Immaterialrättsliga konflikter

Den 29 januari 2024 hittades Ashihara Hinako (芦原妃名子) avliden tillsammans med ett avskedsbrev, polisen bedömde snabbt att det handlade om ett självmord, men hennes fans visade snabbt på Twitter (X) att det låg något betydligt mer komplicerat bakom. Hinako, vars riktiga namn är Matsumoto Noriko (松本律子) föddes i januari 1974 och var sålunda 50 år när hon begick självmord. Hennes karriär som mangaka hade gått upp och ner, men sedan hon 2017 började teckna Sexy Tanaka-san gick karriären rakt upp. Hon hade en stor fanbas, både bland män och kvinnor. Nihon terebi, ett nationellt privat tv-nätverk, hade beslutat att göra en live action serie som sändes mellan oktober och december förra året och då upptäckte hon att manusförfattarna hade gjort stora ingrepp i hennes protagonist, Tanaka Kyoko (田中京子), som hon inte uppskattade. En häftig Twitterdebatt uppstod, men den 28 januari lade hon upp ett meddelande om att hennes avsikt inte hade varit att ”attackera” och bad om ursäkt samtidigt med att hon raderade alla gamla inlägg och försvann under radarn. Nästa dag hittades hon död.

Stilmedvetna Edobor

Som bekant var Edo världens första miljonstad redan under tidigt 1700-tal, mer än 100 år innan Europa urbaniserades. Ville man synas i mängden krävdes det drastiska åtgärder, det krävdes bjärtare färger på en kimono för att sticka ut i mängden, mer avancerade obi knutar än grannen och elegantare hårkammar och klämmor än de prostituerade i Yoshiwara. Något alla inte hade råd med och då krävdes det andra lösningar. Ett exempel på en sådan lösning kallar de shiri hashori (尻端折り) som ordagrant betyder ”kantuppvikt i rumpan”. De tog helt enkelt underdelen av en kimono och vek upp fållen bakom benen, upp i skrevet och fäste kanterna under sin obi. Det skapade illusionen av att de gick omkring i kortbyxor. Från början handlade det mest om att undvika gatans damm på den nedre delen av sin kimono, men över tid utvecklades olika slags vikningar, influerade av origami skapade de kreativa kreationer. Detta var dessutom vid en tid då det ansågs osedligt av kvinnor att visa fram huden, men att undvika damm på sina dyra kläder ansågs legitimt och därför skapades det allt mer exponerande vikningar bland de prostituerade när de gav sig ut på promenader utanför Yoshiwaras palissad.

Livet som samurajhustru

I modern japanska tilltalas någon annans hustru som Oku-san/sama (奥さん/さま), det senare är artigare och mer formellt. Nyckelordet här är oku som betyder inre, längst bort. Exempelvis benämndes shoguns kvinnokvarter för Oooku (大奥), det stora inre. Det finns en viss semantisk och grammatisk anledning till dessa, för oss något otympliga konstruktionerna, frånvaron av pronomen medförde att benämningarna uppstod ur geografisk proximitet. En samurajhustru benämndes Okugoden (奥御殿) den inre ärevördiga salen. Gemensamt för alla konstruktionerna är ”det inre”, hustrur var något som inte skulle synas, endast finnas. Esse non videri, att vara, inte synas, är Wallenbergarnas motto. Med andra ord hade de blivit den perfekta samurajhustrun. Uttrycket uppstod för att kök och tvättstuga befann sig längst in i fastigheten och det fick till följd att även husets kvinnor, både familj och tjänstefolk, huvudsakligen huserade i dessa regioner. Det kan uppfattas som att de var undanskuffade, men konstruktionen var en arkitektonisk konsekvens av borgarna som uppfördes under 1500-talets andra hälft. De separerades i det yttre, omote (表) där borgens försvar skulle ske. Där attacken bemöttes. Kontrasten var det inre, oku (奥) där det som skulle skyddas förvarades. Det inre var således det värdefulla.

Sei Shonagons värld

Makura no soshi (枕草子) ordagrant ”Huvudstödets utkast” men populärt kallad Kuddboken i väst. Varför denna petimäteriska distinktion? Det första hänger samman med att en kudde under Heian perioden inte var en fluffig ejderduns historia, utan en liten träpall som skulle hindra håret, insmort i diverse oljor, att inte smutsa ned tatami golvet. Den andra delen, soshi, är dessutom en eufemism vars teckentrogna tolkning är ”gräsbarn”, ett uttryck för att inte ha växt färdigt. Det är således, i författaren Sei Shonagons föreställningsvärld, inte en färdig bok, mer som ett manuskript liggandes i träkuddens låda. Det har gjorts många försök av litteraturvetarna att försöka tolka syftet med titeln och den som kanske känns rimligast är att det handlar om ”privata betraktelser”, sådant man kan ligga och grubbla på medan nattens mörker omsluter en och sömnen lurpassar bakom närmaste shoji.

Mabiki

En aspekt av Japans historia som tenderar att undvikas av japanska historiker är mabiki (間引き) som ordagrant är att ”dra ut mellan raderna”, ursprungligen ett begrepp för att rensa ogräs i åkerns snygga plantrader. Men från och med Heian perioden blev det en eufemism för spädbarnsmord. Precis som sjuka och svaga plantor plockades bort för att de starka och friska skulle få mer sol och näring blev det nödvändigt att rensa rent bland de nyfödda. Sjukvården bestod av kinesisk örtmedicin, thé och ginseng samt onsen, de varma mineralbaden. Pre-natal och post-natal vård existerade inte ens i sinnevärlden. I modern tid är Ishikawa Miyuki den som kom att personifiera företeelsen och som därmed också framtvingade ett historiskt granskande av företeelsen, eftersom hon endast ansåg sig ha upprätthållit en etablerad tradition. En antydan om känsligheten erhålls genom att slå upp den japanska Wikipedia artikeln som enbart behandlar ogräsrensningen. Spädbarnsmord återfinns under dess juridiska benämning kogoroshi (子殺し) och avsnittet om företeelsen i Japan är märkbart kort.