När templen höll sig med provinser

Chigyokoku (知行国) är en term man sällan stöter på i den västerländska historieskrivningen över Japan. Det kan bero på att den är svår att sätta in i sitt sammanhang och det saknas referensramar i det västerländska medvetandet och därmed blir det enklare att hoppa över företeelsen. Det är ändå inte många läsare som skulle haja till och säga ”vänta, här saknas något”. Skall termen översättas blir det ”intellektuellt administrerad provins” och det lär ingen bli klokare av. Som brukligt är vid den här tiden var nomenklaturen inte standardiserad, i vissa skrifter omnämns Satakoku (沙汰国) och i andra Kyukoku (給国), men en närmare genomläsning avslöjar att det rör sig om samma företeelse. En provins som inte styrdes enbart direkt av en kokushi (国司) som var en av hovet i Kyoto utnämnd provinsguvernör. Annorlunda uttryckt var det provinser som överlåtits på hovaristokrater eller tempel, eller ibland i gemensamt samförstånd, att styras i samdräkt med kejsarens, senare shogunatets, guvernör som de ansåg optimalt. Normalt beroende på att deras shoen redan dominerade landskapet. Hovet såg med andra ord ingen anledning att blanda sig i deras verksamhet, och i efterhand framstår det som ett val av prudentliga skäl.

Hojo Yasutoki – mannen som fick ordning och reda på Kamakura shogunatet

En företeelse i Japans historia som förtjänar en mer noggrann undersökning och analys är hur ofta den tredje generationen är den mest lyckade. I väst brukar det annars vara den som leder en familj eller dynasti i fördärvet enligt principen att den första skapar, den andre förvaltar och den tredje förstör. Men i Japan var Ashikaga Yoshimitsu och Tokugawa Iemitsu, som var den tredje shogun i respektive dynasti de som satte djupast spår i historien. Den som ”startade trenden” var Hojo Yasutoki (北条泰時) som förvisso inte var tredje shogun i Kamakura, men Sanetomo fick aldrig sitta tillräckligt länge för att sätta sin prägel på verksamheten, utan väl tredje shikken (執権) eller shogunregent. Genom att slå ned kejsare Go-Tobas försök till uppror stadfäste han shogunatets maktbefogenheter och det öppnade upp för ett antal reformer som skulle bli dess adelsmärke under hela epoken.

Kejsaren som besegrade shogunatet

Lite drygt 100 år efter kejsare Go-Tobas misslyckade försök att återta den prosaiska makten ruvade prins Takaharu (尊治親王) på samma ambitioner. 1318 tillträdde han som Japans 96:e kejsare under namnet Go-Daigo, en hommage till sin företrädare Daigo då det betyder Daigo den yngre (eller andre, hur man väljer att tolka ”senare”). Shogunatet i Kamakura var försvagat efter mongolernas invasionsförsök och Hojo klanen leddes av en 14 år gammal yngling. Förutsättningarna för en lyckad statskupp var betydligt bättre än för hans hetsiga och burdusa förfader. Han efterlämnade begränsat med egna texter, men utav hans agerande att döma efterlämnas ett intryck av att han redan under sin tid som kronprins inledde en planering för att få till stånd en politisk förändring, närmast en revolution.

Folkets buddhism

Först var den kontroversiell, sedan blev den elitistisk, men under Kamakura perioden utvecklades buddismen till en folkreligion. För att folket skulle ta till sig Buddhas läror behövde de esoteriska inslagen rensas bort. En ny generation munkar, frustrerade över svårigheten att övertyga folket om lärans fördelar, tog tag i problemet. De var Honen, Eisai, Shinran, Dogen, Nichiren och Ippen som alla var verksamma under en samlad 100 års period, från mitten av 1100-talet till andra hälften av 1200-talet. Samlingsnamnet för deras, trots allt, disparata läror är Kamakura buddhism, även om de började predika sina läror innan Minamoto no Yoritomo utnämnts till Japans förste militära hegemon. Lärorna kan indelas enligt följande, två former av Zenbuddism, två former av Rena landet som predikar frälsning i det västra paradiset, Nichiren som uppkallats efter grundaren hittar frälsningen i Lotus sutran och Jishu (時宗) som betyder ”tidssekten”. En kraftigt reducerad form av Rena landet som anser att frälsning uppnås genom nenbutsu (念仏), att gå omkring och recitera Buddhas namn så fort möjlighet ges. Då de avvek så markant från buddhismens traditioner vill många historiker jämföra utvecklingen under den europeiska reformationen och söka likheter med Martin Luther som anlände på scenen 400 år senare.

Minamoto no Yoritomo 1147 – 1199

I sin ungdom beskrevs han som ”lillgammal”, otonabiru (大人びる) på japanska, det verkar ha fått till följd att författare inom historisk skönlitteratur framställer honom som bister och seriös, närmast humorbefriad. I vuxen ålder beskrevs han av Nakahara Hirosada (中原泰定)som att han hade ”ett stort ansikte, kort till växten, vacker framtoning och civiliserat tal”. Målningen här intill betraktas som den klassiska bilden av honom, även om den tillkom mer än 200 år efter hans död och flera konsthistoriker menar att den i själva verket föreställer Ashikaga Tadayoshi. När han kom till världen i Owari, inte långt från dagens Nagoya, den 16 maj 1147 eller den åttonde dagen den fjärde månaden i Kyuan (久安) år tre enligt den japanska tideräkningen fick han namnet Onitakemaru (鬼武丸) ungefär ”demonbetvingaren”. Fadern, Minamoto no Yoshitomo lade stora förhoppningar på de späda axlarna.