歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Författaren till världens längsta roman var japan

2 kommentarer

Den historieintresserade som eventuellt föredrar lättare förtäring än akademiska monografier på 1200 sidor kommer förr eller senare i kontakt med Yamaoka Sohachi, Japans sannolikt främste författare av historiska romaner. Hans verkliga namn var Fujino Shozo och han föddes 1907 i ett mindre samhälle kallat Uonuma långt uppe i norra Niigata. När han var 11 år simmade han i en närliggande å och lyckades där slå pannan så illa att han flera dagar svävade mellan liv och död. Två år senare slutade han skolan och sökte sig till Tokyo där han fick anställning som typsättare och kom i kontakt med böckernas värld.

Efter något år var han fullfjädrad typograf och bokbindare. Förlaget gav honom då möjligheten att redigera sitt eget magasin kallat Gyangu efter engelskans Gang. Där publicerade han sitt första alster ”Det perversa Ginzas Decamerone” byggd på Boccaccios berömda novellsamling från 1300-talet. Han var endast 25 år gammal när den skrevs och det mest iögonfallande är hur mycket bättre han blir under resans gång med novellerna. Det är oklart ifall han haft hjälp att skärpa upp texterna, eller om han helt enkelt hade öga för att göra en text läsbar. Uppenbart är att han drabbats av ordalstrandets obotliga virus.

Vid den här tiden gifts han in i en bättre bemedlad intellektuell familj från Ishikawa. Hon skriver böcker under pseudonymen Yamaoka Michie och i det sammanhanget väljer han att börja skriva sina alster under namnet Yamaoka Sohachi. Det nygifta paret söker lärlingskap hos Hasegawa Shin som redan var etablerad författare och dramatiker. Därmed flyttar de till Yokohama och ägnar all sin tid åt författarskapet. Det ger resultat, 1938 tilldelas han ett litteraturpris för ”Löftet” av Sunday Mainichi. Det gör honom till ett namn utanför de litterära kotterierna och japanska militären anställer honom för att skriva berättelser om soldaternas heroism. Dessa publiceras i olika tidningar och utkommer 1942 i novellsamlingen ”Krigsdagbok från havsbotten”.

Krigsförlusten medförde att den amerikanska ockupationen genomförde en utrensning av drygt 20 000 personer från det offentliga som ansågs vara fientligt inställda till USA, Yamaoka var ett av dessa offer. Utan någon fast inkomst och med ett skadat anseende försökte han sig på en tillvaro som frilansare. 1950 lyckades han publicera första avsnittet av ”Tokugawa Ieyasu” i Hokkaido Shinbun, tidningen låg tillräckligt långt borta för att hans rykte inte skulle vara skamfilat. Följetongen blev snabbt samtalsämne i den något begränsade bildade klassen som fanns på Hokkaido. Men det räckte för att intresset skulle sprida sig till populasen som efter förlusten i kriget behövde hitta nationalistiska symboler som inte störde de amerikanska ockupanterna.

Följetongen togs snabbt upp av Chunichi Shinbun (Nagoya), Kobe Shinbun och Nishinihon Shinbun (Fukuoka) men det skulle dröja några år innan en tidning i Tokyo vågade ta upp den. Ju närmare de satt ockupationsmakten desto försiktigare. Men det fanns ingenting i romanen som kunde tolkas som anti-amerikansk propaganda. Istället fann Yamaoka att han fascinerades av det historiska hantverket och beslöt sig för att göra sin berättelse så historiskt korrekt han någonsin kunde – dialog kommer av självklara skäl att alltid vara ett resultat av författarens fantasi där det inte finns direkta citat nedtecknade. Samtliga scener som återges i verket bygger på skriftlig dokumentation.

Följetongen kom att gå i 17 år i tidningarna och gavs ut i bokform 1967 bestående av 26 fristående volymer. Jules Romains ”Les Homme de bonne volonté” betraktas allmänt, med sina 27 volymer för att vara världens längsta roman. Betänk då att ”Tokugawa Ieyasu” uppgick till 17 400 manusark med 400 tecken per ark, det ger 6 960 000 tecken, men antag att 30 % av dessa är kanjitecken, således två miljoner för enkelhetens skull. Ett tecken motsvarar i snitt 1,3 ord så totalt uppgår hans verk till 7,6 miljoner ord om den skrivits på franska. Eller i stora drag 50 % mer än Romains verk. Trots det vill bloggen påstå att verket är förvånansvärt lättläst. Visst, det är inget man drar igenom på några veckor, kanske inte ens ett par månader. Men sätt upp det som ett nyårslöfte och kalkylera med ett år, två veckor per volym och det låter sig genomföras.

Sedan är det naturligtvis så att det verkliga hindret för de flesta är att bokserien endast finns tillgänglig på japanska. Men för den som tror sig klara av det finns de att köpa som e-bok på Amazon. Motsvarigheten till Svenska Institutet i Japan heter Kokusai Koryu Kikin, Fonden för Internationellt Utbyte. Man kunde tycka att de borde intressera sig för att få verket översatt och utgivet på andra språk. Mindre bokförlag är säkerligen inte ointresserade av ett sådant samarbete. Inte minst med tanke på att intresset för Japan kommer att vara på topp om tre år. Men i den Trumpifierade Twittertyranni vi finner oss i anser de säkert att det räcker med en glättig broschyr eller två. Kanske även en klämkäck hemsida.

2 tankar om “Författaren till världens längsta roman var japan

  1. Tack för ännu en intressant artikel. Är glad för att jag har hittat hit. Tack!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.