歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Shi-no-ko-sho det japanska ståndssystemet

1 kommentar

Under medeltiden var ståndssystem närmast universellt, även östra Asien hade system som byggde på fyra klasser. Ursprungligen är det ett kinesiskt samhällssystem som återfinns redan under Zhou dynastin för nästan 3 000 år sedan. I Korea utvecklades det lite annorlunda under Sillas enande och har den något märkliga benämningen ”skelettdelarnas indelning”, eller på koreanska Kolpum jedo (골품제도). Det skulle dröja tills slutet av 1500-talet innan Japan följde efter, de uppkallade det efter den kinesiska förebilden, shi-no-ko-sho (士農工商) där varje tecken representerar de fyra stånden. Först krigarna, bushi (武士) som vi benämner samurajer, därefter nomin (農民) bönderna stod således högt uppe, sedan kosho (工匠) som är hantverkare, och till sist shonin (商人) som är handelsmän. De två sista kategorierna slogs i dagligt tal oftast ihop till chonin (町人) som är stadsbo eftersom det var där de huvudsakligen huserade.

Japan var självfallet medvetet om hur samhällena såg ut i Kina och Korea, men de hade inte haft något behov av att dela in folket än i annat än det som i ritsuryo (律令制) systemet benämndes ryomin (良民) och senmin (浅眠), ungefär ”gott folk” och ”löskerfolk”. Tanken var ursprungligen att de skulle vara endogena, alltså att giftermål mellan grupperna inte skulle tillåtas. Men så ofta när det gäller Japan uppstår det skillnader mellan det formella och verkligheten. Det föddes barn i mesallianser och de som tillhörde den ”goda klassen” ville att barnen skulle införas i deras mantalsskrivning. Systemet blev över tid därmed tämligen poröst. De priviligierade var kejsarhovet och kuge (公家) hovaristokratin och kugyo (公卿) som var dåtidens motsvarighet till regeringsledamöter. Men med framväxten av en krigarklass, speciellt under 1 000-talet försköts maktbalansen och de krävde motsvarande privilegier trots att det saknade stöd i ritsuryo lagarna. Samtidigt fick bönderna en allt mer framträdande roll i de arméer som växte fram eftersom storlek blev viktigare, främst deltog de som ashigaru (足軽) eller fotsoldater och ibland väpnarsven. Det uppstod ett ömsesidigt beroende mellan krigare och bönder.

Sengoku perioden (戦国時代) mellan 1467 och 1580, var Japans stora sociala omställning och Ashikaga shogunatet förlorade kontrollen över Japan. När Toyotomi Hideyoshi stod som Japans obestridde hegemon inledde han med en heltäckande markinventering, i samband med den ville han också genomföra det som benämns heino bunri (兵農分離) som är ”separering av militär och bönder”. Anledningen var att dessa var de två grupper som hade tillgång till vapen. Samtidigt med det genomdrev han en landstäckande vapeninsamling där den förtäckta anledningen var att helt avväpna bönderna. Allt för att minimera risken för eventuella uppror. Åtgärden visar tydligt hur involverade de två grupperna var med varandra, men Hideyoshi hade behov av en lojal elit för att genomdriva sina reformprogram.

I den kinesiska versionen står shi (士) för mandariner och lärde, Hideyoshi valde att istället tolka det ur perspektivet krigare. De bestods således med vissa specifika privilegier som myoji taito (苗字帯刀) rätten att bära svärd och efternamn, kirisute gomen (斬捨御免) eller rätten att hugga ned någon som förolämpade dem, rätten till en chonmage (丁髷) den speciella hårstilen med rakad framskult och toppknut av hopbundet nackhår, samt att de fick bära kimono av siden. Det var således konstruerat som ett slags version av överflödsförordningar och syftade till att synliggöra dem i samhället så att omgivningen skulle behandla dem med vederbörlig respekt och underdånighet.

Hideyoshi avled 1598 och när det stod klart att Tokugawa Ieyasu var den nye hegemonen två år senare fördes det en intern debatt inom Tokugawa klanen huruvida systemet borde fortgå. Istället för att lägga ned det valde de att bygga ut det. De ansåg att ståndssystemen i Kina och Korea bidragit till stabilisering och uppfattningen att ett samhälle som befann sig i social orubblighet hade de bästa förutsättningarna för en fredlig utveckling. 150 år av inbördeskrig hade satt sina spår. Den tydligaste markeringen från det nya shogunatet var när de 1615 valde att byta namn på epoken och döpte den till genna (元和) som är ”fredens ursprung”. Därmed ville de markera att Japan trätt in i en period som skulle kännetecknas av fred och stabilitet. Medlet för att uppnå det var ett ståndssystem som i princip satte stopp för social mobilitet.

