Jesuiternas syn på Oda Nobunaga

Kungen av Owari som är 37 år gammal är ståtligt lång, muskulös och har sparsamt med skäggväxt och en oerhört klangfull basröst, betuttad i militära övningar, oförtröttlig med ett intresse för rättfärdighet och medkänsla. Han är arrogant, sätter högt värde på heder, synnerligen hemlighetsfull i sina beslut, en mästerlig strateg och anmärkningsvärt lomhörd inför tillrättavisningar och råd från sina underlydande och fruktas men respekteras av alla från låg till hög. Han rör inte saké, är burdus till sin läggning och ser ner på alla andra kungar och prinsar i Japan och tilltalar dem som tjänstefolk och åtlyds med total lojalitet. Han har god uppfattningsförmåga och ett skarpt öga, föraktar gudar, buddor och alla former av idoldyrkan eller vidskepelse. Han uppger sig tillhöra Nichirensekten men deklarerar öppet att det finns ingen Skapare, ingen evig själ eller liv efter döden.

Så beskriver Luís Fróis sitt första möte den 1 juni 1569 med Oda Nobunaga när ”kungen av Owari” ännu inte var fyllda 36 år, Fróis hade ännu inte fått grepp om japanernas sätt att räkna en mansålder. Oda Nobunaga har tidigare porträtterats utifrån de japanska källorna, både hans leverne och mystiken kring hans död. De här artikeln tar upp européernas (i realiteten jesuiternas) uppfattning och beskrivning av den person som var Japans mäktigaste man när de anlänt och etablerat sig i Japan.

Japans och Kinas ensidiga relation – del 4

Efter Ashikaga dynastins fall blev det först Oda Nobunaga som försökte ena Japan, och efter hans oväntade död 1582, övertogs uppgiften av Toyotomi Hideyoshi som fullföljde uppdraget 1590. Provinsfurstar som varit lojala mot honom under hela fusionsprocessen förväntade sig belöningar, men han hade inte behövt kuva särskilt många opponenter, de flesta vek sig inför hans maktdemonstrationer och han hade köpt Tokugawa Ieyasus lojalitet genom att ge honom herraväldet över hela Kanto regionen. Det fanns med andra ord inte särskilt många områden att dela ut till de lojala. Huruvida just exakt detta var anledningen till att han beslöt sig för att invadera Korea 1592 tvistar fortfarande de lärde om. Det finns de som menar att han redan hade momentum och inte närmare kontemplerade andra alternativ. När han väl landstigit i Korea var det oundvikligt att Ming Kina kände sig tvingade att ge sig in i leken. Korea var Kinas buffert österut, Japan som aldrig accepterat Kinas sinocentriska världsbild var därför ett konkret hot som inte gick att ignorera.

Ifall Ishida Mitsunari segrat vid Sekigahara

Bloggen har tidigare bedrivet ett kontrafaktiskt resonemang kring attacken på Pearl Harbor, vad hade kunnat ske ifall imperiets armé valt att invadera Hawaii, var frågan som ställdes. I detta inlägg tar vi istället upp slaget vid Sekigahara, det som skulle leda till Tokugawa dynastins dominerande ställning i 250 år. Den vanliga benämningen är östarmén för Tokugawas segrande styrkor, och västarmén för Ishida Mitsunaris förlorande. Förvisso var Mitsunari den som anförde dem i slaget, men den starke mannen bakom västarmén var Mori Terumoto, provinsfurste över Aki, dagens Hiroshima och Choshu, dagens Yamaguchi, som befann sig på behörigt avstånd i Osaka borg hos Toyotomi Hideyori. Tokugawa Ieyasu vann sin seger mycket tack vare ett antal överraskande förrädare från västarmén som gjorde gemensam sak med Tokugawa för att de inte stod ut tanken på Ishida Mitsunari som framtida ledare, Så vi tar vår utgångspunkt i att dessa kappvändare valt att förbli lojala då Mori Terumoto personligen infann sig vid slaget. Läget för östarmén såg redan dystert ut när förrädarna valde att gå in i striden på östarméns sida. Hade Terumoto närvarat skulle lojaliteten mot honom vägt tyngre och de hade istället gått in på västarméns sida. Tokugawa hade i så fall förlorat stort, sannolikt tvingats att kapitulera villkorslöst.

Mannen som betraktade samurajernas storhetstid

Med tanke på hur mycket han betytt för vår förståelse för 1500-talets Japan är Luís Fróìs remarkabelt okänd i det Europa han försökte upplysa. Han föddes 1532 i Lissabon och sökte in hos jesuiterna som 16 åring. Han begav sig som ung till Goa i Indien där jesuiterna etablerat ett asiatiskt brohuvud där de startade St. Paulusskolan och han prästvigdes 1561, 29 år gammal. Väl i Japan skulle han träffa nästan alla de i framträdande positioner vid denna tid. Shogun Ashikaga Yoshiteru tog emot honom, han beskådade Oda Nobunaga när han byggde Nijojo palatset i Kyoto och han sammanstrålade med Toyotomi Hideyoshi. Under 14 år skrev han en historia om Japan som snabbt skulle glömmas bort då hans överordnade Monsignor Valignano ansåg den allt för långrandig. Fróìs försökte övertyga honom att skicka den till Lissabon för att ges ut på jesuiternas förlag, men då han plötsligt avled nöjde sig Vagliano med att skicka den till jesuiternas kyrka i Macao, där den låg i träde i närmare 150 år.

Eurocentrisk världssyn stryper vårt kunnande om Japan

Under Edo perioden (1600 – 1858) kom Japan att bli slutet och isolationistiskt, och så till vida att bakufu, regeringen i Edo, införde ett antal dekret som historikerna sammanfattar som sakoku eller ”den slutna nationen” är det officiellt den korrekta beskrivningen. Verkligheten är som alltid mer komplicerad än böckernas beskrivningar. Dekreten gick ut på att utrota kristendomen och dess inflytande i Japan. Under 1500-talet hade ett antal buddissekter växt sig stora och börjat, till förtret för mången daimyo, utöva politiskt inflytande. Daimyo lade sig inte i prästerskapets religionsutövning och då betackade de sig för att prästerna lade sig i politiken. Oda Nobunaga med stor hjälp av Tokugawa Ieyasu lyckades slå sönder dessa sekter så de inte längre förmådde utöva politisk makt.