Från träpalissader till kejsarpalats – Edo borgs historia

Dess formella namn var Chiyoda-jo (千代田城), de ”tusen generationers risfältborg”, det är så namnet återges i ritningar och handlingar, men i folkmun kallades det Kojo (江城) som är kortformen för Edo-jo (江戸城) eller Edo borg. Sedan 1948 benämns det Kokyo (皇居), men även under sin existens som kejsarens bostad och arbetsplats har det genomgått en del namnförändringar som vi kommer till längre fram i artikeln. Borgen byggdes första gången någon gång under mitten av 1100-talet av Edo klanen som var en liten utstickare av den mäktiga Taira klanen. De härstammade från bergsområdena i Musashi provinsen, och då Edo betyder ”utlopp” är det sannolikt att de hette något annat tidigare och tog sitt namn från sin nya placering, flera floder har nämligen sitt utlopp i det som är dagens Tokyo. Vid denna tid var det troligen inte mer än ett antal hus, möjligen omgärdad med en mindre träpalissad, men troligare bestod dess försvar av de omkringliggande bifloderna. Det var först 1457 som vi med säkerhet vet att det byggdes en riktig borg med tillhörande fortifikationer.

Samurajens stridsförberedelser

Väl medvetna om att deras sista dag här i livet kanske anlänt gjorde att samurajen, eller bushi (武士) som de heter på japanska, var väldigt noga med samtliga förberedelser innan striden äntrades. Enda gången de involverades i ad hoc kamper var ifall de stötte på stråtrövare under sina resor, och i de flesta fall, såvida de inte var personellt överlägsna, avstod de flesta rövare från att gå i kamp med krigaren. Inte minst eftersom han var bättre beväpnad. Stråtrövare fick ofta nåja sig med bambupåkar, ibland utrustade med krattliknande utskjutningar för att göra offret orörlig. Att hugga av pålen var närmast en barnlek för en skarp katana. Som regel inleddes förberedelserna tre dagar före bataljen när hans provinsfurste påbjöd kinyoku (禁欲), enklast uttryckt som ”asketiskt leverne” men egentligen betyder det ”begärsförbud”. Det var exempelvis strikt förbjudet med damumgänge under dessa tre dagar (hon lär ha uppskattat hemkomsten), likaså att förtära fisk.

Fyra tecken för att väcka tankar

Bloggen har tidigare tagit upp lite om japanska ordspråk utifrån temat att det finns likheter trots de kulturella skillnaderna, men att de av det skälet uttrycks lite annorlunda. I den här artikeln tänkte jag ta upp ett annat slag av ”ordspråk” som kallas yoji jukugo (四字熟語), det är fyra kanji som skrivs samman för att bilda ett eget uttryck och är inlånat från kinesiskan ursprungligen, men då kulturerna skiljer sig åt har Japan utvecklat helt egna uttryck. De ligger någonstans i gränslandet mellan talesätt och ordspråk, gör man inte omedelbart associationen till rätt tecken kan det uppstå, ibland rätt komiska, missförstånd. De är i grunden litterära och således betydligt enklare att förstå i skrift än tal, men många av dem är välkända och används flitigt även i dagligt tal, särskilt effektiva är de när man önskar understryka vikten av något. De bär på semantisk och lingvistisk tyngd. I denna artikel tog jag upp några exempel på uttryck som kunde användas lite mer flasigt, nu är det hög tid att gå igenom dem lite språkligt och historiskt korrekt.

Sendais historia

Tanden gick av andra dagen, skulle vi behöva vända om redan? Jag vill minnas att det var sommaren 1988, på våren hade jag köpt cykel till mig och sambon. Vi brukade cykla in till Kasukabe, en mindre håla i norra Saitama, handla, fika och upptäcka. På sommaren föreslog jag min ungerske polare från Trelleborg, som bodde inne i Tokyo, att vi borde ge oss ut på en cykelsemester. Du kan låna hennes cykel sade jag. Det inhandlades cykelväskor och annan utrustning så vi kunde ta oss fram bortom allfarvägarna. Vi trampade upp för bergen, genom dalarna, stannade på minshuku och någonstans längs vägarna knäckte jag en tand. Allt som återstod var en liten nålvass spets som torterade tungan, vänliga japaner fick en lokal tandläkare att ställa upp på sin lediga dag och dra ut tungtorteraren. Det var som att i ett andetag blåsa ut alla smärta ur munnen. Varje tramptag blev lättare och efter drygt tre dagar anlände vi. ”Cykla till Sendai, hårt men sant”, var ungrarens lakoniska kommentar vid ankomsten.

Det japanska vinets historia

Det var någon gång i maj 1983. Bloggen hade inte varit i Japan mer än drygt en månad. Första artikeln till Veckans Affärer var levererad och betalningen hade precis anlänt. Det skulle naturligtvis firas så det bar iväg till Ginza, Tokyos Drottninggatan, eller Strøget för våra sydliga läsare, Avenyn för de västliga. Där passerade jag en restaurang som annonserade att de serverade rödvin. Det upplevdes som lite anmärkningsvärt att man tyckte det var något att annonsera om, men de visade också upp en stor fin stek på bilden, så bloggen hasade sig ner en halvtrappa in i dunklet. Japanskan var närmast obefintlig, men jag fick fram att jag ville ha steken med en liten flaska rödtjut till. Nu skulle det gottas. Servitrisen kom in med halvflaskan, som redan var öppnad, och hällde upp i glaset. Ingen provsmakning, ingen chans att kontrollera att korken var hel och inte hade ruttnat. Nåväl, när i Tokyo gör som en edokko tänkte jag och tog en rejäl klunk. Döm om min förvåning när vinet höll maximalt fyra grader. Tjugofem år gammal blev jag skogstokig på en stackars servitris som endast gjorde som hon alltid gjort. Om något bevisade det snarare frånvaron av utländska vindrickande gäster. Min introduktion till en annorlunda vinkultur började burdust, men mycket har hänt sedan dess.