Giftermål förbjöds därför mellan klasserna, men precis som under Nara och Heian perioderna uppstod mesallianser av olika slag. Dessutom kom handelsmännen att bli de välbärgade, och även om krigarklassen såg ned på penningar och penningars hantering som ett smutsigt gebit så talade den ekonomiska verkligheten sitt eget språk. Det blev svårare och svårare för såväl shogunat som daimyo att upprätthålla krigarklanernas risstipendier. Försökte de utöka skatteuttaget fick de bondeuppror på halsen och växte klanerna blev de berättigade till större risuttag. Skuldsatta samurajer, särskilt de i lägre grader, blev under 1700-talet vardagsmat. Missväxt, naturkatastrofer och understundom domänförändringar påtvingade av shogunatet gjorde att tillvaron som upphöjd samuraj ibland blev svår att bära. När de inte klarade av att betala av sina lån, blev det ofta andra former av uppgörelser. Exempelvis kunde de adoptera en handelsmans son så att han fick status som bushi, eller gifta bort en dotter eller son med handelsmannens barn med samma resultat. De kunde också ansöka om att han skulle få tillstånd att bära svärd och enklare sidenkimono (inga bjärta färger eller mönster). Som synes är det hela en fråga om visuell status. Häri ligger också en av grunderna till att japaner, även i dagens moderna samhälle, lägger ner mer energi på form än substans.

För den som är van vid det svenska, eller för den delen europeiska, ståndssystem, blir det uppenbart att prästerskapet och fiskare saknas, likaså ingår inte aristokratin. Med undantag för vapen och dess användning hade de en status och privilegier som motsvarade krigarklassens och fiskarna i böndernas. De reglerades genom andra lagar och kan sägas stå utanför, eller om man så föredrar, ovanför det reguljära samhällssystemet. Två andra grupper som stod utanför var hinin (非人), icke personer, och eta (穢多) som numera går under beteckningen burakumin (部落民), de orena eller besudlade. Enligt dåtidens definitioner betraktades de som ningai (人外) eller ”icke-människor”. Slangordet för dem var yotsuashi (四つ足) eller fyrbenta, de betraktades således som djur och inte människor. Hinin var en flytande definition, man kunde exempelvis bli dömd till en tillvaro som hinin, men den som skötte sig väl och visade ånger för sitt brott och försökte kompensera offren kunder bli återinsatt i det sociala systemet. Medan eta och deras ättlingar satt fast i sina positioner. Systemet kunde således vara brutalt mot de utsatta, men anpassades också efter samhällsutvecklingen.

Precis som under Heian perioden blev systemet allt mer poröst och 1842 reformerades det i det som kallas Tenpo reformerna (天保改革) efter eran 1842. Ledarskapet i shogunatet var reflexmässigt konservativa. När systemet inte verkade fungera sade ryggmärgsreflexen dem att de borde klämma åt, dra till. Ett antal daimyo fick tagit delar av sina domäner i beslag, bönder som sökt sin lycka i städerna återbördades till sina byar. Arkitekten bakom reformerna var Mizuno Tadakuni, och han verkar ha haft ett speciellt horn i sidan till allt som hette nöjen. Exempelvis jagade han den synnerligen berömde kabukiskådespelaren Ichikawa Danjuro den sjunde ut ur Edo. Likaså när Nakamura-za, en berömd kabukiteater brann ner 1843 förvägrades de tillstånd att återuppbygga teatern. Det skulle dröja tills 1872 innan den åter öppnade portarna för teaterbesökare. Inte precis uppskattade åtgärder bland allmänheten. När Mizuno avled 1851 kom reformerna att upplösas och då började västerlänningarna närma sig Japan oftare och i större flottor. Eftersom en av hans reformer var att förbjuda rangaku (蘭学) ordagrant Hollandsstudier, men i realiteten studiet av västvärlden, var de ovanligt uselt förberedda på det som komma skulle.

Kontakten med västvärlden forcerade fram behovet av nya lärdomar och ett intensivt intresse för förhållandena i andra länder. En av de tidigaste lärdomarna var de egalitära samhällen som växt fram som ett resultat av de franska och amerikanska revolutionerna var en starkt bidragande orsak till de teknologiska och industriella framsteg som gjorts. Den siste dajo daikan utfärdade den 28 augusti 1871 dekret nummer 61 där klasserna avskaffades. Därmed var det – nästan – slut på klassystemet, men en del av de med hög status inom krigarklassen tillhörde en ny klass av aristokrati. Japan hade skaffat sig baroner, grevar, friherrar och hertigar. Det skulle dröja till 1947, då den amerikanska ockupationen såg för gott att även avskaffa dem.

En tanke på “Shi-no-ko-sho det japanska ståndssystemet

  1. Ping: Zaibatsus historia | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.