歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Kyushus historia

5 kommentarer

Kyushu var länge Japans näst största ö, det var först när Hokkaido blev en del av Japan under 1800-talets andra hälft som ön förpassades till tredje plats, men den har aldrig tappat platsen som Japans näst mest befolkade ö med drygt 13 miljoner människor, således 30 % mer än i Sverige. Med sina 42 321 km² är det stort som Jämtland, minus Sörmland. I Jämtland bor det mindre än 3 inv/km², medan det på Kyushu går 303 inv/km², således en betydande skillnad i densitet, men det är ändå en liten bit under det japanska genomsnittet. Befolkningen koncentreras till kustområdena då de centrala delarna av ön utgörs av bergig terräng. Namnet betyder ”Nio stater” och kommer från de nio provinser som inrättades genom ritsuryo systemet; de är Chikuzen, Chikugo, Hizen, Higo, Buzen, Bungo, Hyuga, Osumi och Satsuma. Idag består Kyushu av sju prefekturer, nämligen Fukuoka, Oita, Kumamoto, Miyazaki, Kagoshima, Nagasaki och Saga. Dessutom räknas Okinawa in då regionala angelägenheter avgörs centralt i Fukuoka, ofta till viss irritation och förtret för Okinawaborna. I siffran för ytan och befolkning ovan är exempelvis Okinawa inkluderad. Men geografiskt är de självfallet åtskilda. Innan det systemet infördes kallades ön för Tsukushi-shima (筑紫島).

Det förstärks av de äldsta arkeologiska fynden, de som återfinns på Okinawa är nämligen äldre än de på Kyushu. Således har Kyushu sannolikt befolkats ifrån två olika riktningar, dels från det nordasiatiska fastlandet via Korea, över till Tsushima innan de når själva huvudön Kyushu. Dels från Sydasien upp via Indonesien och Taiwan över till Ryukyu kedjan fram till Amami innan de stiger i land runt Kagoshima. Hypoteser som bekräftas av att det finns skillnader i de arkeologiska fynd som görs uppe runt Fukuoka och Kokura, medan de runt Kagoshima och Miyazaki uppvisar större likhet med fynd från Okinawa, Taiwan och längre bort.

Kyushu var således redan från början en tummelplats för olika kulturer och de få skriftliga källor som existerar från denna tid, huvudsakligen koreanska och kinesiska indikerar att stamkrig var vardagsmat, den tidigaste statsbildningen vi känner till, Nakoku, är exempelvis helt lokaliserad till Kyushu. Likaså är troligt att Himiko styrde över det som idag är Fukuoka/Kokura området. Krig leder till flyktingströmmar och för drygt 3 000 år sedan innebar det att de sökte sig österut och befolkade Honshu där det vi idag betraktar som Japan skulle solidifieras. Idag är alla som bor på Kyushu att betrakta som japaner, även om det finns små fickor av efterlevande till koreanska invandrare som anstränger sig att bevara sin ursprungliga kultur, inom exempelvis krukmakeri, så är de i övrigt helt integrerade. Men det har funnits flera olika folkslag på Kyushu, några vi känner till genom källorna är amazoku (海人族) som var ett sjöfarande folk, förmodligen från Indonesien upp via öarna som förbinder dem till Japan.

Ett annat är kumaso (熊襲) som ordagrant är ”björnattack”, i Kojiki nämns fem olika individer från Kumaso stammen. De antas ha varit bosatta runt det som idag är Miyazaki/Kagoshima och liksom ainu i norr tillbad de björnen som ett heligt djur. Skall vi fullt ut tro japanernas egna källor var det ett lömskt folk, en inställning som naturligtvis berodde på att de befann sig i konflikt med varandra och inte ville underställa sig yamato japanerna. De skall haft två stamhövdingar med titeln Isao (渠師者) och under dessa ett flertal kaptener med benämningen Takeru (梟師) och omöjliga att besegra i regelrätt strid. Det krävdes således speciell list för att kuva dem. En av Japans mytiska hjältar kallas Yamato Takeru (日本武尊) och den ordagranna betydelsen är ”Japans respekterade krigare”, han står därför närmast på fot med kung Arthur och hans riddare kring det runda bordet. Han skall ha övertygat en dotter att bjuda stamledningen på japansk saké och de skall då ha blivit så berusade att han kunde smyga in och hugga huvudet av dem. Idag är kumaso en förnedrande beteckning på folk från Kyushu och kan ställa till problem för den som skulle yttra det offentligt.

