歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Daimyo – provinsfurstarna var maktens utövare

3 kommentarer

Japans medeltids och tidiga moderna historia har stort fokus på shogun och shogunat, det är naturligt. Shogunatet, eller bakufu som är den japanska termen, och shogun som dess främste företrädare, fastställde riktlinjerna för den nationella utvecklingen. Men Japan var mer en federation i många stycken än en enhetlig nation. Shogun var primärt en primus inter pares, överhuvud inom de krigiska klanerna, provinserna, på japanska kuni som betyder rike, hade stort självstyre och de beskattades inte av shogun. Gränsen för deras verksamhet sattes vid utrikes relationer, det var shoguns primat. Men även den distinktionen kommer med en tydlig asterisk. Relationerna med Korea sköttes, om än med shogunatets goda minne, av So klanen på Tsushma och relationerna med Ryukyu och därmed också indirekt Kina av Shimazu klanen i Satsuma, dagens Kagoshima. Relationerna var förvisso mer begränsade men gentemot ainu folket på Ezo, dagens Hokkaido hanterades av Matsumae klanen på sin lilla halvö sydväst om dagens Hakodate. I realiteten innebar det att shogun var ansvarig för relationerna med Holland och Kina i Nagasaki, varken mer, varken mindre.

De lokala provinsfurstarna, på japanska kallade daimyo, och av dilettanter ofta översatt till ”stort namn”, var de som utövade den praktiska makten. Den makt samurajer, bönder, köpmän och hantverkare kom i kontakt med. Den som fastställde skatterna, löste marktvister eller betalade ut risstipendierna var daimyo. På japanska skrivs det 大名 och en ytlig okulär besiktning av tecknen kan få den som av lättja avstår en etymologisk granskning att dra den felaktiga slutsatsen att det skulle betyda ”stort namn”. Den som vill använda ordet i betydelsen stort namn läser då tecknen Oona. Istället kommer begreppet daimyo ursprungligen från Heian perioden och var ett begrepp för den som hade stora myoden skrivet 名田 som helt enkelt betydde ”privat risfält” eller risfält som bokförts under eget namn. Under Edo perioden fick daimyo även en legal innebörd, det var titeln på den som kontrollerade mark som uppgick till mint 10 000 koku där en koku motsvarar riskonsumtionen under ett år för en fullvuxen man.

Daimyo kategoriserades utifrån olika kriterier. Huvudindelningen var shinpan (親藩) som tillhörde någon av Tokugawas kadettgrenar, de hade således blodsband och ansågs som obrottsligt lojala. Nästa kategori betecknades fudai (譜代) och hade varit Tokugawa lojalister före slaget vid Sekigahara på hösten 1600. Endast samurajer från klaner som föll inom dessa två kategorier fick inneha de högsta ämbetena inom shogunatet. Den tredje kategorin kallas tozama (外様) som kan översättas till ”yttre herre” och det var de som förlorade i samma slag. Deras domäner placerades ute i periferin av riket, dels för att förhindra komplotter, men även för att deras växelvisa tjänstgöring skulle bli kostsam och därmed försvåra förmågan att rusta upp.

De indelades i ytterligare en kategori beroende på typen av landområde de kontrollerade. De högsta benämndes Kokushu (国主) och företrädde en egen provins, de skulle också ha minst fjärde rank vid hovet i Kyoto och det berättigade dem till att en representant från shogunatet besökte dem före avfarten till Edo och deras växelvisa tjänstgöring för att önska dem en lugn och trygg resa. Huvudsakligen bestod dessa ”riksherrar” av medlemmar ur Tokugawa klanen, men även de klaner, exempelvis Hosokawa som stod Ashikaga shogunerna nära under Muromachi perioden föll inom denna kategori.

Under dessa återfinns Junkokushu (準国主), deras rank i hovet var lägre, men de förestod egen provins. De vars status kunnat fastställas kom samtliga från Oda klanen, som Tokugawa allierade sig med under senare delen av 1500-talet. Men Oda klanens daimyo var samtidigt tozama, deras domäner var förlagda långt i norr beroende på att de allierat sig med Ishida Mitsunari och hans Toyotomi lojalister inför slaget i Sekigahara. Att de fick ställning som ”vice riksherrar” skall sannolikt ses som ett tecken på Tokugawa Ieyasus kluvna ställning till klanen. Lojaliteten mot Oda Nobunaga i kontrast till kusinbarnens uppstudsighet.

