Japans väg till andra världskriget – del 3; kejsarens roll

En av de frågor som förblir om inte obesvarad, så åtminstone inte fått ett fullödigt svar, gällande ansvar för andra världskriget är frågan om hur pass involverad den japanske kejsaren var. I den japanska historieskrivningen har frågan behandlats med samma försiktighet som ett japanskt toalettbesök. Innetofflor som byts till toalettofflor, rengöringssprit för desinficering av sätet, ljumma vattenstrålar som sprutar bort eventuella analrester, ljuv musik som döljer aktiviteten och ett lock som ljudlöst stänger sig själv när du spolat, därefter UV belysning för att ta död på kvarlämnade bakterier. Det är som om någon aldrig besökt rengöringsanstalten. Utifrån den utgångspunkten skall bloggen därför försöka sätta sökarljuset på kejsarens personliga inblandning i kriget och hur det påverkade utvecklingen.

De japanska motorcyklarnas historia

Rikuo, Fujitsubo eller UPQ är troligtvis bolag du aldrig hört talas om, produkterna associeras istället till namn som Honda, Kawasaki, Yamaha eller Suzuki. Betydligt mera bekanta namn för den som susar fram på de svenska landsvägarna med en tvåhjuling fastklämd mellan låren. Motorcyklar har — åtminstone i västvärlden — gått från att vara en billig introduktion till motortransportens värld till en statuspryl för kontaktsökande medelålders män. Från en moppe som börjar tjuvåkas när man är 14, till en 125 cc när man fyller 16, och på 18 årsdagen får man äntligen vrida om nyckeln i något fynd från marknaden på begagnade bilar. Motorcykeln försvinner ut i periferin tills den första skilsmässan anländer och längtan tillbaka till ungdomlig frihet blir överväldigande, men nu talar vi 650 cc, 750 cc eller rent av 1200 cc i en Gold Wing. Samt pengar helt i klass med en ny Corolla eller Accord. Motorcyklar har blivit de grå tinningarnas lockelse, symbolen för medelålders flockbeteende. Hur gick det till? Bloggen tittar närmre på de japanska motorcyklarnas historia.

Japans litteraturhistoria – en sammanställning

Som ofta är fallet är den äldsta litteraturen historiekrönikor, den styrande eliten behöver dessa för att stadfästa sin rätt till kontrollen över sin omgivning. Japan är därvidlag inget undantag; Kojiki (古事記) ”Gamla händelsers krönika” och Nihon shoki (日本書紀) eller ”Japans krönika” härstammar från tidigt 700-tal och innehåller en massa myter om Japans bildande, men när de kommer in på händelser från 500-talet börjar vi se belägg för att det som beskrivs och personerna som återfinns också varit verkliga. Något lite senare dyker Manyoshu (万葉集), ”Antologi av 10 000 blad” upp, litteraturhistoriker anser att den sammanställts av Otomo no Yakamochi, men man bör vara medveten om att det finns konkurrerande teorier. Den består av mer än 4 000 poem, de flesta tanka (短歌) eller korta verser och tros ha blivit upplästa vid poesitävlingar vid Nara hovet. Även om begreppet tävling används så handlade det om mild kritik och det var lag som tävlade mot varandra, så många av verserna saknar enskild upphovsman. Det var en metod för att öka skickligheten bland utövarna. Idag granskar bloggen Japans litteraturhistoria, från de ursprungliga verserna fram till Murakami Haruki.

J-Pops historia

Även på nyare fenomen kan det vara besvärligt att fastställa en historisk tidpunkt för när fenomenet startade. Det beror helt enkelt på att det finns bakgrundsfaktorer som påverkar inledningen och då uppstår den självklara frågan om de inte behöver inkluderas för en mera komplett historieskrivning. När det gäller J-pop som begrepp kan vi sätta startpunkten för radioprogrammet ”J-pop Legend Forum” med Take Hideki som DJ. Det var fyra timmar, mellan kl 21 och 01, med enbart japanska indiemärken. Kritiker menar att J-Wave, en station i Tokyo bör tillskrivas äran, men de spelade blandad popmusik och eftersom FM Cocolo där Take Hideki var verksam ligger i Osaka återspeglar det lite samma konflikt man kan hitta mellan 08:or och 040:or. Tveklöst är att Take Hideki var först med att använda benämningen J-pop. Exemplet visar att när ett fenomen väl etableras börjar genast striden om vem som kan ta åt sig äran. För japanska skivbolag var fenomenet något av en chock, de hade helt missat att avläsa trenden med framväxande indieband och förstod ännu mindre vad Napster var och vilka konsekvenser det skulle få.

Taisho perioden

Den varade endast 14 år, från den 30 juli 1912 till juldagen 1926. Egentligen alldeles för kort period för att utgöra en historisk epok, sannolikt kommer framtida historiker att slå samman Meiji, Taisho och efterföljaren Showa till en enhetlig tidsepok fokuserad på Japans externa krig, en anomali i japansk historieskrivning. Tidigare hade det endast förekommit 663 och 1592—98, den japanska specialiteten var inbördeskrig. En skarp kontrast till de tre första moderna kejsarepokerna. Men eftersom den japanska historieskrivningen för närvarande följer dessa epoker känns det som att bloggen har en viss redovisningsskyldighet att ta upp den, läsaren bör dock ha klart för sig att den är intimt kopplad till både sin föregångare och efterträdare. Inte minst eftersom Showa kejsaren, Hirohito, var regent för sin sjuke far de sista fem åren.