Likaså fanns det ett folk som betecknades hayato (隼人) i skrifterna. Dessa var emellertid inte lika konfrontativa som kumaso och det omnämns flera gånger att de tjänstgjort vid kejsarens hov som lojala och arbetsvilliga undersåtar. De uppskattades för sina danser och ansvarade för ett flertal av kejsarens ceremonier. Hayato betyder ”falkmänniskor” och det tros hänvisa till att de använde falkar för att jaga smådjur som kaniner. I skrifterna omnämns de fram till tidig Heian period när de plötsligt helt försvinner, troligen beroende på total assimilering eftersom någon form av konfrontation eller strid rimligen skulle tas upp i källorna.

Någon gång under 500-talets inledande decennier lyckas yamato japanerna bemästra de kvarvarande folkslagen på Kyushu, när de lite senare skickar trupper till Paekche för att bistå dem i kampen mot Silla stöter de inte på några hinder på vägen över och deras armé består till stora delar av sakimori (防人) eller gränsvakter från just Kyushu. Kort efter börjar begreppet saikoku (西国) eller ”västprovinsen” att förekomma i en del skrifter. En indikation på att ön stod under komplett kontroll av kejsaren, först i Asuka, sedermera i Nara. Här bör man dock ha i åtanke att det finns en skillnad mellan administrativ formalism och praktisk pragmatism. Kyushu har sedan det kom under kejsarens kontroll alltid intagit en självrådig inställning till centralstyret.

Den visuella symbolen för kejsarens styre på Kyushu var Dazaifu (太宰府), som på 600-talet när det etablerades första gången, det är oklart exakt när, benämndes Oho mikotomochi no tsukasa, de kinesiska influenserna hade ännu inte anlänt. Ibland används också beteckningen ”den avlägsna huvudstaden”. Den påverkan Kina hade var att japanerna var klara över att det var en stormakt med överlägsen militär styrka, disciplinerad armé och kulturellt högtstående. Etableringen av en utpost på Kyushu bör förmodligen ses mot bakgrund av den insikten, inte minst eftersom både guvernör och vice-guvernörer hade långt gående militära befogenheter. Japan var helt enkelt oroliga för att den kinesiske kejsaren hade ambitioner som sträckte sig till Japan och försökte med sina begränsade resurser att etablera någon form av kustskydd.

Med införandet av ritsuryo systemet blev ansvaret och uppgifterna mer diversifierade. Som kejsarens förlängda arm blev det utpostens skyldighet att samla in skatter, såväl i ris som dagsverken, det anlades vägar för att underlätta transporter mellan de nio provinserna, broar byggdes över vattendrag, naturliga hamnar byggdes ut och vågbrytare anlades. Det blev också den första anhalten för besökande ambassader från Kina och Korea, och den sista för japanska inför deras avfärd. Följaktligen besatt ledningen viktig information och ledningen kom därför att primärt bestå av kejserliga prinsar, så småningom kompletterade med medlemmar ur Fujiwara klanen. De senares inträde ett bevis på just hur väsentlig ämbetet var för utövandet av den prosaiska kejsarmakten. När makten på 1200-talet flyttades från Kyoto till militärerna i Kamakura, flyttade de också Dazaifu från sin tidigare lokalisering i Hizen till Hakata, ungefär dagens Fukuoka stad, funktionerna kvarstod med förändringen att det nu var shogun som tillsatte guvernörer.

Kyushus rebelliska ådra kommer under medeltiden tydligt i dagern som hos en kroppsbyggare efter en halvtimme curls med 50 kg hantlar. Provinsfurstarna ställde sig som en man bakom Taira klanens ambitioner att överta kejsarmakten. Då Minamoto gick segrande ur striden och kontrollerade riket genom sitt shogunat, var relationerna från början spända då de tydliggjorde sin beslutsamhet genom att ge guvernören titeln Chinzei bugyo (鎮西奉行) som är ”kommissarie för skyddet av väst” där väst naturligtvis syftar på tidigare nämnda Saikoku. Inledningsvis var mandatet att leta reda på alla som stöttat Minamoto no Yoshitsune i hans kamp mot brodern Minamoto no Yoritomo, en jakt som skall ha pågått under närmare 100 år, dåtiden syn var att barnen bar på sina föräldrars försyndelser. Uppenbarligen litade man inte i Kamakura på att de lokala provinsfurstarna skulle ställa sig lojala mot den nya hegemonen utan ville ha sina egna lojala underhuggare på plats för att tydliggöra var makten låg. Motmedlet var således att förstärka sin maktutövning i regionen. Under Minamotos Kamakura period kan vi notera att en oproportionerligt stor del av de tvister som shogunatets rättskipning sattes att lösa emanerade från Kyushu.