Därunder återfinns den helt dominerande gruppen kallad joshu (城主) eller ”slottsherre”, det var de som hade egen domän med borg, men de stod som fem eller lägre i kejsarens hovranking. De var egentligen en residual när shogunatet 1615 genomförde regeln om en borg i en provins. Det innebar att mängder av satellitborgar behövde rivas, men de som varit herre över en sådan borg fick behålla titeln slottsherre med tillhörande privilegier. Det var den mest stabila gruppen av daimyo, när Edo perioden led mot sitt slut fanns det fortfarande 151 daimyo som titulerades slottsherre, vid periodens inledning uppskattas de till ungefär 210 – 215 stycken.

Den näst lägsta gruppen av daimyo betecknades joshukaku (城主格) som ungefär är ”slottsherres ställning” och det var de som ansvarat för yttre befästningar. De ansågs som likställda med slottsherrar även om de aldrig förestått en borg. Deras ställning var svag och när de på sin dödsbädd försökte sig på adoptioner för att säkra klanens överlevnad slog shogunatet oftast till och förbjöd det, därmed kunde de också avveckla klanen. Vid slutet av Edo perioden återstod endast 19 daimyo med denna ställning.

Den lägst stående gruppen av daimyo betecknades mujo (無城) brutalt nog ”slottslös” men även jinya daimyo (陣屋大名) där jinya står för domänens centrala administration som således inte var en borg utan mer kan liknas vid en herrgård. När en joshukaku daimyos klan dog ut kunde de ibland efterträda den avlidne och även ärva deras ställning. Men de fick aldrig lov att bygga en borg, däremot kunde de installera försvarsmur och en stor port.

Som märks var de reglerade i detalj när det gällde deras status eftersom det var shogunatets främsta kontrollmetod. Den finaste ställning en daimyo kunde ha var som kokushu shinpan och det lägsta var som mujo tozama. Men inom dessa två extremer fanns det gradskillnader i frågan om hur många koku deras domän uppmättes till. Klanens historia och den roll de spelat i olika slag spelade också in i värderingen av deras inbördes status. Speciellt tozama klanerna nere på Kyushu drog fördel av sin långa historia, i många fall ända tillbaka till det första Minamoto shogunatet under 1200-talet. Inte ens Tokugawa kunde visa upp en lika ärorik historia och det skulle ligga dem i fatet under 1800-talet då europeiska fartyg dök upp i de japanska farvattnen. Daimyo från norra Kyushu var inte sena påpeka att deras förfäder varnat Minamoto shogunerna för de svaga kustbefästningarna i områden som låg så pass nära Korea. Subtexten var, ”gör om det på eget bevåg” eller gör det smarta och hörsamma våra varningar.

Ikeda Terumasa (1564 – 1612) anlade Himeji borg som står sig än idag och hade så starkt inflytande att han fick smeknamn som Saikoku shogun eller Västra Rikets shogun och Himeji saisho eller premiärministern i Himeji. När han deltog i en festlighet med andra daimyo förlöjligade de honom för att vara ”en liten munsbit”. Han blev tyst, drog fram sin solfjäder, reste sig långsamt upp för golvet och började sjunga en gammal sång. När de andra tittade förvånat på honom sade han, ”var det inte en större kroppshydda ni efterfrågade?”. De brast ut i ett gapskratt då de insåg att sången och dansen han framfört var en klassiker om att växa sig stor. När de andra försökt förlöjliga honom för att vara kort i rocken tog han kontroll över situationen utan att vredgas eller dra sin katana och deras respekt växte. Vid 16 års ålder fick hans far, Tsuneoki, order av Oda Nobunaga att attackera Hanakuma borgen utanför dagens Kobe med sina söner, borgen föll, inte minst på grund av den yngre sonens insatser och för sin insats erhöll han Amazaki borg och blev således slottsherre redan vid 16 fyllda. Hans insatser gentemot Shikoku armén under slaget vid Sekigahara medförde att Ieyasu förlänade honom Harima provins med Himeji borg, totalt omslutande 520 000 koku. När de fick höra talas om hans smeknamn som shogun av västra riket inledde de en decimering av klanens tillgångar när hans äldste son gick bort och klanen endast bestod av ynglingar.

