Shogunatets motståndsfäste

Efter förlusten vid Sekigahara tvingades Mori (毛利) klanen att överge sex av de åtta domäner de kontrollerade. Mori Terumoto hade byggt sig en ståtlig residensstad i Hiroshima men Tokugawa Ieyasu tvingade honom att flytta till Hagi (萩) i Nagato (長門) provins, tillsammans med Suo (周防) provins benämndes det Choshu (長州) och är det vi idag kallar Yamaguchi prefektur. Längst ut i väster på Honshu var Hagi i realiteten träskmarker i ett floddelta. En del av Moris vasaller föredrog att stanna i Hiroshima hos Fukushima Norimasa som tilldelades domänen som tack för sina insatser i kriget. Tokugawa hade kraftigt försvagat Mori klanen, som förlorat tre fjärdedelar av sina inkomster, en ansenlig del av sina vasaller och nu dessutom tvingade att bygga upp en ny residensstad på deciderat olämplig mark.

Choshu – det kokande hatets revansch

I två tidigare artiklar har bloggen beskrivit kollapsen för shogunatet mellan 1858 – 68. I del 1 förklaras hur ett antal faktorer utanför shoguns kontroll samspelade för att skapa den perfekta stormen, och i del 2 hur stormen utvecklades till en okontrollerbar tyfon. Där framkommer det att allt som behövdes för att få shogunatet på knä var att två provinser, Satsuma och Choshu, samarbetade mot det målet. En rimlig fråga är då hur klarade två så pass perifera spelare av den uppgiften. Förvisso gick åsikterna isär inom shogunatet, men självbevarelsedriften borde ändå innebära att de kunde slå tillbaka mot de avsevärt mindre motståndarna. För att bättre förstå hur detta gick till behöver vi veta mer om de två domänerna, i denna tar vi upp Choshu. Satsuma behandlas i en senare artikel.

Vad menas med bakumatsu?

Ordagrant betyder bakumatsu (幕末) ”fortfarande shogunat” och är helt enkelt en förklarande beskrivning av shogunatets sista årtionde. Skall vi applicera ett svenskt ord får det bli något i stil med ”shogunatets sönderfall” eller ”kollaps”. Japanska historiker sätter upp två rejält snäva gränser, något som historiker normal försöker undvika. Den påbörjas med ankomsten av Perrys ”svarta skepp” 1853 och varar till Boshin kriget 1869. Därmed var shogunatets saga all och kejsaren var återställd som utövare av den politiska centralmakten. Ur det perspektivet är således begreppet bakumatsu oantastligt. Verkligheten är emellertid inget teaterstycke där draperiet öppnas och händelserna påbörjas, lika lite som verkligheten slutar när draperiet sänks.

Avslutningsshogunen

Den siste shogun i Tokugawa dynastin var också den som innehade ämbetet kortaste tidsperiod. Drygt 14 månader. Han har dessutom den utomordentliga distinktionen att vara den ende av Tokugawa shogunerna som aldrig satte sin fot i Edo borg. Han hade rykte om sig som skicklig förhandlare, strategisk militär syn, visionär och politiskt driven. Ironiskt nog var det just hans skicklighet som skulle leda till shogunatets fall. Han tillhörde Mito grenen av Tokugawas gosanke kadettgrenar, men adopterades av Hitotsubashi grenen som föll under gosankyo grenarna etablerade av Tokugawa Yoshimune på 1700-talet. Dessa hus tillhörde de mest lojala grenarna av Tokugawa klanen, även så insåg Tokugawa Yoshinobu redan i unga år att shogunatet behövde moderniseras bland annat genom att gränserna öppnades för europeiskt inflytande.

Gränslösa äktenskap

Att gifta sig med en icke-japan kallas på japanska kokusai kekkon, eller internationellt äktenskap. Enligt japanernas synsätt inträffade det första gången den 3 juni 1873, då registrerades äktenskapet mellan Minami Teisuke och Liza Pittman vid Tokyos stadskontor. Äktenskapet ingicks emellertid redan 1872 i England där Minami befann sig för studier. Men egentligen skulle han aldrig ha åkt till England. Det var istället Takasugi Shinsaku som hos sin provinsfurste äskat att få åka och studera i England redan 1869 och även beviljats detta, medel för studierna hade också satts åt sidan. Men en engelsk handelsman som var rådgivare till ledningen i Choshu ansåg tiden olämplig. Takasugi föreslog då att hans vän Minami skulle åka iväg i hans ställe.