Förlåtandets komplicerade filosofi

Har vi förlåtit Tyskland dess naziförflutna? I det stora hela kan frågan nog besvaras jakande. Varför kan då inte Korea och Kina göra detsamma gentemot Japan? Idag tar bloggen upp frågan om kollektiv skuld, krigets grymheter och problemet med förlåtelse. Det blir således en mer filosofisk utläggning än normalt.

Meiji blev öppningen till en ny litteratur

Totalitära centralregeringar ägnar sig allt mer åt mikromanagement ju längre de sitter vid makten. Tokugawa shogunatet i Edo var på intet sätt ett undantag från den regeln. De krävde litteratur som uppmanade folket att ta sina skyldigheter på allvar, att arbeta hårt på fälten och betala sina skatter med ett leende. En författare blir då mer byråchef än förlösare av fantasier och historier. Med andra ord fanns det ett starkt undertryckt behov av kreativ litteratur när shogunatet föll 1868.

När hedern skulle försvaras i Japan

Kirisute-gomen eller som det kallades i lagen; Bureiuchi, var samurajens rätt att försvara sin heder genom att hugga ner någon lägre stående som ansågs ha förolämpat deras heder. Detta kodifierades i lag 1742 och var således inte giltig lag i mycket mer än 130 år, rätten avskaffades den 7 februari 1873. I boken och TV serien Shogun finns det en scen där detta sker, men den är således inte historiskt korrekt. Istället var det en respons på att populasen uppförde sig allt mindre respektfullt mot krigarklassen då de i 150 år inte varit involverade i krig och därmed uppfattades allt mer som en börda snarare än en tillgång.

Kobayakawa Hideaki avgjorde utgången vid Sekigahara

Det beskrivs ofta som ett förräderi, men för Kobayakawa Hideaki själv var det aldrig aktuellt att ställa sig på Ishida Mitsunaris västsida i Slaget vid Sekigahara. Han var systerson till Nene, Toyotomi Hideyoshis primärgemål och det finns anteckningar om att han fruktade henne mer än någon annan. Hans skuld till klanen Toyotomi var således stor och eftersom Mitsunari betraktas som den rättmätige efterträdaren till Hideyoshi blir domen därför lätt att han förrådde ”sin klan”. I själva verket var han mån om att Kobayakawa klanen skulle överleva stridigheterna som stod för dörren.

Självuppoffrandets högsta tjänst

Den som någon gång lagt av en rökare och skyllt på hunden, var god räck upp en hand. Den möjligheten fanns inte i Japan, hundar hölls separata. Således behövdes det alternativ, främst i de belevade klasserna där det rynkades på näsan åt den sortens företeelser. Fina damer kommer nämligen till världen utan rövhål, följaktligen kan de inte heller fisa. Och naturligtvis hade japanerna en lösning även på detta problem, hon kallades Heoibikuni och hon hörde hemma i Edo perioden.