från gräl till regelrätta strider. Under Asuka perioden (600-talet) löstes problemet genom att kejsarpalatset brändes och de flyttade huvudstaden till en ny plats. Hovaristokraterna tvingades följa med i den cirkusen och kunde därmed inte lika lätt bygga upp en egen maktbas. Utbytet av ambassader med T’ang och Silla medförde att kejsaren behövde mer imposanta palats, inte längre lika lätt att flytta på sig. Runt palatset uppstod stora buddisttempel och präster samt munkar började blanda sig i hovets angelägenheter. Den japanska synen på tjänster och gentjänster (pliktbelagda) gav dem möjligheter att manipulera successionen så deras egen favoritkandidat hamnade på tronen. Kanmu ville bort från även detta och anlade Kyoto.