Alla dessa japanska dagar del 28; andra halvlek på Seibu

Den dagliga pendeln från Kasukabe in till Ikebukuro fram och tillbaka hade en åtgång på ungefär 200 minuter, lite beroende på de tåg jag använde. Värst var det på morgonen, i en sardinburk rör man sig lätt och ledigt jämfört med ett japanskt pendeltåg i rusningstid. Jag behövde dessutom byta tåg minst två gånger, ibland tre lite beroende på val av linje. Då var vi alla Usain Bolts företrädare i förhoppningen att hinna med ett tidigare tåg och ifall tåget skulle utgå från den station där bytet skedde hyste vi alla en from, men i grunden meningslös förhoppning, att det skulle finnas en sittplats eller två kvar. Det gjorde det aldrig och det hände några gånger att jag lyckats tränga in mig i vagnen som stannade precis vid trapporna till utgången. Lade jag på en extra rem skulle jag vara först på nästa plattform. Det var jag också några gånger, men allt som erbjöds var ståplatser. Fåfänga förväntningar övergick allt mer i frustrerad förbannelse under månvarven. Väl inne på Ikebukuro var det en kortare promenad till Sunshine City och hissen upp till 50:e, eller om det var 51:a, våningen där vi förväntades ankomma i tid till chorei (朝礼) som i mitt huvud blev morgonbön men som egentligen betyder morgonhälsning. Ett hjärtligt ohayo gozaimasu förväntades av oss, men oftast var hälsningarna tämligen håglösa. Därefter några ord följt av avdelningschefen som följdes av gruppchefen, Toyooka-san i mitt fall.

I utkanten av det japanska samhället

Japanerna, åtminstone när ekonomin går som tåget, beskriver gärna sig själva som en stor homogen medelklassfamilj. Som visades i den här artikeln är det lite si och så med homogeniteten, men det är och har alltid varit en omhuldad myt. Hur är det då med medelklasslivet? Sett i aggregerade termer och utifrån medelsnitt och median när det gäller årsinkomster förleds man att hålla med. Inte minst fram till 1989 när fastighetsbubblan sprack. I början av 90-talet dök det emellertid upp ”kartongstäder” i Tokyos och Osakas större stationer där de kunde byggas under tak i gångarna mellan olika avdelningar eller järnvägslinjer. Samhället stod helt oförberett, socialvården hade inte byggts ut då något behov inte ansågs föreligga. Japan stoltserade med patriarkala storföretag som inte friställde personal i konjunkturnedgångar, bonussystemet användes för att reglera lönekostnader. Men när bankerna var redo att likvidera sina låntagare fick de tänka om och företagets mindre produktiva anställda fann sig plötsligt på gatan. I det japanska medvetandet dök det upp två nya ord, yoseba (寄場) och doya (どや).

Japansk stenålder – från 1949

Under lång tid tog japansk historieskrivning sin utgångspunkt i Jomon (縄文) kulturen som kretsar kring lergods, äldre artefakter hade inte upptäckts och därför antogs det också att människor anlänt till öarna jämförelsevis sent. För krafter som framhärdade i nationalistiska intressen var det en indikation på att japanerna skulle uppstått organiskt på öarna, att de var helt unika och saknade släktskap med andra asiatiska folk, trots deras paleoantropologiska samhörighet, eftersom de saknade en stenåldershistoria. Det sågs som ett bevis på att de tidigaste myterna kunde ha bäring på folkets uppkomst, att de var något speciellt utvalt skapat av himmelska numinösa väsen. Ända tills en nato tillverkare vid namn Aizawa Tadahiro (1926 – 89) gick en promenad i Gunma prefektur. Aizawa var en passionerad amatörarkeolog som länge ansåg att förklaringarna om att Japan skulle befolkats under Jomon perioden rimligen var nys. 1949 upptäckte han en yxa av obsidian bredvid en byväg i Iwajuku och när fyndet bekräftats fick Japan ett nytt ord Iwajuku jidai (岩宿時代) eller Iwajuku perioden som inledningsvis blev deras namn för stenåldersperioden. Den omedelbara effekten blev att på existerande arkeologiska fyndplatser kunde det nu finnas anledning att gräva djupare än de lager som identifierades med Jomon kulturen. Till dags dato har arkeologerna identifierat runt 5 000 fyndplatser, några med fynd som sträcker sig tillbaka till Pleistocen. Japans ursprung befinner sig således fortfarande i ett stadie under ständig revidering.

De japanska epokerna del 10; 877 – 898 Gangyo, Ninna & Kanpyo

Med anledning av den åttaåriga kejsare Yozeis (陽成天皇) trontillträde beslutades det att byta epoknamn, teckentydarna rekommenderade Gangyo (元慶) som eventuellt lästes genkei av samtiden, lingvisterna tvistar. Men att det betyder ”fröjdebegynnelse” kan inte betvivlas. Frågan är då vad de hade att fröjdas över 877, cyniska historieforskare hävdar att det måste varit Fujiwara som låg bakom epoknamnet och det de fröjdades över var att i och med Yozeis trontillträde hade förskansat sig i trygg kontroll över tillsättningen av kejsare.

Är de tidiga myterna shinto?

I ansträngningarna att förstå det tidiga Japans försök att skapa en enad nation tyr sig historikerna till de två tidigaste extanta verken, Kojiki (古事記), Gångna tiders annaler från 712 och Nihon shoki (日本書紀), Japans skrifter från 720. De utkom således med kort mellanrum och det saknas konsensus bland historikerna om anledningen till att ett sådant behov kunde föreligga. Av naturliga skäl lägger de därför ner mycket energi på att reda ut skillnaderna mellan dem för att den vägen förhoppningsvis finna ledtrådar till hovets agerande. En viktig sådan är att Kojiki inte med ett ord berör buddhismen, medan Nihon shoki har en ingående beskrivning av dess ankomst och acceptans. Av den anledningen anses klanerna Mononobe och Nakatomi haft starkt inflytande på den förra, medan Soga anses ligga bakom den senare. Helt enkelt beroende på deras respektive relation till buddhismen. Men det finns andra texter som behandlar den här tiden, problemet är att de tillkom nästan 100 år senare. Därför anses de vara försök till revisionism, att i efterhand försöka korrigera tidigare historieskrivning. Men det faktum att det fanns krafter som ansåg att den tidigare historieskrivningen inte var komplett medför också att vi inte utan vidare kan ignorera deras insatser utan även de behöver ingå i en analys för att vi skall förstå eventuella alternativa tolkningar kring den 700-talet när kejsarmakten behöver framstå som en enande och stark kraft enär det fanns en reell fruktan för en kinesisk invasion, även om den aldrig materialiserades.