Minamoto no Yoritomo 1147 – 1199

2023-05-12 av rekishikan 8 kommentarer

I sin ungdom beskrevs han som ”lillgammal”, otonabiru (大人びる) på japanska, det verkar ha fått till följd att författare inom historisk skönlitteratur framställer honom som bister och seriös, närmast humorbefriad. I vuxen ålder beskrevs han av Nakahara Hirosada (中原泰定)som att han hade ”ett stort ansikte, kort till växten, vacker framtoning och civiliserat tal”. Målningen här intill betraktas som den klassiska bilden av honom, även om den tillkom mer än 200 år efter hans död och flera konsthistoriker menar att den i själva verket föreställer Ashikaga Tadayoshi. När han kom till världen i Owari, inte långt från dagens Nagoya, den 16 maj 1147 eller den åttonde dagen den fjärde månaden i Kyuan (久安) år tre enligt den japanska tideräkningen fick han namnet Onitakemaru (鬼武丸) ungefär ”demonbetvingaren”. Fadern, Minamoto no Yoshitomo lade stora förhoppningar på de späda axlarna.

Hans far härstammade från kejsare Seiwa, ett faktum som skapade ett prejudikat att en Seii-Taishogun, Yoritomo skulle bli den förste på närmre 300 år, måste härstamma från den grenen av kejsarklanen. Med tanke på den politiska utvecklingen under slutet av 1100-talet är det en smula ironiskt att fadern allierade sig med Taira no Kiyomori under Hogen upproret 1156. Han stod på den motsatta sidan av sin egen far, alltså Yoritomos farfar, Minamoto no Tameyoshi som stöttade den sittande kejsaren Sutoku. Det var en tid då externa relationer tog precedens över interna klanlojaliteter. Faderns satsning var initialt lyckad enär Kiyomoris stjärna var stigande och han intog allt mer framträdande ämbeten i Kyoto. Yoshimoto kom då att överta faderns position som klanherre. Men när Kiyomoris relation till klosterkejsaren Go-Shirakawa surnade, han återtog mark som tidigare tilldelats Taira klanen, så fann sig Kiyomori och Yoshimoto på var sin sida mittlinjen. Historiker är fortfarande inte överens om huruvida Kiyomori bör beskrivas som Japans förste krigarhegemon eller den sista regerande hovmannen.

Konsekvensen blev att Minamoto tvingades österut och Yoshitomo förråddes av en vasall som avrättade honom, sannolikt på uppdrag av Kiyomori. Nästa steg var att avrätta hans tre söner för att därmed göra slut på blodsfejden, men Kiyomoris styvmoder vädjade till honom att skona barnen, så Yoritomo förvisades till Izu, en halvö söder om Yokohama. Det finns nästan inget material om hans tid under intern exil där, men många av dåtidens straffade levde på ön Hirugako-jima (蛭ヶ小島) och det är inte osannolikt att även Yoritomo vistades där. Antagandet hänger samman med att han samlade krigare som Adachi Morinaga, Kawagoe Shigeyori och Ito Sukekiyo omkring sig som alla förvisats till ön. Av dessa tre var det endast Adachi som skulle uppleva Yoritomos utnämning till det högsta martiala ämbetet. Från anteckningar hos dessa herrar är det sannolikt att han ägnade en del av sin tid åt makigari (巻狩), jakt på rådjur och vildsvin i grupp med pilbåge. De smög sig på bytet från alla håll för att komma tillräckligt nära för att kunna döda det med en pil. Det ansågs vara den viktigaste formen av krigarträning under 1100-talet.

