När hinin huserade i Osaka

Där Edo hade sin Danzaemon som höll ordning på och strukturerade den diskriminerade gruppen eta (穢多) i Kanto, huvudsakligen koncentrerade till området runt Asakusa så var situationen i Osaka mer splittrad. Där omtalades de huvudsakligen som hinin (非人), ordagrant ”icke-människor” och de var utspridda på fler områden. De återfanns i Tenno-ji (天王寺), Dotonbori (道頓堀), Tenma (天満) och Tobita (鳶田). Idag är Tenno-ji ett område med kontor, kommers och en av Osakas största knutpunkter, medan Tenma har blivit juridiskt högkvarter, här återfinns både tingsrätt och hovrätt. Dotonbori och Tobita däremot är än idag en påminnelse om att folk levde på marginalen, det förra är blandat nöjeskvarter medan Tobita är känt för billig prostitution. Samlingsnamnet för de här fyra områdena var kaito (垣外), ”utanför staketet” alltså att de inte ingick i det officiella Osaka.

De japanska sällskapsdjurens historia

Människan började sin existens med att jaga djur, så småningom lärde vi oss att tämja dem och utnyttja dem som extra muskelstyrka, oxar drog plogen, hästar transporterade oss, grisar och höns producerade föda. Så småningom blev de sällskap, främst hundar och katter, men det utökades till sådant som marsvin, papegojor och andra fåglar. Sedan har det övergått till mer exotiska varianter, illrar, apor, ormar, leguaner, ödlor, andra reptiler och i vissa fall även rovdjur. I Japan har utvecklingen på många sätt varit likartad, men också väldigt annorlunda. En stark bidragande orsak är befolkningstätheten och bostädernas storlek samt utformning. Med denna artikel går vi igenom hur och varför sällskapsdjurens situation skiljer sig åt.

Shi-no-ko-sho det japanska ståndssystemet

Under medeltiden var ståndssystem närmast universellt, även östra Asien hade system som byggde på fyra klasser. Ursprungligen är det ett kinesiskt samhällssystem som återfinns redan under Zhou dynastin för nästan 3 000 år sedan. I Korea utvecklades det lite annorlunda under Sillas enande och har den något märkliga benämningen ”skelettdelarnas indelning”, eller på koreanska Kolpum jedo (골품제도). Det skulle dröja tills slutet av 1500-talet innan Japan följde efter, de uppkallade det efter den kinesiska förebilden, shi-no-ko-sho (士農工商) där varje tecken representerar de fyra stånden. Först krigarna, bushi (武士) som vi benämner samurajer, därefter nomin (農民) bönderna stod således högt uppe, sedan kosho (工匠) som är hantverkare, och till sist shonin (商人) som är handelsmän. De två sista kategorierna slogs i dagligt tal oftast ihop till chonin (町人) som är stadsbo eftersom det var där de huvudsakligen huserade.

Shimazaki Toson stridbar författare

Japan har ingen arbetarförfattare i svensk tradition som Ivar Lo-Johansson, Harry Martinson, Artur Lundkvist, Moa Martinson eller Maria Sandell. Den som kommer närmast är Shimazaki Toson (1872 – 1943) som tog upp de utstöttas kamp att assimileras i det nya samhälle som växte fram efter Meiji restaurationen. Hans debutroman heter Hakai, ungefär ”löftesbrott” på svenska och handlar om en eta som lovat sina avlidne fader att aldrig avslöja sin bakgrund efter att han tagit sig ur sin ingrodda födslostatus och utbildat sig till småskollärare. Romanen var så kontroversiell att han inte fick något bokförlag att ge ut den.

Vad är burakumin?

Begreppet burakumin är en neologism, ett nyskapat ord, från Meiji perioden. Ord som exempelvis filterbubbla, lånegarderob, äggdonator och pappafeminist är exempel på nutida neologismer. De uppstår för att fylla ett behov som existerande ord inte täcker. Så innan de kallades burakumin kallades de således något helt annat. Tidigare benämndes de eta och hinin. Skall vi försöka göra en liknelse med svenskan så är de senare att jämställa med blatte och svartskalle medan burakumin då skulle vara nysvensk. Lägg dock märke till att nationalitet är helt ovidkommande i det japanska exemplet, de är precis lika japanska som övriga samhällsmedborgare. Fråga en japan om burakumin och svaret blir oftast samma oförståelse som när du frågar efter japanska svordomar. Vet inte, sådant använder vi inte. Förnekelsen är total. För att förstå det här närmare måste vi bege oss tillbaka 1 300 år i tiden.