歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv


Lämna en kommentar

Japans internationellt mest kända person

Längst ut i Tokyos nordöstra hörn ligger en stadsdel som heter Katsushika-ku, få turister söker sig dit. Det ligger väl avsides och erbjuder få turistattraktioner. Men den var grogrund för en av de absolut mest berömda japaner som har trampat denna jord. När han föddes kallades han Kawamura Tokitaro av sina föräldrar. Den som kan räkna ut vem bloggen syftar på skall bjudas på lyxsushi i Tokyo (resekostnaderna står man själv för). Ytterligare en ledtråd är att han länge gick under namnet Nakajima Yaemon. Inte särskilt mycket hjälp? Han föddes sannolikt den 31 oktober 1760. Nu är det säkert en och annan läsare som kan lista ut det. Åtminstone den som doktorerat i konsthistoria vet vem bloggen åsyftar. Dagens blogg skall nämligen handla om Katsushika… Läs mer


Lämna en kommentar

Kulturell appropriering eller assimilering?

Gränsdragningen mellan kulturell appropriering och assimilering är gränsen mellan majoriteter och minoriteter. Den som tar till sig något från en kultur de inte tillhör uppfattas som översittare och arvtagare till kolonismens företrädare. Exempel är den kanadensiske premiärministern Justin Trudeaus ungdomssynder med det som kallas black face, alltså att man klär ut sig till ett slags negerkarikatyr. Han fick hård kritik för detta, trots att det låg flera årtionden bak i tiden, och bad offentligen om ursäkt för sitt agerande. Ett annat exempel, men med helt motsatt reaktion, är Stasia Matsumoto, en polsk kvinna i Tokyo som är kimono påkläderska, kitsuke (着付け) på japanska, och som av Japanska kimonoförbundet (全日本きもの振興会) auktoriserats som Kimonokonsult (着物コンサルタント資格) och inom en snar framtid kommer att vara en första klassens kimonoexpert, eller ikkyu kimono koshi (一級きもの講師). Det tog henne ett år för att kunna arbeta med sin kimonoverksamhet på heltid, och hon uppger i mejl att hon aldrig stött på några negativa reaktioner. Läs mer


Lämna en kommentar

De japanska bibliotekens historia

Det finns två välrenommerade böcker som beskriver de japanska bibliotekens historia och tillkomst. Jinbutsu de tadoru Nihon no Toshokan no rekishi (人物でたどる日本の図書館の歴史) utgiven 2016 av Seikyusha (ISBN: 978-4-7872-0060-0) och författad av Ogawa Tetsu, Okuizumi Kazuhisa och Oguro Hiroshi. Den andra är Toshokan no Nihonshi (図書館の日本史) utgiven 2019 av Bensei Shuppan (ISBN: 978-4-585-20067-3) och skriven av Kondo Toru. De är således nya och innehåller därmed senast tillgängliga information, tyvärr är de också dyra och svåra att få tag i. Denna artikel om de japanska biblioteken bygger därför på andra källor, risken är med andra ord att den vare sig är fullständig eller korrekt i varje detalj. Läs mer


Lämna en kommentar

Japanska tideräkningens historia

Den inhemska japanska tideräkningen börjar i samband med Taika reformerna och införandet av Nengo. Innan dess är det osäkert hur tiden räknades då samtliga extanta skrifter har tillkommit efter reformerna. Tidigare årtal omnämns i moderna skrifter efter kejsarna, således samma system som används nu. Vi vet att de kände till den kinesiska astralkalendern kallad ”himmelska stammar, jordiska grenar” på japanska eto eller ganshi (干支) som är ett 60 årigt system och tänkt att täcka en mansålder. Den sortens räknesystem gör det svårt att tala om framtiden eftersom man inte kan räkna med mer än 60 år åt gången. Men de japanska nengo eller gengo som de också kallas, ändrar inte på det problemet. Tvärtom så kom de med sina egna oväntade problem i samband med datoriseringen då ett nengo aldrig överstigit två siffror. Därför programmerade också datorerna med den restriktionen. Det innebar att 2025 som skulle motsvarar Showa 100 istället blev till Showa 0, alltså 1925. Läs mer