Guvernör över Izu var Hojo Tokimasa, tillhörande en avlägsen kadettgren till Taira. Yoritomo gifte sig med Tokimasas dotter, den tio år yngre Masako. Tokimasa själv var endast nio år äldre än Yoritomo och inledningsvis skall han ha motsatt sig äktenskapet, men kommit att inse Yoritomos politiska och strategiska briljans. Huruvida detta är en efterkonstruktion är svårt att avgöra, gifta blev de i alla fall. Därmed kom Yoritomo också att åtnjuta Hojo klanens privilegier och kontakter, inte minst verkar han ha blivit bättre informerad om utvecklingen i Kyoto. Enligt ryktena som nådde fram skall Kiyomori börjat agera brutal envåldshärskare, en beskrivning som står i kontrast till tanken på honom som den siste regerande hovmannen då de utgjorde en feminiserad enklav runt kejsaren som avskydde våld i alla former. Ett står emellertid höjt över allt tvivel, sedan Go-Shirakawa återtog förlänad mark hade Kiyomori ägnat mycken tid åt att samla på hög, den närmsta familjen blev allt mäktigare markägare. Den sköra balans som behövde upprätthållas mellan de formella ägarna av shoen i Kyoto och de som på plats förvaltade egendomarna höll på att implodera.

Den 5 maj 1180 drar prins Mochihito (以仁王) en linje i sanden, då skickade han ut en uppmaning till ”alla Minamoto” att ta upp vapen mot ”hovförrädaren Kiyomori”. Trupper skickades mot prinsen som flydde under Minamotos beskydd, men efter slaget vid Ujibron togs han tillfånga och avrättades i juni. Yoritomo betraktade detta som majestätsbrott, skickade påbud till kadettgrenarna att samlas under hans vita banér, i princip blev han självutnämnd klanledare. Han flyttade in till Kamakura där han etablerade sitt militära högkvarter, för eftervärlden känt som bakufu (幕府), det vi kallar shogunat, men som även kan tolkas som ”tältstyre” då det första tecknet är gardin/förhänge. Egentligen tog han namnet då Minamoto traditionellt varit kejsarens livvakt, ett kontor som kallades just bakufu. Sannolikt var hans tanke att det inte skulle bli hans permanenta hemvist.

Mindre än ett år efter att Genpei kriget utbröt avled Kiyomori i en febersjukdom, krönikorna gör gällande att folk inte vågade närma sig honom för risken att bränna sig. I stället blev det sonen, Taira no Munemori, som blev klanens standarbärare. Efter den monumentala marina förlusten i Dan no ura (壇ノ浦) utanför Shimonoseki stod Yoritomo som segrare, men flera inom klanen menade att äran skulle tillskrivas halvbrodern Minamoto no Yoshitsune då han gått segrande ur alla de bataljer han deltog i. Han växte upp i norra Japan och kylan verkar ha stärkt fysiken. Han besegrade krigarmunken Benkei (弁慶) i en duell som har stora likheter med striden mellan Robin Hood och Little John. Med andra ord hade han den karisma och alla förutsättningar som behövdes för att avsätta sin storebror. Så även om kriget mot Taira avslutats fortsatte stridigheterna inom Minamoto klanen.

För sina insatser under kriget utnämnde Go-Shirakawa Yoshitsune till guvernör över Iyo provins, dagens Ehime prefektur. Men Yoritomo fruktade att han kunde använda posten för att mobilisera ett uppror och nullifierade klosterkejsarens dekret, det blev också en markering att hovet i Kyoto inte längre ensammen hade den politiska beslutanderätten. Yoshitsune sökte sig norrut där han hade en trogen supporter i Fujiwara no Hidehira som olyckligt avled kort tid därefter. Sonen, Yasuhira, deklamerade sin faders fortsatta lojalitet men kom under ständigt tryck från Kamakura. Under försommaren 1189 gav han efter för trycket och omringade Yoshitsunes residens i Koromogawa. Yoshitsune insåg att han var övermannad, beordrade Benkei att stå vakt medan han gick in i de inre regionerna för att genomföra sitt seppuku. Anfallarna kunde inte rå på Benkei, enligt källorna skall han ha varit en och nittio lång, detta när de flesta var mellan 140 – 45 cm långa.

