歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv


Lämna en kommentar

DN missade tåget

Nästan ett år efter att Ishikawa Yumi på Twitter startade #KuToo kampanjen och uppmanade folk att använda change.org för att underteckna ett upprop mot klackade skor på arbetsplatsen har DN beslutat sig för att stiga in på banan. Den 2 januari 2020 publicerade de en artikel där Morimoto Yume får komma till tals, en av arrangörerna till demonstrationerna. I Japan fick #KuToo rörelsen inte samma genomslag – trots att den fokuserade på något så pass oskyldigt som skoval – som #MeToo rörelsen fick i västvärlden och Sverige. Ärligt talat förvånades bloggen över det ljumma intresset. När jag ser videointervjun med Morimoto blir det genast tydligare. Hon är uppenbarligen en kikoku shijo (帰国子女) alltså en japan som vuxit upp och utbildats utomlands och senare återvänt till Japan, i hennes fall USA (möjligen Kanada, men mindre troligt). I japaners ögon är de inte ”riktiga” japaner. De upplevs som marginaliserade bråkmakare. Det blir lite som i svensk debatt när någon spelar ”rassekortet” även om det i Japan är en omvänd spelplan. Annorlunda uttryckt; när japanen upptäcker att den som leder debatten växt upp utomlands tappar hen intresset. Just det, hen, för det gäller både kvinnor och män.

Till att börja med påstår DN, åtminstone i rubriksättningen, att Morimoto är ”upphovskvinnan till #kutoo”, kanske har de svårt att skilja på Yumi och Yume? Det är Yumi som är upphovskvinna och för närvarande är hon i blåsväder med den bok hon nyligen kommit ut med om #KuToo rörelsen. I den används andra människor tweets flitigt utan att hon bett om tillstånd. Därmed har hon dels tappat momentum, men kanske mest i förtroende. Den som går igenom japanska tweets upptäcker exempelvis snabbt att de anonymiserar foton av andra i sina tweets genom att lägga emoji av hjärtan eller smiley figurer över deras ansikten. Japaner tar skyddet av den privata sfären starkt, även i sociala medier. Sedan återkommer DN till att kalla skorna för högklackade, uppenbarligen har de inte förstått ordleken i #KuToo, det är en anspelning på kutsu (靴) som är japanska för skor, skor i allmänhet och kutsuu (苦痛) som är smärta. Få företag har klädkoder som specifikt kräver att kvinnliga anställda skall gå i högklackade skor, däremot kan de ha det för vissa undergrupper som receptionister eller andra som agerar i en representativ roll. När de anställs är de således medvetna om kravets existens och accepterar det när de tar anställningen.

Istället handlar #KuToo mer om kravet på formella skodon i motsats till gympadojjor, sandaler eller liknande. Det stora flertalet kvinnor bär på sina arbetsplatser pumps, med små breda klackar, kanske en till två cm höga. Det är inte ovanligt att de pendlar i sina Nike eller Adidas för att snabbt smita in på en toalett och byta till sina pumps innan de träder in på kontoret. Japaner ogillar att gå omkring inomhus i samma skor de har på sig utomhus, dosoku (土足) eller ”lerfötter” kallar de fenomenet och vanligtvis förekommer det på skyltar som 土足禁止 som således är ”uteskor förbjudna”. Konsekvensen är att de som jobbar i back office, alltså inte har med kunder eller gäster att göra, vid sitt skrivbord har ett par innesandaler stående och som de nästan omedelbart byter om till. Således handlar i praktiken #KuToo rörelsen om avståndet från att de byter till pumps fram tills de kan sätta på sig innesandalerna. Men de vet också att en sådan kampanj antagligen skulle framstå som lite småglyttig hos deras feministiska vapensystrar. Därför behövs en bättre anpassad tillrättning för sin argumentation och kryddar den med sådant som högklackat och fotsmärtor.

Ett problem som känns betydligt mera akut, åtminstone enligt bloggens bedömning, är den varuhuskedja som ville införa ett emblem att bäras på kavajen av kvinnliga anställda när de menstruerade. Besudling, på japanska kegare (穢れ), är shintoistisk vidskepelse som återfinns ända tillbaka till 600-talet och där just blod är att betrakta som den värsta form av besudling. Förr i tiden skulle kvinnor vistas i speciella menstrautionshyddor under sin period. Att man bejakar sådan vidskepelse i det 21:a århundradet passerar däremot under feministernas radar. När detta skapade en Twitterstorm drog varuhuset tillbaka förslaget, men har sedan återkommit med en mildare revision. Problemet kvarstår således i sin grund. Skall vi gissa på att DN rapporterar om detta nästa år?


