Shogun tv-serien och bokens fakta och dess fiktion

Amerikanska tv-bolget FX, tidigare en del av Fox, numera ägt av Disney har producerat en nyutgåva av Shogun som baseras på en roman utgiven 1975, och som 20 år senare passerade 15 milj sålda exemplar, av australiensaren James Clavell som växte upp i England. Också anledningen till bloggens växande intresse för Japan. Romanen kretsar kring två protagonister, lotsen John Blackthorne spelad av Richard Chamberlain i tv-serien som gjordes 1980 och som nu spelas av Cosmo Jarvis, samt Toranaga Yoshi, som regel kallad Lord Torinaga, då spelad av Mifune Toshiro och denna gång av Sanada Hiroyuki. Blackthornes karaktär är helt baserad på lotsen Will Adams som räddade De Liefde från en tyfon in i Oita bukten år 1600. Toranaga däremot är något av en amalgamerad karaktär, delvis baserad på Oda Nobunaga, som redan var död när händelserna utspelar sig, och Tokugawa Ieyasu, som i högsta grad levde och försökte skapa en hegemoni baserad på den egna klanens styrka. I den här artikeln tänker bloggen visa på skillnaderna mellan verkligheten och romanen/tv-serien så att läsaren inför nyutgåvan själv kan jämföra hur den nya versionen tar sig.

Utvecklade Taira Masakado relationer med khitanerna?

Under den korta period Taira Masakado härskade över Kanto som ”ny kejsare” i mitten av 900-talet finns det indikationer på att han upprättade diplomatiska förbindelser med khitanerna. Khitan var ett folkslag som var både nomader och bönder, de är mest kända i historien som grundarna av Liao (遼) dynastin, efterträdarna till T’ang i de norra delarna av det kinesiska riket, sålunda Manchuriet, mongoliska platån, norra delarna av koreanska halvön och de södra delarna av det ryska Fjärran Östern. De dateras till mellan 916 och 1125. De kom sålunda till makten kort före Masakado och behövde legitimera sig genom att öppna upp diplomatiska förbindelser med närliggande länder. Bägge parter hade med andra ord likartade behov och passade därför varandra som iki togo (意気投合), det vi skulle kalla hand i handske. Men även om förutsättningarna kanske betraktas som optimala är det inte säkert att det förverkligas.

Problemen som omgärdar det tidiga Japan

Flera århundranden innan Japan skaffade sig ett skriftspråk skrev kineserna och koreanerna om dem. Koreanerna skulle inte få hangul förrän drygt 1300 år senare, så precis som kineserna nedtecknade de sina betraktelser om japanerna på klassisk kinesiska. Sinologer som lär sig behärska den klassiska versionen av språket gör det för att de intresserar sig för det klassiska Kina, och om de är av koreanskt ursprung vill de primärt gärna veta vad kineserna nedtecknade om de koreanska rikena, inte Japan. Japanologer lär sig endast i undantagsfall att läsa och förstå klassisk kinesiska, och för det mesta sker det i den japanska uttolkningen som de använde för att skriva poesi på 600- och 700-talet. Inte för att gå igenom klassiska krönikor eller försöka hitta spår i kinesiska dagböcker. Japanska sinologer stötte dessutom länge på patrull som en konsekvens av de dåliga relationerna efter andra världskriget. De kinesiska källorna var därför i praktiken dolda för omvärlden under lång tid.

Japans andra konjunkturcykel?

Utifrån betraktat framstår Japans ekonomiska utveckling efter andra världskriget som en 60 år lång konjunkturcykel. De första 30 åren, 60-, 70- och 80-talet är högkonjunkturen, dubbelsiffriga tillväxttal, enorma överskott i handelsbalansen, full sysselsättning men ingen inflation. Ingen begrep hur, det tog lång tid innan västekonomer fick upp ögonen för utvecklingen. Särskilt amerikanska ekonomer kliade sig i huvudet eftersom Japans agerande inte överensstämde med deras kapitalistiska teorier. Sedan vände det, fastighetsbubblan – de hade inga investeringsalternativ – fick pyspunka, strukturrationaliseringar blev det nya modeordet, arbetslösheten steg, deflation blev vardagsmat, hemlösa samlades i parkerna, byggnaderna med nattsuddarnas favorithak mörklades. 90-, 00- och 10-talet var lågkonjunkturens tidevarv där innovationsförmågan dog sotdöden, japanska företag blev sinnebilden av Peters princip.

De bortglömda krigen

Hur fredlig var egentligen Heian perioden? En anledning till att historikerna behandlar de knappt 400 år som förlöpte mellan 794 och 1185 som en sammanhängande period är inte enbart att huvudstaden var Heian-kyo, det var den även under Kamakura och Muromachi shogunaten, utan att den i stort var fredlig. Kejsarhovet i dagens Kyoto var en fungerande centralmakt vars Fujiwara auktoritet inte ifrågasattes. Förvisso fanns det blodiga inslag under 800-talet innan kejserlig kontroll etablerats över Tohoku och Hokuriku regionerna på norra Honshu och epoken avslutades med det blodiga inbördeskriget mellan Minamoto och Taira känt som Genpei kriget. Men det förekom även en del andra krig men de tenderar att förbises då perioden främst kännetecknas av kulturella landvinningar och politisk stabilitet.