Yasuhira beordrade därför manskapet att beskjuta honom med pilar, men han stod kvar. När de efter en tid försiktigt vågade sig fram till honom upptäckte de att han avlidit stående på sin post. En insats som förstärkte myten om den lojalitet Yoshitsune förmådde skapa hos sina vasaller. Som krigare är det inte svårt föreställa sig att Yoritomo måste ha känt ett sting av avundsjuka, men samtidigt förstod han detta var något som var värdigt att emuleras. Traditionellt hade krigarna tjänstgjort som hovaristokratins förlänga arm i provinserna, skulle en ändring komma till stånd vore det enklaste att kanalisera lojaliteten inom den framväxande krigarklassen på ungefär det sätt Yoshitsune lyckats med. Inte minst mot bakgrund att Taira hade varit en mer sammanhållen klan och Yoritomo såg det som en delförklaring till att Kiyomori hade klättrat inom en struktur han egentligen tjänade, medan Minamoto var ett sammelsurium av osammanhängande klanlinjer som först lyckats samla sig under faderns ledning. Med andra ord saknade den en långvarig tradition att bygga lojaliteter på. För att klara det behövde Yoritomo ekonomiska incitament.

Framväxten av shoen under 1000- och 1100-talet medförde allt större inkomster för godsägare in absentia medan förvaltarna, som allt mer utgjordes av krigare för att upprätthålla ordningen bland upproriska bönder, stod för det praktiska arbetet och samlade in markhyror och skatter till dem. En marxist skulle hävda att de kände sig utsugna, Yoritomo såg en möjlighet. Till skillnad från en marxist lade han sitt fokus på det vi idag skulle benämna middle-management. Säkerligen bidrog det också att när han väl beslöt sig för att ansluta sig till Mochihitos mobiliseringsupprop tog det några månader innan de andra linjerna inom Minamoto anslöt sig och accepterade honom som klanledare. Efter Tairas fall behövde han stöd även från de klaner som ställt upp på deras sida för att inte hamna i en nedåtgående spiral av ständiga blodshämnder.

I december 1185 beviljade Go-Shirakawa Yoritomo utnämningsmakten för jito (地頭), förvaltare, och shugo (守護) landsfiskaler samtidigt som han fick rätten till hyoromai (兵糧米) eller ”militär skatteuppbörd”, ris avsett för att föda soldater. I princip överlämnade klosterkejsaren det som varit hovaristokratins privilegium till Yoritomo. Vi vet inte hur han lyckades med detta men att Kiyomori hade lyckats ta sig fram till posten som kejsarens morfar spelade säkert roll. Go-Shirakawa ville troligen hålla honom på avstånd och genom att bevilja Yoritomo dessa rättigheter skulle han bli upptagen med annat än att grubbla över hovet och kejsarklanens framtid. Hade Yoritomo hotat direkt med att skicka trupper till Kyoto lär ett sådant uttalande ha dykt upp i någon av samtidens krönikor, så förmodligen har det räckt med att insinuera åtgärder för att Go-Shirakawa skulle ge med sig. I Kyoto såg man Inte Yoritomos upphöjning som ett hot mot status quo, hovaristokratin stod fortfarande som lagfarna ägare av shoen.

För en brunögd befolkning var det något av en blåögd inställning. Redan under inledningsskedet av Genpei kriget utställde han fagra löften som endast kunde infrias av hovet och dess byråkrati. Detta gällde speciellt beskydd av förvaltarnas avkastning från de egendomar de var satta att sköta. Eftersom han tagit kontrollen över Kanto (関東), Öster om tullarna som är begreppet för Japans största slättområde som omsluter dagens Tokyo, var det ett löfte som inte kostade honom något. Ingen från Kyoto hade möjlighet att komma och göra anspråk på skatterna. När han från 1185 stod som obestridd hegemon var frågan de aldrig verkade ställa sig huruvida han tänkte återgå till tidigare seder och bruk och låta dem behålla sin avkastning. En bidragande orsak var tvivellöst den rådande inställningen att den sortens privilegier var medfödda och tillhörde den centrala eliten i Kyoto, inte ens Kiyomori försökte ändra på detta och även om han steg i graderna betraktades han hela tiden som en tjänare åt eliten, det fanns ingen anledning tro att det skulle bi annorlunda under Yoritomo.

