Zainichis japanska historia

Japans näststörsta etniska minoritet uppgår till lite mer än 460 000 personer, ungefär 3,67 ‰, alltså knappt fyra utav 1 000 personer. Dessutom är de dessutom föga iögonfallande, ungefär som finländare eller danskar i Sverige. Vi talar nämligen om zainichi (在日) som ordagrant endast betyder ”vistas i Japan”, egentligen en förkortning av antingen zainichi kankokujin (在日韓国人) eller zainichi chosenjin (在日朝鮮人), där det förra, som utgör 93 % av gruppen, är sydkoreaner, och det senare är nordkoreaner. De flesta är idag av tredje och fjärde generationen, födda och uppvuxna i Japan, ofta med rudimentära kunskaper i koreanska språket. Hemspråksundervisning är inte en glosa som återfinns i det japanska språket, det kan översättas till jikokugo kyoiku (自国語教育) och en sökning på termen visar snabbt att den endast används om förhållandena i andra länder. Föräldrar av koreansk härkomst som vill att barnen skall hålla fast vid språk och kultur måste därför placera barnen i egna privatdrivna skolor.

Den japanska dansens historia

Arkeologer har upptäckt stenar som sannolikt har använts av stenåldersmänniskor för att skapa musik. Med musiken kom rytmen och vi har som bekant svårt att sitta stilla till den. Dansen användes från början för att glädja och hylla gudarna, antagligen för att det var vad som skedde med människorna. En antroposofisk gudsuppfattning var ingen nyhet som skapades av kristendomen. Utvecklingen i Japan har varit snarlik även om det ännu inte upptäckts vad man tror kan ha varit musikinstrument hos de tidiga jomon människorna. Den japanska dansen betecknas numera Nihon buyo (日本舞踊), en gång i tiden var det naturligtvis endast buyo som är sammansatt av två tecken som bägge betyder dans. Det första (舞) är mai som syftar på dans i en cirkulär rörelse. Det andra (踊) är odori som syftar på dans i hoppande rörelser. Den förra var ursprungligen individuell och framtagen för konstnärligt framförande. Den senare var kollektiv och ett uttryck för deltagande. I den här artikeln skärskådar vi hur dessa former fusionerades till att bli den stilistiskt koreograferade japanska dansen vi känner igen från Noh teatern och kabuki.

Japans utrikesrelationer under medeltiden del 2

I del 1 betraktades Japans relationer till omvärlden under Kamakura perioden, del 2 skall därför behandla den andra halvan, eller Muromachi perioden. Efter mongolernas härjningar på kontinenten hade situationen blivit stabilare. Korea övergav exempelvis den kinesiska skriften – nåja, stegvis åtminstone – till fördel för den inhemska hangul. Sökandet efter en mer uttalad koreansk identitet intensifierades. I Kina hade Ming dynastin tillträtt kort tid efter Ashikaga övertog shogunatet. Det fanns en naturlig samhörighetskänsla kring den historiska utvecklingen och ett ömsesidigt intresse av att återuppta handeln mellan länderna. Deras grandiosa ambitioner manifesterades i förstärkningen av kinesiska muren till dess nuvarande moderna form och byggandet av Förbjudna staden mitt inne i Beijing. I Japan tog man notis.

Japans nya cafékultur

Det traditionella japanska ordet för café är kissaten (喫茶店), det kan tolkas som ”rök och thésalong”, en adekvat beskrivning på det som skedde där. Det var japanens vardagsrum, det var här de umgicks socialt under dagtid med vänner och bekanta, eller ibland höll möten med kunder, klienter och leverantörer. Vardagsrummet hemma var antingen obefintligt eller belamrat till den milda grad att socialt umgänge hade känts pinsamt. Bekvämare och billigare att bjuda på en fika på närmsta kissaten. Ett ord som sällan hörs längre, möjligen bland de som passerat 70. Numera är det Sutaba (Starbucks) eller koohiiya-san (herr eller fru café, som generellt begrepp) som är gällande terminologi. De representerar en gradvis förändring som accelererat kraftigt under pågående Covidkris. Japan har fått en ny cafékultur och den drivs på av den yngre generationen.

Kul med kanji – lektion 9

Nyckelordet för det gångna året är tveklöst ”social distansering”, självklart har detta också påverkat hur vi leker med kanji. Att sitta ned heter suwaru och skrivs 座る lägg märke till de två 人 längst upp under ”taket”. Se sedan hur de flyttats och numera har en ”barriär” emellan sig. Precis så ser det ut på japanska krogar och caféer, genomskinliga vinylskivor mellan borden så viruset inte skall sprida sig till bordsgrannar. Tecknet till vänster skall därför läsas hanarete suwaru, alltså att ”sitta åtskilda”, eller helt enkelt social distansering. Enkelt, tydligt, och om jag själv får säga det lite smått briljant.