Japanska köksredskapens historia del 1

I tidigare inlägg har bloggen försökt förklara varför det japanska köket skiljer sig från sin asiatiska grannar. En konsekvens av det blir att utrustningen i köket också avviker. Det viktigaste instrumentet är hocho (包丁), den mångsidiga japanska kökskniven som husmor – för i Japan är det till 98 % eller mer kvinnorna som lagar maten i hemmet, och tvärtom på krogarna – skickligt använder till allt från att skala rättika eller äpplen, till att dissekera en kyckling eller skära upp feta tonfiskbitar till en donburi (丼) eller enbart en normal kvällsvard som i Japan ofta blir en katalog över det japanska köket med en elva, tolv mindre skålar med stor variation. All denna variation i maten, medför också att utbudet på dessa köksknivar var därefter. Under Edo perioden delades de in i två huvudgrupper, debabocho (出刃包丁) var de bredbladiga som primärt användes till att skära upp olika fiskar, och yanagibabocho (柳刃包丁) en smalbladig som användes för grönsaker, frukt och sashimi. Under Meiji perioden tillkom en ny sort, nikugiribocho (肉切り包丁) för att skära kött.

Okinawa prefektur

Bloggen har skrivit en del om Okinawa tidigare, om varför det är Japans Norrland, om att de inte vill vara som andra och en del om politiken. Tiden har nu kommit för att göra en mer helgjuten presentation av Japans sydligaste prefektur, men också dess västligaste. Prefekturen som ursprungligen var ett oberoende kungadöme med namnet Ryukyu, de polerade stenarna, och från 1609 ett lydrike under Satsuma, eller dagens Kagoshima. Det har även, åtminstone i praktiken, fungerat som amerikanskt territorium, och det finns de som menar att öarna fortfarande står under amerikansk ockupation. Själva kallar de sig Uchinaa som ungefär betyder vi, eller vår sida, och Okinawaborna kallas uchinanchu (nchu, ett fonem som inte finns på japanska betyder människa) och språket för uchinaguchi, medan japanerna benämns yamatuu och dessa språkskillnader är en tydlig indikation på att samhörigheten med resten av Japan inte alltid är fullkomlig.

Hur blir jag bra på japanska? Del 1

Det finns en slags missuppfattning, särskilt bland millennieungarna, att den som klarat av JLPT N1 är ”flytande” i japanska och därmed något slags expert på språket. Jovisst, en N1:a är självfallet kunnigare än en N2:a eller N3:a, men de är långt ifrån experter och i sina bästa självkritiska stunder erkänner de också att de fortfarande har mycket att lära, även på det rent praktiska planet. Det tar nämligen upp emot ett decennium av organisk språkutveckling innan man når insikt i allt det som aldrig förekommer på lektionerna i japanska, eller tas upp i läroböckerna. Det som gör att man intuitivt förstår nya uttryck för att man passerat en osynlig gräns av kritisk massa i en salig blandning av sociolekter, idiolekter, dialekter, kronolekter, gynolekter och sinolekter som aldrig ingått – och heller aldrig kommer att ingå – i undervisningen av japanska. Den kommer, och kommer alltid, att handla om hyojungo (標準語), eller standardjapanska. Så vad är det egentligen som krävs för att man skall kunna påstå sig ”behärska japanska”? Bloggen gav sig i kast med språket på en studiecirkel, 1981 tror jag det var. Så detta inlägg är ett försök att komprimera nästan 40 års erfarenhet av hur japanska fungerar. Alltså det som inte ingår i Genki eller vilken usel lärobok de nu försöker trycka ned i halsen på dagens elever.

En blatte om assimilering och integration – den japanska erfarenheten

Bloggen har tidigare beskrivit uppväxten som blatte i Sverige, men det är väl egentligen först som vuxen här i Japan som blatteerfarenheten blev fullständig. Här är utseende, ljust hår, gröna ögon, blekfis hy, ”hög” näsa (japanerna kallar den det) och 20 – 30 cm överskottslängd som det vid enbart en snabb blick blir tydligt att man avviker från folkmajoriteten. Här blir också språk, avvikande kultur och historia en del av erfarenheten och svårigheterna som blatte, eller gaijin som vi kallas här, att assimileras och integreras. Bloggens erfarenhet i Japan påminner således om den som invandrare i Sverige utsätts för och därför kan det kanske också finnas anledning att dela med sig av den. I förhoppningen att läsaren kanske får lite bättre förståelse för varför våra invandrare är som de är och varför de agerar som de gör. Självfallet kan bloggens personliga erfarenheter inte appliceras på varenda invandrare, men det finns förhoppningsvis vissa generella erfarenheter som är universellt applicerbara.

Den japanska snabbmatens historia

Som alla andra industrialiserade nationer där dubbelarbetande hushåll ökar är Japan allt mer beroende av snabbmatskedjor. Förvisso är hemmafrun mer frekvent i Japan än exempelvis Sverige eller Norge, men hon håller så sakteliga på att försvinna, inte minst eftersom färre japanskor är intresserade av giftermål. För de med inkomster har matlagning alltid varit något som bör utföras av andra, från 1800-talets välbärgade borgarhem med kokerska och hushållerska, till dagens drive-thru. Tid är pengar, därför är det bättre att någon annan spenderar sin tid på min mat, är själva utgångsresonemanget då det undantagslöst handlar om energipåfyllning snarare än epikureisk upplevelse. Det har blivit dags att ta en närmare titt på den japanska snabbmatens historia.