Showa perioden

Showa perioden (昭和時代) varade från juldagen 1926 till den 7 januari 1989. Det är den längsta sammanhängande nengo i japansk historieskrivning, och Showa kejsaren, mer känd som Hirohito utanför Japan, är också den kejsare, av de som går att vidimera, som suttit längst på Krysantemumtronen. Till det bör läggas att han också tjänstgjorde som regent för sin sjuke far under fem år innan sitt trontillträde. Benämningen kan tolkas som ”upplyst fred” men också som ”vidsynt Japan”, den senare kräver emellertid visst tolkningsföreträde, något som många japaner försökt tillskansa sig efter kapitulationen den 15 augusti 1945. Skall perioden sammanfattas i ett enda ord är förmodligen det som ligger närmast till hands ”sökande”. Först sökandet efter en maktposition i Asien under periodens första tredjedel, därefter sökandet efter en plats vid bordet i det internationella samfundet under den andra tredjedelen.

Japans ensidiga relation med Kina – del 7

Under andra världskriget så representerades Kina av nationalisterna – Kuomintang (国民党) – gentemot Japan. Det var de som krävde krigsskadestånd och det var de som undertecknade fredstraktatet. När Mao Ze-dong och hans kommunistparti övertog makten 1949 flydde nationalisterna under Chiang Kai-shek till Taiwan och utropade republiken Kina. Japan hamnade nu i ett dilemma, historiskt hade de en relation till Beijing, samtidigt var de under amerikansk ockupation och hade ingen frihet att bedriva en självständig utrikespolitik. Även om ockupationen upphörde fick Koreakriget följden att Japans handlingsutrymme försämrades, MacArthur var mäkta populär i Japan för att ha återställt ett demokratiskt styre och fredsavtalet med USA innebar fortsatt stor militär närvaro av USA:s styrkor i Japan. I denna sista del granskar vi efterkrigstidens relationer mellan Japan och Kina.

Är Japan nästa nukleära stat?

Nästan alla nu levande japaner har i skolan fått lära sig om atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, att Japan är världens enda nation som fallit offer för användningen av kärnvapen. Därför beskrivs också Japan som en nation som lider av ”nukleär allergi”, det tog exempelvis lång tid innan det byggdes kärnkraftverk och det krävdes en amerikansk övertalningskampanj som inleddes 1954 för att övertala Japan att satsa på nukleär energi. Officiellt har det aldrig vidimerats men sannolikt har USA i skuggan av det framväxande kalla kriget önskat tillgång till förädlat uran i regionen, samtliga reaktorer som började byggas under 70-talet gjordes med ritningar från General Electric och Westinghouse, franska, svenska och brittiska reaktorbyggare göre sig ej besvär. Annorlunda uttryckt hade USA full kontroll över Japans nukleära utveckling. Väl medvetna om det intima samarbetet kunde japanska politiker därför i lagen om kärnkraftsutveckling skriva in att den var helt avgränsad till fredliga syften. Så länge de inte själva upparbetade uranet för militära syften stod de inte heller i skottgluggen. 50 år senare ser dock världen väldigt annorlunda ut och frågan är då om inte Japan gör sig redo för att skaffa egna kärnvapen? I den här artikeln tittar vi närmare på faktorer som kommer påverka utvecklingen.

Yokohamas historia

Vad heter Japans största stad? Svarade du Tokyo? Sorry, då svarade du fel. Nu tycker du säkert att bloggen är dum i huvudet, men det handlar snarare om att vara petimäter. En anledning är att rent administrativt är Tokyo en ”speciell huvudstadsregion” och faller således inte inom det japanska stadsbegreppet, det definieras nämligen som shikuchoson (市区町村). Tokyo har 23 ku (区), men till skillnad från de 18 som existerar i Yokohama är de självständiga städer, medan de i Yokohama är stadsdelar som sorterar under Yokohama-shi (横浜市) och med sina 3,76 miljoner invånare gör det tekniskt Yokohama till Japans största stad. Förvirrande? Lugn, vi tar nu en närmare titt på stadens historia så klarnar det nog.

Japans mästerspion hade Stockholm som sin bas

Onodera Makoto har av en japansk underrättelsehistoriker vid namn Okabe Noburu kallats ”spionagets gud”, choho no kamisama (諜報の神様) på japanska. Det må vara ursäktligt att vissa överdrifter uppstår i lokalpatriotismens namn eftersom folk i branschen kanske oftare plockar fram den gamle Stasichefen Markus Wolf som exemplet på den som bedrivit de flest lyckade operationerna. Exempelvis påstår Okabe att Onodera var flytande i ryska, tyska och talade utmärkt engelska. I CIAs öppnade arkiv anges det istället att han var flytande i ryska, talade passabel tyska men var usel på engelska, dessutom beskrivs han som ”intelligence officer of some capability”. Sannolikt kan CIA göra en bättre bedömning än Okabe, i gengäld kan han berätta betydligt mer om Onoderas bakgrund och verksamhet än vad redakterade underrättelserapporter gör. Hur hamnade han i Stockholm och vilka var hans uppgifter där? Den här artikeln granskar japansk underrättelseverksamhet under andra världskriget med Stockholm som bas.