Ashikaga Yoshihide den 14:e och näst sista shogun

Den 14:e shogun i den andra dynastin, Ashikaga Yoshihide (足利義栄) innehade ämbetet endast ett drygt halvår 1568 och är därmed också den hegemon med minst dokumentation. Av naturliga skäl också den som inte lyckades åstadkomma särskilt mycket. Egentligen ändrade han sitt namn till Yoshinaga, antagligen i en from förhoppning att bli långvarig, när han tillträdde, men det hann aldrig slå igenom så än i våra dagar är han känd mer under sitt tidigare namn, Yoshihide, än det han egentligen använde i sitt ämbete.

När templen höll sig med provinser

Chigyokoku (知行国) är en term man sällan stöter på i den västerländska historieskrivningen över Japan. Det kan bero på att den är svår att sätta in i sitt sammanhang och det saknas referensramar i det västerländska medvetandet och därmed blir det enklare att hoppa över företeelsen. Det är ändå inte många läsare som skulle haja till och säga ”vänta, här saknas något”. Skall termen översättas blir det ”intellektuellt administrerad provins” och det lär ingen bli klokare av. Som brukligt är vid den här tiden var nomenklaturen inte standardiserad, i vissa skrifter omnämns Satakoku (沙汰国) och i andra Kyukoku (給国), men en närmare genomläsning avslöjar att det rör sig om samma företeelse. En provins som inte styrdes enbart direkt av en kokushi (国司) som var en av hovet i Kyoto utnämnd provinsguvernör. Annorlunda uttryckt var det provinser som överlåtits på hovaristokrater eller tempel, eller ibland i gemensamt samförstånd, att styras i samdräkt med kejsarens, senare shogunatets, guvernör som de ansåg optimalt. Normalt beroende på att deras shoen redan dominerade landskapet. Hovet såg med andra ord ingen anledning att blanda sig i deras verksamhet, och i efterhand framstår det som ett val av prudentliga skäl.

De japanska epokerna del 22 1065 – 1077 Jiryaku, Enkyu & Joho

1065 var det japanerna kallar ett yakudoshi (厄年), hade de använt latin istället för klassisk kinesiska som sitt lingua franca hade de istället benämnt det annus horribilis. Vissa år ansågs särskilt olyckliga, stjärnorna stod fel och under 1065 kom det inget regn. Dessutom ansågs året vara det de kallar sango no yaku (三合の厄) när de tre gudar som representerar de tre mest olyckliga riktningarna i kalendern samlades, Taisai,Taiin och Kakki, för att staka ut riktningen mot elände, katastrof och mörker. Kejsare Go-Reizei ansåg det därför prudentligt att vidta försiktighetsåtgärder som att byta epoknamn. Han introducerade oss till Jiryaku (治暦) som ordagrant är ”styre efter kalendern”, ett uttryck från kinesiskans 君子治暦明時 som är ”härskare som styr enligt kalendern får en ljus tid”. Det kan ses som ett uttryck för att kejsaren ansåg att Japan måste göra sig i ordning för svårare tider och anpassa sig till en ny verklighet.

Stilmedvetna Edobor

Som bekant var Edo världens första miljonstad redan under tidigt 1700-tal, mer än 100 år innan Europa urbaniserades. Ville man synas i mängden krävdes det drastiska åtgärder, det krävdes bjärtare färger på en kimono för att sticka ut i mängden, mer avancerade obi knutar än grannen och elegantare hårkammar och klämmor än de prostituerade i Yoshiwara. Något alla inte hade råd med och då krävdes det andra lösningar. Ett exempel på en sådan lösning kallar de shiri hashori (尻端折り) som ordagrant betyder ”kantuppvikt i rumpan”. De tog helt enkelt underdelen av en kimono och vek upp fållen bakom benen, upp i skrevet och fäste kanterna under sin obi. Det skapade illusionen av att de gick omkring i kortbyxor. Från början handlade det mest om att undvika gatans damm på den nedre delen av sin kimono, men över tid utvecklades olika slags vikningar, influerade av origami skapade de kreativa kreationer. Detta var dessutom vid en tid då det ansågs osedligt av kvinnor att visa fram huden, men att undvika damm på sina dyra kläder ansågs legitimt och därför skapades det allt mer exponerande vikningar bland de prostituerade när de gav sig ut på promenader utanför Yoshiwaras palissad.

Ikko-ikki – när anarki rådde

Historiker gillar ordning och reda, kungalängder, kronologier och särskilt Newtons tredje rörelselag – två kroppar påverkar varandra med lika stor kraft men i motsatt riktning – har en attraktionskraft som kanske inte alltid öppet erkännes. Pendeln svänger fram och tillbaka, mellan frihet och regleringar, krig och fred, tillväxt och tillbakagång, kunskapstörst och kakistokrati. Det ger ordning, stabilitet och förutsägbarhet som gör att det mänskliga tillståndet kan begripliggöras. Det förklarar att japanska historiker helst talar om mitten av 1400-talet fram till 1600-talets inledning som sengoku perioden, krigande stater, eller gekokujo, låg kullkastar hög. Däremot använder de inte benämningar som anarki, på japanska heter det nämligen museifu jotai (無政府状態), ett ”tillstånd utan politisk regering”. Väldigt konkret och det lämnar därför inte utrymme för den mer metaforiska aspekten vi kan associera till ordet i väst.