Hosokawa Tadaoki (1563 – 1645) gjorde sin debut som anförare redan vid 15 års ålder. Fadern, Fujitaka, sägs ha varit så stolt över pojkens stridsvilja att han grät tårar av lycka. Senare gifte Tadaoki sig med Akechi Mitsuhides dotter som konverterade till kristendom och fick dopnamnet Gracia. Efter Mitsuhides attack mot templet Honno-ji där Oda Nobunaga dog för eget svärd försökte hon övertala far och son Hosokawa att ansluta sig till sina trupper för att besegra Toyotomi Hideyoshi som var på väg mot Kyoto för att utkräva hämnd. Dottern som hölls gisslan av sin far i Osaka borg skrev ett brev till sin make där hon uppmanade honom att ansluta sig till Tokugawa Ieyasu, därefter beordrade hon sin tjänarinna att sticka dolken i halsen på henne då hon som kristen inte kunde begå det traditionella japanska rituella självmordet och se till att brevet överlämnades till Tadaoki. För sina insatser under slaget vid Sekigahara erhöll klanen Higo provins, dagens Kumamoto. Hans avkomma i 15:e generationen, Hosokawa Morihiro, var premiärminister från augusti 1993 till april 1994.

Makino Narisada (1635 – 1712) blev inte daimyo förrän han närmade sig de 50. Han var från början karo (家老) till Tokugawa Tsunayoshi när denna fortfarande var daimyo över Tatebayashi domän i dagens Gunma prefektur. Han följde sin herre till Edo när han utnämndes till shogun och fungerade som ett slags privatsekreterare åt honom. Då han inte från början hade status som daimyo mottogs han skeptiskt i shogunatet och tenderade att ignoreras av den anledningen så när en domän saknade arvinge i Hitachi, nuvarande Ibaraki, utnämndes han till ny provinsfurste. Tsunayoshi gifte sig med hans dotter och hon bar honom hans favoritson. Tsunayoshi blev så glad att han tilldelad Narisada Sekiyado domänen, centrerad kring nuvarande Noda i norra Chiba vilket gav honom kontroll över 72 000 koku, en enorm förmögenhet vid den här tiden. Men såväl son som hustru blev sjuka och dog efter två år, därefter dalade Makinos stjärna snabbt.

Ordet baka (dumskalle, idiot, pellejöns, svagsint; lite beroende på sammanhang) är en av japanernas vanligaste förolämpningar. Titulaturen till en daimyo var tono-sama och i tredje person talade man om honom som tono. Men det existerade, åtminstone när ingen viktig person lyssnade, även begreppet bakadono (tono genomgår en allofon förmjukning) och den som kanske fler än de flesta representerar dessa ”dumdaimyo” var Maeda Toshitsune (1593 – 1658). Maeda klanen var tidigt starkt knuten till Tokugawa och bidrog till segern vid Sekigahara. Som belöning erbjöd Ieyasu klanen att i utbyte mot sina tre domäner runt Kanazawa erhålla samtliga fyra domäner på Shikoku, hela ön skulle således falla under deras styre. Det skulle vara oerhört svårt för någon att anfalla dem, men Tokugawa hade samtidigt utlovat att den nya eran som inletts skulle bli fredlig, så de avböjde förslaget. Det var, menade kritikerna, dumt gjort. Maedas domäner var fördelade på fadern och två söner, men när fadern och brodern gick bort föll allt i Toshitsunes händer. Det gjorde att han utanför Tokugawa klanen var Japans tveklöst starkaste daimyo, därmed, visste han, skulle synen på honom också ändras från pålitlig allierad till potentiell anfallare. Han avstod därför ifrån att trimma näshåren så det såg ut som om han hade en extra mustasch. Detta underströk bilden av honom som mindre begåvad. När han en gång anlände till Edo borg för sin växelvisa tjänstgöring glömde han ta av sig sin huvudbonad. Ett skamligt etikettsbrott som renderade honom omedelbar tillsägelse, men han protesterade att det var kallt och han skulle frysa utan sin ceremoniella hatt (det skulle han knappast, de bars inte för att värma huvudet), även detta bidrog till att han betraktades som mer än lovligt korkad. i själva verket var det en slug strategi då shogunatet inte ansåg sig behöva försvaga honom genom att dela ut delar av hans domäner till andra behövande. När sönerna var stora nog var han snabb att själv dela ut de olika delarna till dem så att de inte längre skulle framstå som allt för mäktiga.

