Den japanska modellen för att bekämpa gängkriminalitet

Under snart tio års tid har gängkriminalitet i Sverige urartat, statistiken jämförs med 30-talets Chicago och kartellernas Mexiko. Dagliga skjutningar, sprängningar varje vecka och numera oväntade offer, det som lakoniskt omnämns som ”fel plats vid fel tid”. Brutalt våld har ”normaliserats” i betydelsen att vi förväntar oss att det kommer att ske och därmed får våra förutfattade meningar bekräftade i stället för att uppröras. Hjälplösheten håller oss i ett gastkramande grepp och sedan vi lämnade Karl XII bakom oss har svenskar blivit ett hukande folk. Vi står inte upp för principer annat än verbalt, allt som kräver handling och åtgärder är någon annans uppgift. En inställning som stensattes under samlingsregeringen Hansson och som vi verkar oförmögna att bryta oss loss ur. Japan har lyckats få bukt med yakuza, den organiserade gängkriminaliteten, på ungefär 30 års tid. Kan det finnas lärdomar för dagens Sverige?

När bloggen höll på att bli yakuza

Om det var senvintern 1984 eller inledningen av 1985 minns jag inte riktigt, men det var den mörka årstiden. En station från Ikebukuro låg Kanamecho och när man kom upp ur underjorden gick jag direkt till höger, 75 meter bort ungefär låg en lägenhet på bottenvåningen som var relativt ny. Den delade jag med en amerikan som hette Kevin. Han hade precis skaffat en japansk fjälla, en läkare som bodde i Fujisawa söder om Yokohama. Han lämnade därför hux flux och därmed ansvaret för hela hyran. Årstiden i kombination med det dubblerade fiskala ansvaret var som bomull för en svensk melankoliker. Det kunde knappast bli dystrare ens i Sverige. 25 meter bort från bostaden låg en liten akachochin, en minimal krog som drevs av två systrar i övre medelåldern. Det var där jag träffade min första yakuza.

Det var bättre förr

På den tiden bloggen var en snorig spalt och utförde sin journalistiska gärning på en av landets kvällsavisor hade vi på redaktionen en liten informell tävling. Det gällde att få våra intervjuoffer att säga att ”det var bättre förr”, för varje sådant citat i en artikel utdelades det poäng och vid veckans slut räknades poängen samman. Den som hade flest poäng fick en rejäl fylla på krogen bekostad av de förlorande kollegerna. Det hela pågick i sex veckor innan redaktionsledningen fick upp ögonen för vad som försiggick. Minnet dyker upp i bloggens atrofiska skalle därför att jag på en cykelrunda såg det lokala fotbollslaget träna på stranden. 200 meter bort på en gräsmatta stod deras ryggsäckar, 25 stycken, uppradade utan någon översikt. Uppenbarligen var de japanska fotbollslirarna inte oroliga för att någon skulle plocka på sig ryggsäckar för eget bruk. Samma fenomen förekom i Sverige på spaltens tid. Bilen stod olåst, ytterdörren likaså, åtminstone när någon var hemma. Det är lätt att bli nostalgisk, men viktigare kanske är att ställa frågan hur Japan har kunnat bevara sin oskuld och om Sverige kan återta den.

Japans pornografi och sexualhistoria

Först ett par varningar. Den sköre, väne eller moraliskt högbröstade skall icke klicka sig vidare till fortsättningen. Inläggets ämne upplevs som känsligt av somliga och det innehåller såväl könsord som grafiska illustrationer. Har man svårt för pornografi eller upprörs av sexuell äventyrslusta är detta ett inlägg man skall hålla sig borta från. Likaså ifall man förväntar sig länkar till hemliga hentai eller bukkake sajter. Den servicen erbjuds inte här och den med sådana förhoppningar blir enbart grymt besviken. Men alla som någon gång betraktat japansk pornografi (och ja, vi har era IP nummer) eller haft sex med en japan eller japanska vet att den erfarenheten avviker från allt man tidigare varit med om. Varför det förhåller sig så skall detta inlägg försöka reda ut. Du har blivit tillbörligen varnad, klickar du dig nu vidare är det på eget ansvar.

Strävar Japan bakåt mot sin förkrigshistoria?

Japan har drakonisk lagstiftning när det gäller att komma åt den organiserade brottsligheten, i resten av världen känd som yakuza men i Japan under benämningen boryokudan, eller våldsgrupperingar. Anledningen som politikerna anger är att lojaliteten och viljan till självuppoffring är så stor att normal lagstiftning inte räcker till för att komma åt dem. Tydligen räcker inte heller den drakoniska lagstiftningen till. För regeringen Abe vill nu införa ett tillägg om konspirationer som får kritikerna att tala om förkrigstiden. Ett ord som i japanska sammanhang är att likställa med rasist, islamist eller misogyn i dagens Sverige. Det väcker minnen av en tid med militärdiktatur och tankepolis. Håller Japan på att stappla baklänges in i framtiden?