Ifall Ishida Mitsunari segrat vid Sekigahara

Bloggen har tidigare bedrivet ett kontrafaktiskt resonemang kring attacken på Pearl Harbor, vad hade kunnat ske ifall imperiets armé valt att invadera Hawaii, var frågan som ställdes. I detta inlägg tar vi istället upp slaget vid Sekigahara, det som skulle leda till Tokugawa dynastins dominerande ställning i 250 år. Den vanliga benämningen är östarmén för Tokugawas segrande styrkor, och västarmén för Ishida Mitsunaris förlorande. Förvisso var Mitsunari den som anförde dem i slaget, men den starke mannen bakom västarmén var Mori Terumoto, provinsfurste över Aki, dagens Hiroshima och Choshu, dagens Yamaguchi, som befann sig på behörigt avstånd i Osaka borg hos Toyotomi Hideyori. Tokugawa Ieyasu vann sin seger mycket tack vare ett antal överraskande förrädare från västarmén som gjorde gemensam sak med Tokugawa för att de inte stod ut tanken på Ishida Mitsunari som framtida ledare, Så vi tar vår utgångspunkt i att dessa kappvändare valt att förbli lojala då Mori Terumoto personligen infann sig vid slaget. Läget för östarmén såg redan dystert ut när förrädarna valde att gå in i striden på östarméns sida. Hade Terumoto närvarat skulle lojaliteten mot honom vägt tyngre och de hade istället gått in på västarméns sida. Tokugawa hade i så fall förlorat stort, sannolikt tvingats att kapitulera villkorslöst.

Tokugawa Ieyasu främst bland förstlingar

Samtliga shoguner i Tokugawa dynastin har presenterats i ett alldeles eget inlägg, utom grundaren Tokugawa Ieyasu, förrän nu. Men han förekommer i ett stort antal artiklar här på bloggen, han omnämns i åtminstone vart sjätte inlägg. Men ibland mer i förbiseende, en bisats till något annat resonemang. Det kan således vara hög tid att presentera honom i en mera komplett beskrivning. Att inte veta vem Ieyasu var är som att inte veta vem Gustaf Wasa var, eller George Washington eller rent av Winston Churchill. För likt Wasa var han urfadern i den främsta av dynastier, och som Washington enade han nationen och etablerade ett bestående styre och precis som Churchill var han en vältalare som var rätt man för rätt tid. Än idag tar japaner hans namn i sin mun med vördnad och när en av dagens politiker visar sig otillräcklig blir kommentaren ofta ”han var ingen Ieyasu, inte”.

Japans (brist på) örlogshistoria

Solen gick aldrig ned över det brittiska imperiet, sades det. Storbritannien byggde sitt imperium på sin flotta. Det var naturligt för ett örike att utveckla en stark flotta, sannolikt baserat på erfarenheterna från Hastings 1066. Enda gången Storbritannien erövrades över havet, vikingarnas äventyr faller inte inom ramen för en invasion. Flottan skulle därför primärt förhindra invasioner, men i takt med att man utvecklade skeppsbyggnaden, utrustade fartygen med kanoner som fick längre och längre räckvidd blev det tydligt att flottan också kunde användas för offensiva ändamål.

Toyotomi Hideyori – Tokugawas siste motståndare

Tre år efter Slaget vid Sekigahara utnämnde kejsare Go-Yozei Tokugawa Ieyasu till shogun en post som han nöjde sig med i två år, 1605 tog sonen Hidetada över posten. Men Ieyasu ansåg inte att klanen satt säker i sadeln. Borta i väster, närmare bestämt Osaka borg, satt den 20-årige Toyotomi Hideyori tillsammans med sin mor Yododono, systerdotter till Oda Nobunaga. Hans far, Toyotomi Hideyoshi och Oda Nobunaga var de som enat den japanska nationen efter mer än 100 år av ständigt inbördeskrig. En period som benämns sengoku jidai och som finns utförligt beskrivet i denna bok. Det fanns således många och starka daimyo i väster, som ansåg att den unge Hideyori var rikets rättmätige hegemon. Att de förlorat mot Ieyasu bidrog säkert till denna inställning. Ieyasu var således övertygad om att Hideyoris själva existens utgjorde ett hot mot klanens maktställning, och att han därför måste elimineras. Samtidigt var det politiskt omöjligt att likvidera honom då Ieyasu formellt tillträtt som förmyndare för Hideyori. Han behövde ett effektivt svepskäl, en verkningsfull undanflykt.

Författaren till världens längsta roman var japan

Den historieintresserade som eventuellt föredrar lättare förtäring än akademiska monografier på 1200 sidor kommer förr eller senare i kontakt med Yamaoka Sohachi, Japans sannolikt främste författare av historiska romaner. Hans verkliga namn var Fujino Shozo och han föddes 1907 i ett mindre samhälle kallat Uonuma långt uppe i norra Niigata. När han var 11 år simmade han i en närliggande å och lyckades där slå pannan så illa att han flera dagar svävade mellan liv och död. Två år senare slutade han skolan och sökte sig till Tokyo där han fick anställning som typsättare och kom i kontakt med böckernas värld.