Det finns exempel på att domsluten ignorerades eller att målsägande försökte ta upp tvisten igen. För att motverka den tendensen förstärkte shogunatet jito (地頭), landsfiskalerna som utnämndes av shogunatet, och deras möjlighet att genomdriva besluten. Den konsekvens de inte förutsåg var att konflikterna därmed skärptes på lokal nivå, speciellt då på det tvisteglada Kyushu. Istället för juridiska lösningar blev det vanligare att de lokalt tillgrep vapenmakt för att lösa problemen. Till deras försvar kan framföras att shogunatets domslut inte alltid härleddes till prejudikativ stringens. När sedan kejsare Go-Daigo (後醍醐天皇) begärde att lojala krigsherrar skulle stjälpa shogunatet var det många på Kyushu som anslöt sig.

Återgången till kejsarmakt blev dock en kort parentes, efter ett fåtal oroliga år var det dags för Ashikaga klanen att ta över som den andra shogun dynastin. Med undantag för den tredje shogun, Yoshimitsu, fick Ashikaga aldrig ett fast grepp om centralmakten. Detta passade shugo (守護), provinsfurstarna, på Kyushu utmärkt. De flyttade fram sina positioner, förstärkte sina arméer och byggde upp klaner med lojala vasaller. Detta stöttades redan av Minamoto efter mongolernas misslyckade invasionsförsök. För centralmakten var det uppenbart att Kyushu var landstigningsplats för varje aggressiv invasionsplan från det asiatiska fastlandet. Därmed var det också lätt att acceptera en allt starkare militär på Kyushu, även om det i realiteten också innebar att de hade styrkan att ignorera beslut från Kyoto de ogillade. Allt mer kom provinserna på Kyushu att påminna om de amerikanska sydstaterna under mitten av 1800-talet. Skillnaden var att det inte fanns en enskild fråga som splittrade dem från centralmakten.

I ett försök att hålla kontroll över utvecklingen etablerade Ashikaga ytterligare en ny militär post med ansvar för att hålla uppsikt över Kyushu. Kyushu tandai (九州探題) etablerades av Yoshimitsu 1370, syftet verkar främst ha varit ett försök att blidka Koryo som besvärades av pirater som inledde sina räder från japanska hamnar. Yoshimitsu var intresserad av handel och önskade förbättrade relationer med det enade Korea. Vid den här tiden fanns det två konkurrerande kejsare i Japan, ett norra hov, i Kyoto, och ett södra som styrde från Dazaifu. För att ge sig på piraterna behövde de därför först betvinga det södra hovet. Som en slump skulle den koreanska Koryo dynastin kollapsa ungefär samtidigt med att de norra och södra hoven återförenades. Den nya Joseon, eller Yi av Choson, dynastin önskade vänliga förbindelser med Kyoto. Kyushu tandais primära uppgift blev därför istället att samla upp koreanska fångar och krigsbyten för att återlämna det till det nya styret i Korea. Yoshimitsu oroade sig för att det skulle ge ämbetet på Kyushu möjligheten att bedriva en av shogunatet fristående utrikespolitik gentemot Korea, så därför ålades de med allt skarpare restriktioner, 1395 återbördades dåvarande guvernören till Kyoto för att förhindra att hans makt expanderade.

Kyotos intresse för handel med Korea innebar istället att So klanen på Tsushima fick flyttat fram sina positioner. Korea ville ha ett förhållande till Japan baserat på konfuciansk ordningskänsla, de misstrodde Japan då det styrdes av militärer och inte ämbetsmän. Dessutom ansåg de att japanerna placerade sig på samma nivå som kineserna, men i deras ögon var det som att jämföra Sven Stolpe med Özz Nüjen. So som förstod koreanernas inställning manipulerade skickligt och fick Kyoto att godkänna handelsavtal som krävde officiella handlingar för att fartyg skulle få angöra hamn. De som saknade handlingarna skulle betraktas som pirater och behandlas därefter. Detta kom i inledningen av 1400-talet att ge Tsushima monopol på handeln med Korea. En handel som skulle växa från 22 fartyg om året till 67 under slutet av 1400-talet.

