歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Minamoto no Sanetomo, 1192 – 1219 tredje shogun

Lämna en kommentar

Mordet den 13 februari 1219 på honom av hans brorson Kugyo har kommit att definiera historieskrivningen kring Minamoto no Sanetomo (源実朝), andra son till Yoritomo och tredje shogun i Minamoto dynastin. Han var en mer komplicerad person än enbart att för eftertiden enbart beskrivas som ett mordoffer. Troligtvis var han föga trakterad av sin arvsbörda, inget talar för att han var en storslagen krigare eller ens intresserade sig särskilt mycket för de martiala konsterna utöver det som pådyvlades honom i hans ungdom. Han var betydligt mer intresserad av poesi och buddhism. Modern, Hojo Masako, hade mer eller mindre fria händer att sköta shogunatet så som hon ansåg att det borde hanteras, ändå accepterade hon att han skulle mördas.

Han kom till världen en varm höstdag, den 17 september 1192, när Minamoto no Yoritomo både hunnit bli shogun och avsäga sig titeln, föddes han och fick namnet Senman (千幡) som ett uttryck för att han i framtiden skulle bilda landsomfattande allianser då det betyder ”tusen fanor”. Fadern gick bort redan då han var sju år gammal och hans äldre bror Yoriie tog över som shogun, men fängslades snart och placerades i exil ute på Izu halvön, inte långt ifrån där fadern suttit i exil och 1204 lyckades Hojo Tokimasa få honom avrättad. Därmed behövdes det en ersättare som shogun, enär det var ämbetet som Hojo klanen utövade sin makt igenom. Redan 1203 hade Hojo hos hovet lyckats genomdriva att den då 10 år gamla Sanetomo skulle utnämnas till Seii Taishogun (征夷大将軍) och åldern innebar att en regent måste utses. Året efter giftes han bort till Nishihachijo Zenni (西八条禅尼), dotter till Bomon Nobukiyo (坊門信清) som var klosterkejsaren Go-Tobas favoritvasall. Äktenskapet kom att utgöra förlaga till kobu gattai (公武合体) 660 år senare enär det var Hojo klanens syfte att knyta hovet och shogunatet närmare varandra. Från början tänkte de sig att gifta bort honom med dottern till Ahikaga Yoshikane (足利義兼) som var Ashikaga Takaujis förfader i sjätte generationen. Om det skett hade shogunatet därmed inte bytt överhus när det övergick från Kamakura till Muromachi. Men Yoshikane avböjde erbjudandet.

Vid 13 års ålder börjare Sanetomo försiktigtvis att skriva waka (和歌) poem, verser på renodlad japanska som kontrast till den kinesiska traditionen. Med tiden skall han bli en fullfjädrad poet och ett genomgående tema i Sanetomos poesi är frid, stillhet och lugnet, något som stod i bjärt kontrast till livet inom shogunatet där ränksmideri, krigsplanering och olika planer på utökad beskattning stod på agendan. I Kamakuras strandpark återfinns en minnessten med hans kanske mest berömda vers, de har försökt räkna ut att det var just där stenen är placerad som han stod och skrev:

Japanska

Translitterering

Översättning

世の中は Yo no naka wa Om ändå denna värld
つねにもがも Tsune ni mo ga mo Kunde förbli oförändrad
なぎさこぐ Nagisa kogu Synen av de bogserade
あまの小舟の Ama no obune no små fiskebåtarna som ros i tidvatten
綱手かなしも Tsuna de kanashi mo Tågvirkets sorgsna suckar

Han frambringar synen av en isolerad shogun som längtansfullt stirrar ut mot havet och önskar att han kunde befinna sig på fiskebåtarna och arbeta med näten i stället. Ett flertal av faderns dikter publicerades i Shin kokin wakashu (新古今和歌集), Den nya antologin av japanska poem om gammalt och nytt, som beställdes av kejsare Go-Toba 1205 och som inspirerade honom att ta poesi på största allvar.

I början av 1208 drabbas han av smittkoppor och är allvarligt sjuk under två månader, en period när han besöker Tsurugaoka Hachiman-gu (鶴岡八幡宮), Kamakuras dominerande shinto helgedom tillägnad krigsguden Hachiman, för att be om tillfrisknande. Han klarade sig men skämdes så över sitt utseende efter att han blivit av med kopporna att han under tre års tid inte ansåg sig kunna sätta sin fot inom helgedomsområdet. Medan hans motståndskraft var nedsatt passade modern på att kräva att han skulle ta hand om Yoshichika, storebror Yoriies näst äldsta son, ett tilltag för att säkra hennes grepp om shogunatet ifall Sanetomo skulle råka ut för en ”olycka”. Formellt adopterades han inte, kanske för att Sanetomo var i yngsta laget, men grabben deklarerades yushi (猶子) som är att likställa med ett adopterat barn.