Inledningsvis var förändringarna också små, han kunde relativt snabbt utse sina landsfiskaler och förvaltare i de östra delarna av riket eftersom uppdragen gick till de zaichokanjin (在庁官人), ungefär ”utplacerade byråkrater”, oftast utnämnda av hovaristokrater i Kyoto, en del för att sköta provinsärenden, andra för att hantera frågor kring shoen, som valde att associera sig med Minamoto över Taira. Dessa visste han var han hade och deras uppoffringar under kriget måste belönas om han inte skulle gå samma öde som Kiyomori till mötes. Icke desto mindre visade han inledningsvis stor återhållsamhet, inte minst med tanke på att han av hovet, förvisso på Kiyomoris anmodan, förklarats laglös. Shoen i Kinai (畿内) området, det som omfattar de centrala provinserna, där de flesta av aristokratins shoen återfanns, lämnades i fred med undantag för de som kontrollerats av Taira.

Borta i västra Japan hade striderna varit av mer sporadisk karaktär så behovet att utnämna sina egna företrädare där var inte lika påtagligt och de officiella ämbetsmännen, eller zaichokanjin, var oftare utnämnda av hovets och inte Kiyomoris folk. Traditionen att Japan regerades av hovet i Kyoto låg så pass djupt att Yoritomo helt enkelt inte ansåg sig ha tillgång på kompetent folk som kunder ersätta dem. Men på ett område var han fast besluten att krigarna skulle ha självbestämmande; tvistefrågor om mark mellan krigarklaner. Överlät han den beslutanderätten till Kyoto hade han också svikit sitt löfte om att beskydda de som lojalt anslutit sig till, och i många fall tagit namnet, Minamoto. Han var självfallet medveten om att markkonflikter kunde uppstå mellan hans vasaller och då kunde de inte lösas på det godtyckliga sätt som många av dem ansåg var Kyotos Kainsmärke. Han behövde ett juridiskt oantastligt system för tvistelösning. Vägen dit var emellertid lång och snårig. Inte minst då det var hart när omöjligt att uppbåda krigare med en bildningsnivå som gjorde dem till juridiska pretendenter.

Oavsett hur mycket han ville frigöra sig från Kyotos inflytande fanns det praktiska parametrar han inte kunde ignorera. Räddningen för honom blev det kaos som rådde på många platser efter striderna, när arméerna lämnat uppstod det ett vakuum som lokala banditligor var redo att fylla och var det något Kyotoeliterna avskydde så var det oordning. Det gick inte att bedriva jordbruk ifall skörden löpte risken att stjälas eller förstöras. När Kiyomori inte längre fanns tillgänglig för att garantera säkerheten hade de inget annat val än att vända sig till Yoritomo. När det kom delegationer av sändebud utskickade från de främsta av familjer i Kyoto insåg han att han inte längre var en ”hovfiende”, choteki (朝敵) i den japanska ordskatten, utan en allierad. Förvisso är det sant att mången en hovman hade baktalat Kiyomori, men de hade å andra sidan inte heller hyllat Minamoto. Men de var pragmatiker ut i fingerspetsarna, själva hade de inga väpnade styrkor att tillgå och traditionen under Heian perioden hade påbjudit att krigarna lojalt tjänade sina hovherrar i Kyoto. Det fanns en tydlig tudelning mellan center och periferi. Skulle periferin börja överta rollen som Japans nya center?

