Kyotos historia

Kyoto (京都) skrivs med två tecken som bägge betyder huvudstad, ändå är den inte det. Det första tecknet (京) indikerar platsen för monarkens bostad, medan det andra (都) användes för en ”tillfälligt flyttad huvudstad”. Bägge tecknen kan också läsas miyako som är det ålderdomliga begreppet för huvudstad. Det förra tecknet återkommer i namn som Tokyo (東京), Beijing (北京), Nanking (南京) och Seoul (경도[京都], 경부[京府], 경사 [京師], 경성[京城], 경조 [京兆]) som haft många olika namn under sin existens. Exemplen tydliggör tecknets betydelse för att utmärka landets huvudstad och enär Kyoto var Japans huvudstad mellan 794 (formellt den 22 november) och 1869 är det naturligt att staden önskar framhäva detta faktum, om än tautologiskt. Kejsare Kanmu anlade staden mellan i stora drag 792 till 805, men flyttade alltså in där 794. Inledningsvis kallades den endast Shinkyo (新京) som ordagrant är ”ny huvudstad”, rationellt men föga poetiskt. När väl palats och administrationsbyggnader stod klara byttes namnet till Heian-kyo (平安京), Fridens och stillhetens huvudstad, föga rationellt men onekligen poetiskt. I folkmun omtalades den antingen som miyako eller, främst bland kvinnor, som O-kyo (お京). Mer behövdes inte. Första gången Kyoto förekommer i skrift är en sammanställning av allmogen i Owari (ungefär dagens Nagoya) från 988, men därefter dröjer det lång tid innan det dyker upp igen. Den 1 april 1899 ändrades namnet formellt till Kyoto.

Ön som försvann i Kyoto

Från norr till söder rinner Kamo (鴨川) floden genom Kyoto. Den förde färskt vatten från omkringliggande bergmassiv in till staden som redan på 1000-talet kunde stoltsera med närmare 100 000 invånare. Den delade staden i en östligare elegant del och en västligare mer kommersiell. I öst återfanns Kuge (公家) och Kugyo (公卿) de hovaristokratiska klanerna. I väst hittade man tatami vävare, kimono kolorister, vävare och sömmerskor, hårfrisörer och snickare, alla de som fick storstaden att pulsera med liv och kommers. Överallt runt om i staden vimlade det, och gör det fortfarande, av tempel och helgedomar. Från norr till söder delades staden in nio numrerade stadsdelar med Ichijo (一条) i norr vid kejsarpalatset och Kujo (九条) i söder. Dåtidens Heiankyo (平安京) var ungefär en tredjedel så stor som dagens moderna Kyoto, 4,5 km bred och 5,2 km lång.

Stor skillnad på olika japanskor

Japanskor, japanskor, japanskor – överallt japanskor skulle man kunna säga om man vill travestera Sven Jerrings fotbolsreportage från Berlinolympiaden. Fast, iså fall gör man sig skyldig till samma slags fördomar som radiolegenden. Han kunde inte särskilja bröderna Kamo eller centern Kawamoto från backarna Horie eller Takeuchi. Fem av spelarna representerade Waseda universitetets fotbollslag, något han också missade i sin rapportering. Därför blev det istället; ”japaner, japaner, japaner – överallt japaner”. Och om 3 – 2 förlusten inte var besvärlig nog, kan bloggen påminna om att Japan förlorade nästa match mot Italien med 0 – 8. Men precis som att de japanska fotbollsspelarna var individer, skall bloggen med detta inlägg ta en titt på de regionala skillnaderna mellan olika japanskor.

Japans historiska relationer med Korea

För närvarande är Japans relationer till Korea bättre än någonsin enligt diplomater på både sidor om Tsushimasundet. Mordet på Kim Jong-Nam har fört nationerna närmare varandra då de bägge ser incidenten som ett bevis på instabila relationer mellan den nordkoreanska militärledningen och Kim dynastin. Risken att någon sida kastar ut Nordkorea i ett utrikespolitiskt äventyr för att etablera ordning i leden anser de vara fullt rimliga. Bloggen tar med det här inlägget en närmare titt på relationerna mellan Solens och Eremiternas riken.

Buddhismen mottogs skeptiskt i Japan

När kom buddhismen till Japan? Det beror lite på vem man frågar. Den såvitt vi känner till äldsta skriftliga källan är Boken om Liang (梁書 på kinesiska) som färdigställdes år 635. I den berättas att fem buddistmunkar från Gandhara (nuvarande Peshawar i Pakistan) reste till Japan år 467 och introducerade buddismen till japanerna. Då Japan vid denna tid saknade eget skriftspråk har besöket gått spårlöst förbi i de japanska källorna. Buddismen blev ett offentligt ärende i mitten av 500-talet efter att kung Seong Myong av Paekche, ett av tre koreanska riken, skänkte en buddhastaty av brons till den japanske kejsaren Kinmei.