Lämna en kommentar

Senseikomplex och äldre japanska män

För läsare som är någorlunda bekanta med Japan är uttrycket lolikon ett välbekant portmanteau av Lolita och komplex. Ursprungligen refererade det till äldre mäns sexuella fascination för flickor, ibland farligt angränsande till pedofili. Sedan har uttrycket kommit att omfatta modestilar och även livsstilar. Där vi i första hand associerar ett Lolitakomplex till Humbert Humberts karaktär i Vladimir Nabokovs roman Lolita som en i medelålders män inneboende snuskgubbe, så följer den japanska tolkningen egentligen romanens beskrivning mera bokstavligt. Nabokov talar om den unga flickans ”nymfiska karaktär” och kallade henne en nymfett när hon upptäcker sin sexualitet och inser hur hon kan använda den för att kontrollera män. Det förklarar också uppkomsten av det japanska Lolitafenomenet med modestilar och sådant som maidcaféer, AKB48 och liknande. Det har blivit en omvänd exploatering av viljelösa medelålders och äldre mäns sexuella disposition för egen ekonomisk framgång. Resultatet blir att när japaner använder uttrycket lolikon får vi helt enkelt en felaktig association till ”phula pharbrorn”, där han hos oss är en predator är han i Japan närmast ett offer.

Självfallet betyder det inte att den ursprungliga anledningen till begreppets popularitet försvunnit. Det lever i största välmåga. Bloggen blev påmind om detta av Dag Klingstedt som bedriver den eminenta Japanbloggen, då han berättade om ett oväntat möte med en kväll med en japansk man som han bedömde vara runt 65 år. Han sade nämligen att ”kärringar över 30 stinker”, på japanska sanjusai no onna tte kusai och även om lexikonet anger att onna betyder kvinna så när det affixiva no hito plockas bort får det den mer nedvärderande aspekten av kärring. Den här attityden är en delförklaring till varför så många japanska kvinnor helst vill bli gifta före 30 och också varför när de passerat samma åldersstreck att de totalfokuserar på sin karriär ifall de fortfarande är ogifta.

Yngre män sägs generellt vara asexuella, eller ha begränsat intresse för könsumgänge. Det ligger mycket i det, även om spektret är bredare än rapporteringen i gammelmedia kan få en att tro. Men de äldre männens inställning är inte direkt någon positiv influens. Under diskussionen med Klingstedt föreslog jag att att de äldre japanska männen led av ett ”Senseikomplex” då han påpekade att de vanligaste raggningsförsöken han hörde var oshiete ageru (教えてあげる), jag skall lära dig. De ser sig själva som ett slags Henry Higgins i G.B. Shaws Pygmalion och genom sin erfarenhet skall de guida det oskyldiga flickebarnet in i lustans örtagård. Den egna spegelbilden projiceras på den unga damen, snarare än potentialen att tillfredsställa kötets lustar, även om det senare naturligtvis inte skall förbises. Prestationen att ha ”lärt upp” en ung flicka är det som värdesätts.

Den som någon gång ägnat sig åt någon av de japanska kampsporterna kommer tidigt i kontakt med begreppet sensei (先生) ofta översatt till lärare eller mäster/mästare, en mera korrekt översättning är äldre då det ordagrant betyder ”född tidigare” och i Japan är det ett honnörsbegrepp. Exempelvis är det en bidragande orsak till att skollärare har hög status i Japan. Inte enbart eleverna tilltalar dem med sensei men det gör även deras föräldrar. Medelålders och äldre män vars karriär tvärstannat kommer aldrig uppnå den respekt som är så eftersträvansvärd hos japanerna. Introducering av 20-åringar i kärlekslivets mysterier blir för dem en möjlighet till personlig revansch. För de höra sonkei shichau (尊敬しちゃう) ”jag beundrar/respekterar dig totalt” av henne är deras lycka optimerad. Insikten att de lider av ett senseikomplex, som på japanska får omdöpas till senseikon (先生コン), lyser då klart och tydligt med sin frånvaro. Skall de komma till rätta med sin demografiska utmaning behöver de också nå insikten att det finns väl många män som driver omkring med ett senseikon ute i verkligheten.