Länge ansåg historikerna att det var precis vad som skedde, en bidragande orsak till att perioden mellan 1185 – 1333 namngavs till Kamakura perioden. Även om kejsaren fortsatte husera i Kyoto var det, menade de, Kamakura som i praktiken var Japans politiska huvudstad. De senaste decennierna har en omvärdering gjorts. Dels för att Minamoto med söner inte innehade posten som shogun längre än till 1219, dels för att mycket av arkiven i västra Japan visar med tydlighet att de fortsatte att betrakta Kyoto som deras primus. Först under andra halvan av 1200-talet, när hotet från mongolerna blev konkret ser vi en omsvängning till förmån för Kamakura och då var Minamoto för länge sedan borta från scenen. Att Kamakura satt på den militära kontrollen ifrågasätts inte, men de var ovilliga att nyttja den för annat än specifikt militära konflikter, inte för att burdust driva igenom den egna viljan på tvärs mot andra.

I alla frågor som inte specifikt gällde krigare eller tvister dem emellan var Kamakura villigt att göra långtgående eftergifter till hovet för att undvika direkta konflikter. Om anledningen var att Yoritomo ville att folk från Kyoto anslöt sig till shogunatet i Kamakura, eller han kunde skicka folk som ”lärlingar” till Kyoto är oklart, tankar kring hans motiv finns ej nedtecknade, men utifrån hans agerande framstår det som att det kan ha varit en bärande tanke. Han var i stort behov av folk som kunde nedteckna begripliga domslut som även kunde följas av de semi-litterata ute i bygderna. En av hans tidiga åtgärder var nämligen etableringen av ett samurai-dokoro (侍所) vars uppgift var just att hantera hanteringen av vasaller. Idag framstår det som hans egen uppfinning, sanningen är att även Kiyomori skapade ett liknande kontor, men det finns lite bevarat i arkiven kring dess verksamhet och han har rimligen varit mer upptagen av att planera strider och reträtter än att lägga sin energi på bättre och mer rättvisa belöningssystem. Ur det praktiska perspektivet är det således kanske inte fel att tillskriva det som en av Yoritomos stora innovationer, tveklöst visade det vägen för en strukturerad och juridiskt balanserade existens mellan deras rättigheter och skyldigheter. Kiyomoris nyckfulla läggning gör det svårt att se en likartad utveckling för hans egen organisation.

Första skriftliga beviset vi har på att en omställning var i faggorna kom redan under kriget i november 1183. I ett dekret där han garanterade säkerheten för de marker som hölls av Kamowake helgedomen i Kyoto citerade han ett tidigare dekret av klosterkejsaren, därmed manifesterade han en auktoritet som var i paritet med kejsarens. Några protester mot formuleringen har inte återfunnits i de kejserliga arkiven som verkar fullständiga från den här epoken och det kan sålunda tolkas som ett tyst medgivande av de faktiska maktförhållandena som uppstått i kölvattnet av striderna mellan Taira och Minamoto. Skulle Yoritomo fortsätta på den inslagna vägen behövde han markera en starkare närvaro i Kyoto då det fortfarande uppfattades som centrum. Han utsåg Nakahara Hisatsune och Kondo Kunihira som sina personliga kommissarier i huvudstaden som genast började utställa ett antal dokument som strävade efter att fastslå Kamakuras permanenta status och vars inledning: ”Herren över Kamakuras personliga kommissarier fastslår härmed…” lämnade få frågetecken bakom sig. Först därefter anknöt dokumenten till den kejserliga auktoriteten.

Men de övergick aldrig till att släppa hänvisningen till kejsarens auktoritet, om inte annat så medgavs den nominellt. Intrycket är att Kamakura inte var redo att axla det totala ansvaret Och när Minamotolinjen dog ut 1219 och shogunatet kontrollerades av Hojo klanen ersatte de Minamoto med kejserliga prinsar på ämbetet som shogun. Därmed övergick posten till att bli en galjonsfigur utan reell makt, men kopplingen först till kejsaren, och senare till Fujiwara som hovets regenter, visar tydligt att de var ovilliga att släppa den duokrati som växt fram organiskt under Yoritomos överinseende.