歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Det var bättre förr

Lämna en kommentar

På den tiden bloggen var en snorig spalt och utförde sin journalistiska gärning på en av landets kvällsavisor hade vi på redaktionen en liten informell tävling. Det gällde att få våra intervjuoffer att säga att ”det var bättre förr”, för varje sådant citat i en artikel utdelades det poäng och vid veckans slut räknades poängen samman. Den som hade flest poäng fick en rejäl fylla på krogen bekostad av de förlorande kollegerna. Det hela pågick i sex veckor innan redaktionsledningen fick upp ögonen för vad som försiggick. Minnet dyker upp i bloggens atrofiska skalle därför att jag på en cykelrunda såg det lokala fotbollslaget träna på stranden. 200 meter bort på en gräsmatta stod deras ryggsäckar, 25 stycken, uppradade utan någon översikt. Uppenbarligen var de japanska fotbollslirarna inte oroliga för att någon skulle plocka på sig ryggsäckar för eget bruk. Samma fenomen förekom i Sverige på spaltens tid. Bilen stod olåst, ytterdörren likaså, åtminstone när någon var hemma. Det är lätt att bli nostalgisk, men viktigare kanske är att ställa frågan hur Japan har kunnat bevara sin oskuld och om Sverige kan återta den.

Forskning visar att vi har lättare för att komma ihåg de goda minnena, antagandet är att vi behöver dem för att orka oss igenom livet. Det är därför äldre människor har en tendens att tycka att ”det var bättre förr”, de dåliga minnena har förträngts. När bloggen fick syn på det tränande fotbollslaget och deras obevakade utrustning var det inte kvartersblottaren från ungdomsåren som dök upp i minnet, utan de olåsta dörrarna. I dagens Sverige en omöjlighet utanför småbyar i glesbygd. Innebär det då att de olåsta dörrarna var ett tecken på att ”det var bättre förr”? Kanske inte, men det var åtminstone tryggare, en trygghet som uppenbarligen fortfarande existerar i Japan. Bloggen har grubblat en del över skillnadens orsaker.

Japaner är nödvändigtvis inte ärligare än svenskar, även om de kanske inte har samma benägenhet att gripa tillfället i luften. Mången utländsk besökare i Japan har vittnat om japaner som sprungit ifatt dem i flera kvarter för att överlämna en kvarglömd plånbok. Men även om ärlig svensk kanske inte inleder en sprint så lämnar de säkert in den till polisen eller kontaktar vederbörande om det finns namn och adress i plånboken. Däremot finns det en annan intressant skillnad som bloggen blev delaktig i för ett drygt år sedan. På en lokal bar med dansanta damer satt ett gäng medelålders herrar i kruspermanent, tatueringar och bristfälliga fingertoppar. De tillhörde yakuza, Japans organiserade brottslighet. Bloggen plockade fram sin mobiltelefon och lade den på bordet, telefonen innehåller ett betalsystem som laddas med kontanter i automater som överförs till telefonen som sedan används istället för kontanter i butikerna, snabbt, smidigt och överskådligt. Telefonen innehåller som regel runt 50 000 yen eller knappt 4 000 svenska kronor och i överförfriskningens kölvatten kvarlämnades telefonen på bordet. Bloggen upptäckte inte detta förrän efter hemkomsten då det var för sent att kontakta baren.

Nästa morgon med det himmelska straffet bultande i bakhuvudet går bloggen upp för att svara på den skrikande porttelefonen. En ung man av dubiöst påbrå insisterar på att få komma upp till bloggens lägenhet, som bevis håller han fram den kvarglömda mobiltelefonen. Han släpps naturligtvis in, telefonen överlämnas under artiga hedersbetygelser, hittelön är en omöjlighet då han endast går chefens ärende och chefens namn utlämnas ej trots trugande besvärjelser. Varenda yen på telefonens betalapp finns kvar. Här har således en bevisat kriminell japan avstått möjligheten att tillförskansa sig några tusenlappar utan minsta besvär. Frågan bloggen grubblat mycket över är om svensk kriminell skulle agerat lika ”ridderligt”? Och mera intressant, skulle han gjort det för 40 – 50 år sedan? Alltså när ”det var bättre förr”? Självfallet är den frågan omöjlig att besvara, på sin höjd kan man spekulera och det skulle färgas helt av de egna värderingarna.