Han skickas på utbildning och träning till hovet i Kyoto, där utsätts han för ständig kritik av Hojo Yoshitoki (北条義時) och Oe no Hiromoto (大江廣元) för att vara otillräcklig och klumpig. Frågan som uppstår är huruvida detta var avsiktligt för att göra honom osäker i den roll han förväntades spela? Vi vet helt enkelt inte, men intrycket från skrifterna är att det rimligen har funnits en baktanke då det ofta återkommer klander mot honom. Hans poesi återspeglar också en känsla av utsatthet och isolering.

I början av 1211 återvänder han för första gången på tre år till Tsurugaoka Hachiman-gu helgedomen. Samtidigt med detta anses Yoshichika nu ha blivit en ung självständig man, han tar sig namnet Kugyo (公暁) och går i prästlära på helgedomen. Efter att ha rest till Kyoto för att avlägga prästprovet återkommer han vid 18 års ålder och blir helgedomens Betto (別当) eller överstepräst. Han återkommer i slutet av berättelsen om Sanetomo.

Alldeles i inledningen av 1219 utnämns han till udaijin (右大臣), Minister till höger, den titel han använde i sin poesi. Det skall noteras att han aldrig utnämndes till kanslerminister, men att han var den förste krigaren som fick titeln Minister till höger. Go-Toba lånade ut en elegant palankin till honom så han kunder resa från shogunatet till Tsurugaoka Hachiman helgedomen i stil och fira sin utnämning.

En dryg månad efter utnämningen, den 13 februari 1219 för att vara exakt, låg det 20 cm snö på marken när han deltog i ännu en välgångsceremoni på Tsurugaoka Hachiman och på väg ut, tillbaka till shogunatet, hoppade Kugyo fram och vrålade ”Jag har kommit för att hemsöka min fars fiende” (親の敵はかく討つぞ på japanska oya no teki wa kakuutsu zo) och högg ner Sanetomo, samma person som tagit in honom som sin egen son när fadern mördades. Yttrandet har förbryllat historiker genom historien, men antagligen var Kugyo inte vid sina sinnens fulla bruk och hade kanske hjärntvättats, eller åtminstone manipulerats, förmodligen till att tro att det egentligen var Hojo Yoshitoki som han högg ihjäl. Kugyo avrättades på plats och fick därför aldrig möjlighet att förklara sig. Från ett modernt perspektiv väcker det tankar kring Lee Harvey Oswald och Jack Ruby. Med Sanetomos frånfälle dog Yoritomos familjegren ut och samtliga shogun därefter under Kamakura perioden var unga prinsar eller söner till hovaristokrater som returnerades till Kyoto när de uppnådde vuxen ålder, en garanti för att Hojo klanen kunde kontrollera shogunatet.

En annan konsekvens av mordet var att Go-Toba troligtvis tolkade incidenten som att shogunatet var under upplösning, åtminstone inte helt stabilt och det var tveklöst en bidragande orsak till hans revoltförsök två år senare. Dels fanns det ett inslag av vedergällningslust, Sanetomo hade stått honom nära och de delade ett varmt intresse för poesi. Att Kugyo kunde komma åt shogun så pass enkelt inom den mest prestigefyllda helgedomen i Kamakura luktade konspiration och den ende som straffades var Kugyo. Teorin om den ensamme galningen var närmast otänkbar i 1200-talets Japan. Han måste ha fått hjälp och frågan om vad han egentligen avsåg att uppnå gick inte att besvara ur ett logiskt perspektiv. Go-Toba ansåg att de som instigerat mordet kommit allt för lindrigt undan.

Kroppen begravs i Shochojuin (勝長寿院) ett buddisttempel i Kamakura, idag återstår endast en minnessten. Huvudet återfanns inte och eftersom Kugyo avrättas så snabbt efter dådet måste någon annan hållit sig framme och plockat det som något slags grotesk souvenir, en handling som för många understryker att en komplott låg bakom.

Mer än 600 år efter sin död fick Sanetomo något av en upprättelse bland det framväxande släktet av haiku poeter, så här framställde Masaoka Shiki det: ” 仰の如く近来和歌は一向に振ひ不申候。正直に申し候へば万葉以来實朝以来一向に振ひ不申候” som ungefär blir ” det påstås att waka poesi på senare tid inte vacklar. Sanningen är att den inte vacklat sedan Manyo (Manyoshu) och Sanetomo”. Han är således redo att jämställa Sanetomos verk med Manyoshu som för japansk poesi är vad Shakespeare är för sonetter.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.