Alla dessa japanska dagar – del 16; oyakodonburi

När jag arbetade på översättningsbyrån i Gotanda fanns det en anställd från Australien vars namn jag för mitt liv inte kan komma ihåg. Han var tolv år äldre än jag och han arbetade med det som kallades ”assisterad engelska” i princip ansåg klienterna inte att västerlänningar klarade av att översätta japanska. Det hängde samman med att de som behärskade japanska också vill översätta det hela till så naturlig engelska som möjligt. Resultatet innebär en viss diskrepans mellan original och översättning, så pass stor att uppdragsgivaren inte vågade lite på innehållet. Därför insisterade de på att det skulle göras av en japan som närmast höll sig slaviskt till originalet – med mången en märklig konsekvens – men då vederbörande inte behärskade engelska på samma nivå som en modersmålare, de hade särskilt problem med att särskilja på pronomen, prepositioner och relativa bisatser, behövde de assistans. För att inte skämma ut översättaren satte byrån därför en ”överrock” på honom i form av ”Ozziboy” som jag kommer kalla honom i den här artikeln.

Yakyus historia

Säg baseboll och de flesta tänker omedelbart på USA och deras hybris att döpa slutspelet till World Series trots att det endast är amerikanska lag som deltar. Den mer insatte inkluderar troligen Kanada som har Toronto Blue Jays med i MBL. Intrycket är att sporten aldrig riktigt fått något fotfäste utanför den västra hemisfären. Sanningen är att det är Japans och Taiwans största sport vad gäller antalet utövare och åskådare. I Japan benämns den, sedan 1944, för yakyu (野球) eller ”fältboll”. Från början användes dock den amerikanska benämningen beesubooru. Det har blivit dags för en artikel om sporthistoria på bloggen.

De privata järnvägarnas historia

Enligt en strikt definition bör samtliga japanska järnvägar klassificeras som privata i det att de är organiserade i aktiebolagsform. Den gamla statliga järnvägskoncernen, populärt benämnd kokutetsu (国鉄), är numera uppsplittrad i ett antal regionala bolag som är börsnoterade men där staten och regionerna fortfarande håller betydande aktieposter. Den här artikeln behandlar det som på japanska kallas shitetsu (私鉄), genuint privata järnvägsbolag för den som så önskar. Inget annat land i världen har så många privata järnvägsbolag som dessutom är vinstgenerande. Artikeln granskar deras tillkomst och försöker förklara deras framgångar i en tid då alla andra länder förstatligade sina järnvägar.

Tokugawa Mitsukuni levnadskonstnär extraordinaire

Tokugawa Mitsukuni (徳川光圀) är sannolikt den mest framträdande representanten för Tokugawa klanen som aldrig innehade posten som shogun. Han var daimyo över Mito i dagens Ikbaraki och en högt skattad rådgivare till shogunatet i Edo. Sonson till Ieyasu via hans elfte son ansågs han ligga i klanens periferi och hans far Tokugawa Yorifusa tilldelades domänen för att utgöra en buffert mot Date klanen i norr. Äldste sonen, Matsudaira Yorishige var hypokondriker och skickades att ta ansvar för Sanuki domän, dagens Kagawa på Shikoku. Redan innan han föddes beordrade fadern att fostret skulle avlivas men modern gömde undan honom hos en vasall, vid namn Miki Yukitsugu, lojal mot henne (relationen är något oklar) som fostrade gossen i Kojimachi inne i centrala Edo. Valet att ta över ansvaret för Mito domän kom därför att axlas av Mitsukuni, som också är mer känd som Mito komon (水戸黄門) och han är unik i så måtto att det skrevs en ingående och livfull berättelse om honom redan tidigt, kallad Mito komon manyuki (水戸黄門漫遊記) som utgjort underlag för otaliga romaner, manga, anime, filmer och tv-serier om hans levnad.

De känslomässiga relationerna Japan – USA del 1 snedseglare och falsksflaggare

USA anlände sent till det smörgåsbord som Japan ansågs utgöra, redan enligt Marco Polo skulle gatorna vara guldbelagda. Under 1700-talet och första hälften av 1800-talet var USA en isolationistisk nation, de hade fullt upp med att slå ihjäl ursprungsbefolkningar och expandera sitt territorium västerut. När de nådde fram till Stilla Havet var det stopp, samtidigt som det var tydligt att det fanns områden bortom horisonten som kunde vara intressanta. Självfallet fanns det intellektuella som kände till såväl Kaempfer som Thunberg men det var kanske Siebold som fick störst genomslag bland det fåtal som ägnade sig åt att fundera över utrikespolitik. Japan var i mångt och mycket en vit fläck på kartan för de flesta amerikaner. Japan hade redan på 1600-talet utbyte med Mexiko tack vare Spaniens närvaro på Filipinerna. Under några decennier i slutet av 1500-talet tog Japan också emot spanska missionärer och handelsmän, så de var väl medvetna om spanjorernas kolonisering av den västra hemisfären.