Under 2016 anmäldes 996 120 brott i Japan, av dessa var 723 148 stölder. Sverige redovisar strax över 1 500 000 brott, men då ingår trafikbrott som fortkörning, rattonykterhet och andra bötesförseelser, men med tanke på att Japans befolkning är 12 gånger fler än den i Sverige är skillnaden ändå anmärkningsvärd. Inte minst eftersom de japanska brottsanmälningarna minskade med 9,4 % från året innan och på 20-års basis är de ner 47,6 %. Stölderna som lagfördes uppgick till 208 646 eller 29 % av alla stölder och mellan skål och vägg menar polisen att det i verkligheten motsvarar en uppklaringsprocent som ligger över 50 % då de sällan kan binda gärningsmannen till mer än en bråkdel av de stölder han har begått. Hur som haver är andelen stölder som andel av total brottslighet avgjort mycket större i Japan än i Sverige. En bidragande orsak till det är att bedrägerier mot Försäkringskassa inte existerar då det sociala försäkringssystemet är helt annorlunda uppbyggt, likaså innebär den japanska ortografin att identitetsstölder på nätet är svåra att genomföra. Bedrägerier är således mer framträdande bland svenska kriminella än bland de japanska.

Likaså är antalet anmälda sexualbrott få. En starkt bidragande orsak till det är att kvinnor fortfarande tenderar att skuldbeläggas, många avstår därför att anmäla och mörkertalet är sannolikt mycket stort. Här släpar Japan efter påtagligt. Däremot har man på senare år börjat ta lägenhetsbråk på större allvar, att understundom prygla kärringen var närmast en mänsklig rättighet tidigare. Intressant nog ökade intresset först när kvinnorna började försvara sig med hjälp av kökskniven och männen föll av daga. Lägenhetsbråken är ett av få brott som ökar i mängd. Rent statistiskt var det således ”bättre förr”, men i realiteten är det bättre nu när verkligheten blir synlig och japanska kvinnor får stöd av rättssystemet.

Uppklaringsprocenten för stölder i Sverige ligger runt 7 %, eller mindre än en fjärdedel jämfört med den japanska polisen. Rimligen gäller samma i Sverige som Japan, nämligen att gärningsmannen inte alltid kan bindas till samtliga stölder så i realiteten uppklaras då kanske 14 – 15 % av stölderna, men oavsett jämförelsetal är svensk polis genuint ineffektiv jämfört med sina japanska kolleger.

För japansk polis är stölderna ett prioriterat område, de ser det som inkörsporten till den organiserade brottsligheten. Den som vill gå med i kriminella gäng som yakuza måste först bevisa sin förmåga genom att begå ett antal stölder utan att åka fast. Kan de då sättas dit förhindrar de deras inträde och ligorna kan inte växa sig lika starka. Konsekvenserna av detta bör då innebära att det dödliga våldet rimligen är lägre i Japan än i Sverige. Av 94 339 svenskar kommer en att avlida för att ha utsatts för dödligt våld. För Japan är siffran att en japan utav 140 728 kommer att dö för att hen har utsatts för dödligt våld. Renodlas den siffran för avsiktligt mord så blir en av 318 987 japaner mördad, alltså när siffrorna rensats från dråp, vållande till annans död och misshandel med dödlig utgång. Det är dessutom en siffra som sjunkit med 17 % under 10-talet.

Men enbart ambitionsnivå förklarar inte varför japansk polis är bättre på att klara upp stölderna. Det behövs säkerligen en mindre grupp av doktorander i kriminologi för att reda ut orsakssambanden, men skall bloggen försöka sig på en gissning så ligger det till stor del i att den japanska polisen är mer lokalt förankrad. Det innebär exempelvis att rotelchefer två gånger om året skall avverka patrullering under en vecka i det egna distriktet för att inte tappa kopplingen till lokalsamhället. På det här sättet bygger de upp ett starkt förtroende bland medborgarna. Sveriges Television visade för ett antal år sedan en dokumentär i tre delar om polisutbildningen. I det sista avsnittet följde vi aspiranterna ute i mötet med verkligheten. Några av dem förvånades över ”Svenssons inställning” som var ”avog till polisen”. Men den medborgare som får betala fortkörningsböter och vänta två dagar på att polisen skall göra en brottsundersökning, om de ens kommer, vid ett bostadsinbrott lär göra som Leif Östling och fråga ”vad fan de får för pengarna”. Men när polisen dyker upp inom två, tre minuter och griper en inbrottstjuv efter en halvtimme eller två och återlämnar stöldgodset så uppskattar medborgarna deras insatser och förser dem också med de så dyrköpta kriminalunderrättelserna som behövs för att de skall lösa brotten.

Ifall svensk polis inte kan lära av japansk polis är risken uppenbar att de som tycker ”det var bättre förr” knappast kommer att minska.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.