Två händelser undre 1500-talet skulle markant skilja ut Kyushu från resten av Japan. Den första var när portugisiska snedseglare hamnade på Tanegashima 1543, den andre var sex år senare när Fransisco Xavier anlände i dagens Oita på Kyushus östkust. Kyushu blev Japans bäst beväpnade provins, samtidigt som den blev centrum för en ny religion, och med de externa tankemönster och filosofiska begrepp som tidigare varit okända för dem. Kyushu blev den del av Japan som delvis kristnades och först Hirado och sedan Nagasaki blev Japans fönster mot Europa. Det varade ett knappt århundrade, efter 1635 avgränsades utbytet till en liten handelskoloni på Dejima, men även den medförde att Kyushu före resten av Japan fick uppleva nya uppfinningar och sådant som choklad och kaffe innan någon annan ens visste att det existerade. Kyushu blev helt enkelt mer teknikvänligt och öppet för externa influenser på ett helt annat sätt än resten av Japan. Det kommer att få signifikativ betydelse 250 år senare.

Tenka wakeme (天下分け目) var nästa stora omvälvning för Kyushu, termen syftar på att himlen delades efter slaget vid Sekigahara 1600 och Japan fick sin tredje shogun dynasti. Nästan samtliga daimyo (大名) på Kyushu var lojala mot Mori Terumoto, Ishida Mitsunari och deras västarmé, men då de förlorade slaget hamnade de också i karantän. Kyushu hade än en gång visat upp sin rebelliska sida och fick betala ett dyrt pris för denna inställning. Det stora flertalet av dem klassificerades som tozama (外様) ung. ”yttre furste” och kunde därmed inte beviljas poster inom shogunatet som var eftertraktade då de medförde reell makt. Den som avviker är Kato Kiyomasa och hans förläning Higo provins, dagens Kumamoto prefektur, ligger strategiskt mitt på ön. Tanken var, att han som lojal redan före Sekigahara, kunde slå larm ifall någon av de andra provinsfurstarna inledde förberedelser för uppror. Sankin kotai systemet som infördes av Iemitsu, var tänkt att slå särskilt hårt mot tozama nere på Kyushu. Det var en månads resande i bägge riktningar, med gigantiska ekipage, som tärde hårt på provinskassan.

Systemet fungerade, utifrån shogunatets synvinkel, tillfredsställande och lättnader kunder erbjudas när provinserna lojalt ställt upp och exempelvis kväste bondeuppror, eller avvisade europeiska fartyg som försökt angöra hamn. Den växelvisa tjänstgöringen fungerade således både som piska och morot. Europeiska fartyg ankom oftast via Taiwan, via Ryukyu och sedan längs Kyushus kust. De var därför oftast rimligt förvarnade att fartyg var på väg emot dem. De togs emot vänligt, men avfärdades bestämt, samtidigt gav det provinserna på Kyushu möjlighet att studera nya västerländska vapen och annan teknik. De förstod således tidigt att Japan hade hamnat på den teknologiska efterkälken och deras initiala motstånd mot långnästa barbarer under sonno joi (尊王攘夷) rörelsen baserade sig på deras bedömning att Japan löpte risken att alldeles för lätt kolonialiseras av europeiska makter.

Under Satsumas ledning, speciellt Saigo Takamori, intog Kyushu en ledande roll i att välta shogunatet. Saigo kan sägas personifiera Kyushus rebelliska ådra. Först var han instrumentell i Tokugawas fall, sedan vände sig han mot de nya oligarkerna under Meiji. Prefekturerna Kagoshima och Fukuoka spelade en ledande roll i det nya styret, uppror mot Tokyo skulle i realiteten resultera i uppror mot sig själv. Genom annekteringen av Korea blev regionen Japans militära centrum. Trupper mobiliserades där, när de fick längre permissioner i Korea passade de på att åka till Kyushu för att vila upp sig, äta en massa japansk mat och roa sig med japanska kvinnor. Många kunde härleda sina släktband tillbaka till tiden som Saikoku och för dem var det en upplevelse av återupprättelse, efter att i mer än ett millenium underställt sig östra Japans dominans hade de full frihet att slippa fundera på hur de skulle uppfattas av den sidan.

De gamla traditionella konfliktvektorerna är borta i det demokratiskt styrda Japan. Bakom kulisserna förekommer det fortfarande en del manövrerande och politiker från Kyushu är generellt skickligare på att skapa tillfälliga allianser när behovet föreligger. Men på Kyushu finns fortfarande en stark dragning till förgångna ceremonier och ritualer. Likaså är hyojungo ( 標準語), riksjapanska, inte lika vedertaget där. Starka dialektala skillnader lever i välmåga och Kyushuborna är mäkta stolta över sin kulturella egenart.

5 tankar om “Kyushus historia

  1. Ping: Den japanska arkitekturens historia | 歴史館

  2. Ping: Den japanska väderhistorien | 歴史館

  3. Ping: Miyamoto Musashis historia | 歴史館

  4. Ping: Golfens historia i Japan | 歴史館

  5. Ping: Nudlarnas historia | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.