Fukui prefektur

Fukui prefektur uppstod genom att provinserna Wakasa och Echizen slogs samman till den nya prefekturen 1871. Fukui ligger på det som kallas Japans baksida och vetter mot Japanska havet. Det är drygt 4 000 km² stort, lite mindre än Östergötland och här bor endast 800 000 japaner. Det ligger egentligen inte särskilt långt från Kyoto, men då man skall över ett bergsmassiv är det en lång och tröttande resa. Prefekturen drar av den anledningen inte överdrivet starka turistströmmar. Det är en av få platser i Japan man funnit skelett efter dinosaurer. Släkten Matsudaira var daimyo i de båda provinserna, alltså i rakt nedåtstigande led från Tokugawa Ieyasu så domänerna behandlades alltid välvilligt av shogunatet.

Ursäktens komplicerade existensialism

Att be om ursäkt är något av en konstart i Japan. I få andra situationer är skillnaderna mellan den svenska och japanska kulturen tydligare. Egentligen är det aningen anmärkningsvärt då anledningen för den japanska ursäkten i sig rymmer ett begrepp som, åtminstone förr, utgjorde en central del av den svenska nationalsjälen, men numera, tvingas bloggen erkänna, hör man det aldrig mera. Det handlar om solidaritet. Just nu finns det två parallella händelser som tydligt belyser detta.

Livet i byn

Fram tills Meiji restaurationen då Japan öppnades upp för västvärlden var kollektivet, inte individen, samhällets byggsten. Samurajerna hade sina klaner, hantverkare och köpmän sina skrå och bönderna sina byar. Byn var därför den minsta sociala enheten historiskt i Japan. Då de flesta bybor var analfabeter är deras tidigaste historia tämligen dunkel. De återfinns mest i olika dekret från centralmakten då de antingen framfört klagomål eller shogunatet på annat sätt försökt korrigera deras beteende. Det ger lätt intrycket att de var obstinata och upproriska, något som också förekom, men sett till deras totala antal är det egentligen en närmast försvinnande skara som återkommer i dokumentationen.

Från idisslare till matvägrare, den mobbade japanska mannen

Den moderna japanske mannen har det inte lätt. Först kallades han ”idisslare” eller gräsätare, på japanska soshokukei danshi (草食系男子) för att han inte längre var lika benägen att bilda familj i unga år. Han ville istället ha lov att ägna sig åt sina intressen och älska sig själv en stund. Detta skapade en klass av kvinnor som gick under benämningen nikushokukei joshi (肉食系女子) eller köttätande kvinnor. De var mer framåt än sina traditionella systrar och främsta beviset på att man lyckats var att landa en idisslande man. Detta skapade i sin tur män som kallades rorukyabetsu (ロールキャベツ) eller kåldolmemän, vegetariska på utsidan men köttiga inuti. Allt i syfte att locka till sig en av dessa köttäterskor med framåtanda. Det senaste inslaget kallas zesshokukei danshi (絶食系男子) på svenska matvägrande män, men det handlar inte om något slags ätstrejk. Istället är de fullkomligt likgiltiga för det motsatta könet, men de har inte heller något sexuellt intresse av andra män. Vi skulle kalla dem totalt asexuella.

Reseboom i 1700-talets Japan

1700-talet var en svår tid i Japan, Tsunayoshi hade överspenderat, och det tog nästan hela seklet att återhämta ekonomin. Men i slutet av 1700-talet fick man en ekonomisk expansion och folk fick mer och mer pengar att röra sig med. Och vad händer när folk får pengar på fickan? Jo, de vill ut och resa. Svenskarnas charterresor började på 60-talet och steg markant under 70-talet. Ivrigt fotograferande japaner syntes över hela Europa på 80-talet, numera är det mer sannolikt att de är koreaner eller kineser. 1700-talets japaner var inget undantag, bortsett från att de naturligtvis inte kunde åka utomlands. Istället fick man en reseboom inom landet.