歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Avslutningsshogunen

3 kommentarer

Den siste shogun i Tokugawa dynastin var också den som innehade ämbetet kortaste tidsperiod. Drygt 14 månader. Han har dessutom den utomordentliga distinktionen att vara den ende av Tokugawa shogunerna som aldrig satte sin fot i Edo borg. Han hade rykte om sig som skicklig förhandlare, strategisk militär syn, visionär och politiskt driven. Ironiskt nog var det just hans skicklighet som skulle leda till shogunatets fall. Han tillhörde Mito grenen av Tokugawas gosanke kadettgrenar, men adopterades av Hitotsubashi grenen som föll under gosankyo grenarna etablerade av Tokugawa Yoshimune på 1700-talet. Dessa hus tillhörde de mest lojala grenarna av Tokugawa klanen, även så insåg Tokugawa Yoshinobu redan i unga år att shogunatet behövde moderniseras bland annat genom att gränserna öppnades för europeiskt inflytande.

Redan när den 13:e shogunen, Tokugawa Iesada, skulle utnämnas lanserades hans namn som kandidat men han föll på en kombination av bristande erfarenhet och motstånd från de andra kadettgrenarna. Iesada var ett misslyckande för att inte säga en skamfilad representant för ämbetet, inte minst när behovet av diplomatiska färdigheter stod klart. När han avled i unga år fördes åter Yoshinobus namn fram, men den här gången föll valet på Tokugawa Iemochi, mycket tack vare integrerande och manövrerande av Ii Naosuke, som senare lönnmördades och när även Iemochis hälsa var klen blev det Yoshinobus tur 1866.

Hans goda renommé innebar att tozama klanerna i Choshu, Satsuma och Tosa insåg att de fått en mer formidabel motståndare i shogunatet än den klene Iemochi utgjort. Det fanns grupperingar som till och med talade om Ieyasus återkomst. De förnyade sina ansträngningar och uppviglade massorna genom sonno joi (尊王攘夷) rörelsen, hedra kejsaren utvisa barbarerna var slagordet för dagen. De inledde också överläggningar med västmakterna om att inhandla vapen med utbildning på deras hantering. Även Yoshinobu förstod att shogunatets styrkor behövde moderniseras och gav sig in i överläggningar med västmakterna, särskilt Frankrike. Eftersom hans övergripande mål var att försvara nationen fokuserade han shogunatets resurser på att bygga ut en flotta. Det innebar att hans armé inte i samma utsträckning fick tillgång till nya modernare vapen. Medan anti-shogun alliansen inte i samma utsträckning bekymrade sig om kustförsvaret.

Inom anti-shogun alliansen var Tosa mer kompromissvänlig än sina alliansbröder. Daimyon lade fram en kompromiss som innebar att Yoshinobu avsade sig titeln som shogun och istället ledde en regering bestående av olika daimyo för att bättre representera nationen. Yoshinobu som funderat i liknande banor hade inga problem med förslaget och den 19 november 1867 inlämnade han sin ansökan om entledigande till kejsare Meiji. Vid ett senare möte, dit han inte var inbjuden, skulle hans framtid avgöras och motståndarna försökte då ta helt kål på honom genom att han skulle fråntas samtliga titlar och all mark tillhörande hans klan skulle återföras till kejsaren. De lojala kadettgrenarna fann sig inte i det som de ansåg vara förrädiskt agerande och skickade trupper till Kyoto. Choshu och Satsumas trupper vägrade dem tillträde till Kyoto, det blev stubintråden som antände krutdurken som skulle leda till Japans sista (senaste?) inbördeskrig.

Det inleddes med Slaget vid Toba-Fushimi utanför Kyoto. Yoshinobu tog upp högkvarter i Osaka borg och skickade sina trupper längs två vägar, Toba och Fushimi, mot Kyoto. Styrkeförhållandena var tre mot en, men anti-shogun alliansen, speciellt Choshu, var betydligt bättre utrustade med lätt artilleri, maskingevär och repetergevär. Befälhavaren över de shogunala styrkorna, Takenaka Shigekata, tog det märkliga beslutet att ammunition inte skulle delas ut till soldaterna förrän de befann sig på slagfältet. Det tenderar att tolkas som att han fruktade myteri bland manskapet, men berodde sannolikt snarare på fasthållandet vid gamla traditioner. Han hade helt enkelt inte förstått att den nya tidens krigskonst ställde nya krav på militärt agerande. Trots det stora övertaget i manskap blev slaget en överlägsen seger till alliansen.

De shogunlojala trupperna drog sig längre norrut för att omorganisera, men förföljdes av alliansens styrkor. Några gick så långt att de utropade Republiken EzoHokkaido men efter att de föll i Aizu insåg även de mest lojala att slaget var förlorat, kapitulerade och svor trohet till den unge kejsaren. Yoshinobu själv hade dragit sig tillbaka till Tokugawa klanens favoritborg i Sunpu. För sina insatser för Japan utnämnde kejsaren honom till baron när de infört adel efter europeiskt mönster och han tog plats i Överhuset. Mest ägnade han sig åt pensionärssysslor som fotografering och oljemålning. Hans barnbarn Tokugawa Kikuko gifte sig med kejsare Showas (Hirohito) lillebror, prins Takamatsu, så kopplingen mellan Tokugawa klanen och kejsarhuset består in i våra dagar.

3 tankar om “Avslutningsshogunen

  1. Ping: Kanjis forntid, nutid och framtid | 歴史館

  2. Ping: Iwakura Tomomi revolutionens fader | 歴史館

  3. Ping: Shinsengumi – Tokugawa styrets sista utpost | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.