Hoshina Masayuki (1611 – 1673) var egentligen en Tokugawa. Hans far var den andre shogun, Hidetada, vars fru Oeyo (ibland Go efter den sino-japanska läsningen) var en bestämd och svartsjuk dam. Pojkens mor var en av tjänarinnorna i Edo borg och för att hustrun inte skulle ha ihjäl gossen överlämnades han till en av Hidetadas vasaller, Hoshina Masamitsu, för att uppfostras. Han skulle inte träffa sin biologiska far och hans hustru förrän 1635, då han även fick besked om de faktiska förhållandena, Oeyo hade med stigande ålder lugnat ned sig. Eftersom han var en Tokugawa och hans halvbror Iemitsu hade tagit över som shogun ville fadern att han lojalt skulle stödja sin bror och beviljades därför en större domän runt dagens Yamagata prefektur. Senare skulle domänen bytas mot Aizu som när hans son tog över benämndes Aizu-Matsudaira (Matsudaira var Tokugawas ursprungliga släktnamn) och som blev den mest shogunlojala av alla domäner. Det var den sista som föll under Meiji restaurationen. Redan Hoshina Masayuki hade erbjudits att ta namnet Matsudaira och använda de tre stockrosorna som ingick i Tokugawas kamon, men hade avböjt utav respekt för Hoshina klanen som uppfostrat honom. Den lojaliteten beundrades starkt även av medlemmarna i Tokugawa klanen och bidrog till att klanen var obrottsligt lojala, även när det stod klart att shogunatet förlorat kontrollen över riket.

Halvbror till Hoshina Masayuki och lillebror, två år yngre, till Iemitsu, kan man tycka att Tokugawa Tadanaga (1606 – 1634) hade alla förutsättningar att klara sig väl i den nya fredliga epoken. Han beskrivs som omtänksam, intelligent, förutseende, nyfiken och eftertänksam av sin samtid, ordet som oftast återkommer är saiki kanpatsu (才気煥発) som ungefär motsvaras av ”så bländande att det inte kan döljas”. Han var sin mors favorit och hon bearbetade sin make att låta Tadanaga efterträda honom som shogun. Men hon hade en intensiv motståndare i Iemitsus amma, känd för eftervärlden som Kasuka no tsubone, vars far varit vasall till Akechi Mitsuhide som gjorde uppror mot Oda Nobunage, Oeyos morbror. Det var således komplicerade relationer inom och mellan klanerna. Amman viskade i Ieyasus öron vad Oeyo höll på med, så han tog sonen och sonhustrun i uppsträckning och klargjorde att han ville ha Iemitsu som Hidetadas efterträdare eftersom han var brutalare och inte lade fingrarna emellan. När farfar väl gick bort fick Tadanaga överta hans Suruga domän. Men Iemitsu var övertygad om att lillebror planlade något slags hämnd för att han inte fått bli shogun. Ovanpå allt detta hade stackars Tadanaga utseendet emot sig. Han ansågs likna Toyotomi Hideyori till så stor del att även om han föddes nio år före Hideyoris bortgång var vidskepliga japaner övertygade om att Hideyoris själ fått fäste i honom, rykten som storebror gärna underblåste och tog till intäkt för att placera honom i husarrest (borgarrest är kanske ett rimligare begrepp). Men han utnyttjade det också till att plocka av honom hans andra domän, Kai som tidigare tillhört den stolta Takeda klanen och hade stort symbolvärde inom Tokugawa klanen. Tadanaga blev på goda grunder rosenrasande och fick ett vansinnesutbrott. Iemitsu förklarade honom därför galen och gav honom erbjudandet att avsluta sitt eget liv. Han antog erbjudandet och stack svärdet i sig den 5 januari 1634, ännu ej 28 år fyllda. 1675 reste shogunatet templet Daishinji i Takasaki, Gunma prefektur, till hans minne. Där återfinns det korta svärdet han stack ihjäl sig med och hans dödspoem till beskådande fortfarande.

Totalt sett fick närmare 2 500 individer uppleva tillvaron som daimyo under Edo perioden. Det var stor skillnad på deras erfarenheter och status. Exemplen ovan är en kort inblick i skillnaderna mellan dem. Gemensamt var att så länge shogunatet inte uppfattade dem som ett hot, eller potentiellt hot, satt de säkra i sina borgar. Starka tozama satt märkligt nog starkast eftersom shogunatet ogärna riskerade konfrontation mot dem eftersom de då sannolikt skulle inleda alliansbyggen. Svagare daimyo eller de som stod Tokugawa klanen nära däremot kunde finna sig på tunnare is, deras lojalitet utnyttjades emellanåt för att statuera exempel. Tanken de ville sprida var att om shogunatet kunde vara brutala mot lojala vasaller, vad skulle de då inte få för sig att göra mot de okollegiala? Strategin fungerade i 250 år, och hade européerna och amerikanerna inte dykt upp i deras farvatten hade det säkert fungerat i 250 till.

3 tankar om “Daimyo – provinsfurstarna var maktens utövare

  1. Ping: Dejima var Tokugawas fönster mot omvärlden | 歴史館

  2. Ping: Osaka eller Kyoto – vem vinner? | 歴史館

  3. Ping: Maeda klanens herrgård i Edo | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.