Folkets buddhism

Först var den kontroversiell, sedan blev den elitistisk, men under Kamakura perioden utvecklades buddismen till en folkreligion. För att folket skulle ta till sig Buddhas läror behövde de esoteriska inslagen rensas bort. En ny generation munkar, frustrerade över svårigheten att övertyga folket om lärans fördelar, tog tag i problemet. De var Honen, Eisai, Shinran, Dogen, Nichiren och Ippen som alla var verksamma under en samlad 100 års period, från mitten av 1100-talet till andra hälften av 1200-talet. Samlingsnamnet för deras, trots allt, disparata läror är Kamakura buddhism, även om de började predika sina läror innan Minamoto no Yoritomo utnämnts till Japans förste militära hegemon. Lärorna kan indelas enligt följande, två former av Zenbuddism, två former av Rena landet som predikar frälsning i det västra paradiset, Nichiren som uppkallats efter grundaren hittar frälsningen i Lotus sutran och Jishu (時宗) som betyder ”tidssekten”. En kraftigt reducerad form av Rena landet som anser att frälsning uppnås genom nenbutsu (念仏), att gå omkring och recitera Buddhas namn så fort möjlighet ges. Då de avvek så markant från buddhismens traditioner vill många historiker jämföra utvecklingen under den europeiska reformationen och söka likheter med Martin Luther som anlände på scenen 400 år senare.

Heiji upproret 1160

Fyra år tidigare upplevde Heian-kyo det som döpts till Hogen upproret, efter epoken, men trots resultatet sjöd det under ytan. Då var det en intraklanuppgörelse, delar av Taira och Minamoto slogs på samma sida, men det var Taira som plockade de mest mogna frukterna efteråt. Den segrande kejsaren, Go-Shirakawa var snabb med att utge ett dekret som stadfäste att ”utom Kyushu faller all mark inom min ägo, endast rojala orders skall efterföljas” (九州の地は一人の有なり。王命の外、何ぞ私威を施さん). Det resulterade i att Taira Kiyomori som kejsarens ställföreträdare blev den som kunde ta kontrollen över flera shoen än någon annan. Den andra segerherren, Minamoto no Yoshitomo, blev i jämförelse närmast lottlös. Den som låg bakom reformen var munken Shinzei (信西), tidigare hovaristokraten Fujiwara no Michinori.

Taira no Kiyomori 1118 – 1181

Var han den siste hovregenten eller den förste militärhegemonen? Historiker tvistar fortfarande om hur de bör kategorisera honom. Förvisso inrättade han Japans första samuraidokoro (侍所) med ansvar för förvaltning av krigare, men samtidigt samlade han hovtitlar och lade på hög för att försäkra sig sin ställning inom Kyotos elit. I krönikorna framställs han som brutal envåldshärskare, men de skrevs av de som besegrade honom. Den beskrivningen skall därför ställas i relation till hur hans vasaller uppfattade honom samt de realiteter han konfronterades med när han steg i graderna. En av de mest fullödiga källorna till Taira är Heike monogatari (平家物語), Sägnen om huset Taira. Exakt när den utkom är oklart, men Fujiwara no Sadaie nedtecknade en kopia 1240, så den började troligen skrivas ned i närtid efter hans bortgång 1181, men fullföljdes inte förrän Minamoto Yoritomo tillträtt som shogun 1192.

De japanska epokerna del 13; 957 – 968 Tentoku, Owa & Koho

En lång solig sommar 957 förorsakade oro inom hovet för att höstens skörd skulle bli undermålig. Kejsare Murakami (村上天皇) beslöt därför i slutet på november att byta epoknamn till Tentoku (天徳), himmelsk dygd, i förhoppningen att himlen skulle visa sin välvilja och skänka dem välbehövlig nederbörd. Uttrycket är hämtat ur I ching eller Förvandlingarnas bok där vi hittar ” 飛龍在天、乃位乎天德” som är ”där den flygande draken finns uppstår himmelska dygder”. Att döma av rapporterna om svältkatastrofer som inkom verkar åtgärden haft marginell effekt.

Hur står det till med den japanska pressfriheten?

Reportrar utan gränser publicerar årligen en rapport och ranking över 180 länders pressfrihet. Norge är etta, och har varit det i flera år, Danmark ligger trea och Sverige fyra. Skandinavien intar således hedrande placeringar, det är Irland som smyger sig in på en andra plats, från att tidigare ha legat sexa. I botten återfinns inte helt oväntat Vietnam, Kina och Nordkorea. Japan ligger på en undanskymd 68:e plats, förvisso en förbättring med tre placeringar, men knappast en ranking som hedrar nationen. Intilliggande Taiwan rankas 35:a och Sydkorea 47:a, klart högre än Japan och för en betraktare inom landets gränser en smula överraskande.