歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv


3 kommentarer

Ifall Ishida Mitsunari segrat vid Sekigahara

Bloggen har tidigare bedrivet ett kontrafaktiskt resonemang kring attacken på Pearl Harbor, vad hade kunnat ske ifall imperiets armé valt att invadera Hawaii, var frågan som ställdes. I detta inlägg tar vi istället upp slaget vid Sekigahara, det som skulle leda till Tokugawa dynastins dominerande ställning i 250 år. Den vanliga benämningen är östarmén för Tokugawas segrande styrkor, och västarmén för Ishida Mitsunaris förlorande. Förvisso var Mitsunari den som anförde dem i slaget, men den starke mannen bakom västarmén var Mori Terumoto, provinsfurste över Aki, dagens Hiroshima och Choshu, dagens Yamaguchi, som befann sig på behörigt avstånd i Osaka borg hos Toyotomi Hideyori. Tokugawa Ieyasu vann sin seger mycket tack vare ett antal överraskande förrädare från västarmén som gjorde gemensam sak med Tokugawa för att de inte stod ut tanken på Ishida Mitsunari som framtida ledare, Så vi tar vår utgångspunkt i att dessa kappvändare valt att förbli lojala då Mori Terumoto personligen infann sig vid slaget. Läget för östarmén såg redan dystert ut när förrädarna valde att gå in i striden på östarméns sida. Hade Terumoto närvarat skulle lojaliteten mot honom vägt tyngre och de hade istället gått in på västarméns sida. Tokugawa hade i så fall förlorat stort, sannolikt tvingats att kapitulera villkorslöst. Läs mer


4 kommentarer

Mannen som betraktade samurajernas storhetstid

Med tanke på hur mycket han betytt för vår förståelse för 1500-talets Japan är Luís Fróìs remarkabelt okänd i det Europa han försökte upplysa. Han föddes 1532 i Lissabon och sökte in hos jesuiterna som 16 åring. Han begav sig som ung till Goa i Indien där jesuiterna etablerat ett asiatiskt brohuvud där de startade St. Paulusskolan och han prästvigdes 1561, 29 år gammal. Väl i Japan skulle han träffa nästan alla de i framträdande positioner vid denna tid. Shogun Ashikaga Yoshiteru tog emot honom, han beskådade Oda Nobunaga när han byggde Nijojo palatset i Kyoto och han sammanstrålade med Toyotomi Hideyoshi. Under 14 år skrev han en historia om Japan som snabbt skulle glömmas bort då hans överordnade Monsignor Valignano ansåg den allt för långrandig. Fróìs försökte övertyga honom att skicka den till Lissabon för att ges ut på jesuiternas förlag, men då han plötsligt avled nöjde sig Vagliano med att skicka den till jesuiternas kyrka i Macao, där den låg i träde i närmare 150 år. Läs mer


1 kommentar

Eurocentrisk världssyn stryper vårt kunnande om Japan

Under Edo perioden (1600 – 1858) kom Japan att bli slutet och isolationistiskt, och så till vida att bakufu, regeringen i Edo, införde ett antal dekret som historikerna sammanfattar som sakoku eller ”den slutna nationen” är det officiellt den korrekta beskrivningen. Verkligheten är som alltid mer komplicerad än böckernas beskrivningar. Dekreten gick ut på att utrota kristendomen och dess inflytande i Japan. Under 1500-talet hade ett antal buddissekter växt sig stora och börjat, till förtret för mången daimyo, utöva politiskt inflytande. Daimyo lade sig inte i prästerskapets religionsutövning och då betackade de sig för att prästerna lade sig i politiken. Oda Nobunaga med stor hjälp av Tokugawa Ieyasu lyckades slå sönder dessa sekter så de inte längre förmådde utöva politisk makt. Läs mer


4 kommentarer

Vägsystemet räddade Japan från kolonialisering

På 1500 och 1600 talet var det Portugal och Spanien som var de dominerande stormakterna. De behärskade navigation bättre än andra och kunde segla runt hela världen. De koloniserade friskt varthelst de for fram, portugiserna främst i Afrika och Sydamerika och spanjorerna både väster och österut, vare sig det gällde Mexiko, Sydamerika eller Filippinerna, alt lades under den spanska kronan i Madrid. Västerut underlättades kolonialiseringen av europeiska bakterier, lokalbefolkningen hade aldrig utsatts för de sjukdomar som iberierna drog med sig och hade därför heller inget immunförsvar. Läs mer


4 kommentarer

Desinformation per definition

Det finns en lång tradition av felaktig information av kring och om Japan. Redan den förste jesuiten, Fransisco Xavier, som anlände i Japan för att sprida Guds ord, gjorde gällande att japanska var ”djävulens tungomål”. Xavier var inte lingvistiskt begåvad och då är det alltid lättare att skylla på språket än ens egna tillkortakommanden. För varje student av språket som lär sig det tillräckligt väl för att bli funktionell, finns det minst femtio som ger upp.

De som inte ger upp, inser också att de aldrig kommer att bli flytande i det. Japanskan innehåller för många arkaiska uttrycksformer, har för många obskyra läsningar av Kanji, och utvecklas allt för dynamiskt för att någon skall klara av att behärska det komplett. Det är insikten att det för japanerna själva, och det är trots allt deras modersmål, är ett ouppnåeligt mål som gör att det möjligt att härda ut. Klarar 127 miljoner japaner ut att lära sig språket finns det ingen anledning att en annan inte skulle göra det. Läs mer