歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv


2 kommentarer

Daimyo – provinsfurstarna var maktens utövare

Japans medeltids och tidiga moderna historia har stort fokus på shogun och shogunat, det är naturligt. Shogunatet, eller bakufu som är den japanska termen, och shogun som dess främste företrädare, fastställde riktlinjerna för den nationella utvecklingen. Men Japan var mer en federation i många stycken än en enhetlig nation. Shogun var primärt en primus inter pares, överhuvud inom de krigiska klanerna, provinserna, på japanska kuni som betyder rike, hade stort självstyre och de beskattades inte av shogun. Gränsen för deras verksamhet sattes vid utrikes relationer, det var shoguns primat. Men även den distinktionen kommer med en tydlig asterisk. Relationerna med Korea sköttes, om än med shogunatets goda minne, av So klanen på Tsushma och relationerna med Ryukyu och därmed också indirekt Kina av Shimazu klanen i Satsuma, dagens Kagoshima. Relationerna var förvisso mer begränsade men gentemot ainu folket på Ezo, dagens Hokkaido hanterades av Matsumae klanen på sin lilla halvö sydväst om dagens Hakodate. I realiteten innebar det att shogun var ansvarig för relationerna med Holland och Kina i Nagasaki, varken mer, varken mindre.

Läs mer


Lämna en kommentar

Spillror av Edo för Tokyoflaneraren

Tokugawa shogunernas palats, Edo borg var i stora drag ungefär dubbelt så stort som det palatsområde där kejsaren huserar idag. Den yttersta vallgraven fylldes i och marken kom att användas för att bygga parlament och regeringsbyggnader, byggnader som verkar ritade av preussiska brutalister med ADD. Runtomkring låg de herrgårdsliknande byggnader, på japanska yashiki, som innehades antingen av daimyo i bygderna, eller hatamoto i närheten. När shogunatet föll fanns det plötsligt inte längre något behov för daimyo att ha kvar sina dyra bostäder i Edo. Den nya regeringen lade beslag på dem i samband med att de gamla provinserna, han, omvandlades till prefekturer, ken. Tyvärr innebär det att ytterst få byggnader från den här tiden finns kvar i dagens Tokyo. Marken är helt enkelt för värdefull att användas för något slags Skansen inne i centrala stan.

Nagaya från Sadowara provinsens herresäte i Edo.

Läs mer


3 kommentarer

Daimyo, hatamoto, gokenin och andra vasaller

Vasall är det ord vi har att tillgå för något som i Japan var oerhört mer komplext. På japanska formligen vimlar det av ord för olika sorters vasaller med varierande plikter och privilegier. Det är lite som eskimåer och snö. När behovet är stort skapar språket också en varierad vokabulär för att så exakt som möjligt avgränsa de olika varianterna mot varandra. Vårt behov är inte lika uttalat som eskimåernas, men vi har ändå ord som blötsnö, nysnö, kramsnö, pudersnö och ett ord som skare kan även falla inom den kategorin. Men för vasall har vi lydherre, som närmast låter som en försvenskning av ordet, och läntagare som låter som en beskrivning. För att bättre förstå skillnaderna behöver vi en överblick av de japanska termerna. Läs mer


2 kommentarer

Tokugawa Ieyasu föräldralös uppkomling

Namnet Tokugawa Ieyasu dyker upp på bloggen med jämna mellanrum, oftast endast med en förklaring om att han grundlade Tokugawa dynastin som kom att styra Japan mellan 1600 och 1858. Men vem var han egentligen och varför tar han så stor plats i den japanska historiebeskrivningen? Den som vill ha en detaljerad bild rekommenderas läsa ”Vägen till Shogun”, men dagens inlägg är ett försök att ge en bättre insikt i hans personlighet. Läs mer


Lämna en kommentar

Att bo i Edo på 1700-talet

Tokyo är som bekant en av världens största städer, enbart de 23 distrikten som utgör själva Tokyo stad rymmer Sveriges och Danmarks befolkningar. Lägg till förorterna och Island, Norge, Finland, Estland, Lettland och Litauen följer med av bara farten, ändå är staden inte mycket större än Vingåker kommun till ytan. Redan på 1700-talet, när den hette Edo blev den världens första miljonstad, långt innan London och Paris var i närheten av sådana befolkningstal. Numera är Tokyo förbisprungen av städer som Shanghai, Karachi, Beijing och Istanbul, det hänger främst samman med jordbävningsrisken. Tokyo motsatte sig länge att bygga på höjden, trots att platsbristen är enormt påtaglig. På 70-talet utvecklades tillräckligt stabil byggteknik för att staden vågade lätta på restriktionerna och nu är stadshuset en av de högsta byggnaderna. Men höghusen är främst kontor och shoppingcenter, riktigt höga bostadshus avhåller man sig fortfarande från. Någon riktig motsvarighet till Turning Torso finns inte.
Läs mer