Lämna en kommentar

Televisionens historia i Japan

John Logie Baird, en skotsk uppfinnare, beskrivs ofta som televisionens fader. Det beror på att historiker inte förmår lyfta blicken över den europeiska horisonten. Hans mekaniska TV förmedlade bilder skannade på 30 linjer. Hans experiment 1926 beskrivs som den första lyckade elektroniska distributionen av rörliga bilder. Året innan hade Takayanagi Kenjiro gjort samma sak i Japan, men med 40 linjer, inom ett år hade han utökat kapaciteten till 100 linjer. Men resultaten publicerades inte i västerländsk press eller vetenskapliga tidskrifter, så utanför Japan är det ingen som känner till honom, eller vad han åstadkom. Dessutom blev världen fientligt inställd till Japan så därmed minskade intresset ännu mer. Under brinnande krig fanns det varken intresse eller praktiska möjligheter att utveckla tekniken. Den fick husera i de bakre regionerna av ett laboratorium. Med detta inlägg tar bloggen en närmare titt på hur televisionen utvecklats i Japan. Läs mer


2 kommentarer

Journalistikens framtid

Understundom glider bloggens tankar bort från Japan och dess historia. Oftast har jag den goda smaken att bespara läsarna dessa tankar. Men ibland blir förnimmelserna ofrånkomligt starka och lusten att skriva av sig blir påträngande, som exempelvis här, här, här och här. Journalistik, eftersom bloggen har en del erfarenhet av det, i såväl Sverige som utomlands, är ett sådant ämne. Här syftar jag då specifikt på den del som kräver trycksvärta, annonsörer och betalande läsare för att nå ut med sitt budskap. Bloggen kan ses som ett stycke journalistik i dess post-modernistiska betydelse. Det finns inga akademiska resonemang kring valet av källor, olika historiska synsätt presenteras inte, det finns varken post-feministisk hermeneutik, Cliometrik (Clio var hjälteskrivningarnas musa), historiematerialism, dekonstruktion, poststrukturalism, prosopografi eller liknande som styr resonemangen. Istället beskrivs personer, händelser och tidslinjer utifrån kända, oftast vidimerade, fakta och hur dessa återspeglas i dagens japanska samhälle. Journalister inom press som kräver utgivarcertifikat, fnyser lite föraktfullt åt detta och kallar det medborgarjournalistik. Det får de gärna göra. Läs mer


Lämna en kommentar

Japansk och svensk press i jämförelse

Vad är skillnaden mellan svensk och japansk press? Det är noga räknat 57 år sedan bloggen läste sin första tidning, sedan har jag arbetat på några svenska tidningar, men även tidskrifter. Japanska tidningar har jag läst sedan ungefär 1985, inledningsvis affärstidskrifter eftersom jag fungerade som frilansande Tokyo korrespondent för Veckans Affärer. Har förvisso inte arbetat på någon av de japanska tidningarna, men understundom hjälpt till när de varit på reportageresor till Sverige eller Danmark och har därför också haft möjlighet att diskutera skillnader och likheter i hur såväl tidningar som individuella journalister arbetar och varför slutresultatet skiljer sig åt. I det här inlägget gör vi en nostalgisk resa genom svenskt och japanskt pressliv, men tittar också på hur saker och ting förändrats. Läs mer


Lämna en kommentar

Svårt konsumera svenska nyheter utomlands

När bloggen kom till Japan för 35 år sedan behövde man vara kunnig i kortvågsradio ifall man ville ha nyheter hemifrån. Förutom Nobelpris, statsministermord och någon bjudresa arrangerad av UD visar japanska journalister måttligt intresse för det som sker mellan Finland och Norge. Med internet förvandlades allt detta i ett huj, och med betalväggar är vi tillbaka på ruta ett, nåja, ruta två då. Som gammal avdankad murvel, låt mig omedelbart klargöra att jag har inga som helst invändningar mot att DN och andra tidningar vill ha betalt för sitt material. Ingen jobbar gratis, allra minst journalister. Mitt problem är att tidningarna sitter fast i en gammalmodig betalningsmodell som kallas prenumerationer. En nödvändighet när man tvingades slå ihjäl en mindre skog för att få ut nyheterna. Då fanns det inget som hette välja och vraka, annat än mellan vilka organ man föredrog att släppa in genom tidningsinkastet. Situationen är en annan idag och tyvärr sitter nyhetsleverantörerna fast i gamla dammiga spindelnät.

Läs mer