Sedan 700-talet började den japanska monarken att använda titeln Tenno (天皇) som ordagrant är ”Himlens regent” och som i västerlandet översätts till kejsare, ett otyg som jesuiterna började med och som därefter hängt i. Även om moderna forskare allt mer föredrar att använda den japanska termen då den anses mer rättvisande enär Japan inte gärna kunde beskrivas som ett kejsardöme. Statscheferna innan dess brukade generellt titeln Okimi (大君) eller Mikoto (尊 alternativt 命) som är ”storhärskare”, ”högt ärade” respektive ”livgivande”. Förändringen är högst sannolikt en följd av kinesiskt inflytande, de kinesiska kejsarna benämndes tenshi (på japanska) som skrevs 天子 och betyder ”himlens son”. Utanför kejsarfamiljen har Japan haft ett flertal kungar, den mest kända är troligen Ashikaga Yoshimitsu som mottog kinesisk investitur som Kung av Japan, men fick utstå mycket kritik för sitt agerande och ingen av hans efterträdare upprepade misstaget. Före 500-talet finns det i kinesiska källor ett antal japanska hövdingar som försetts med kinesisk ämbetsstämpel med titeln Kung av Japan, mest känd är den från Nakoku. Utöver dessa finns det två ätter som var kungar över formellt självständiga riken men som i högsta graden kom att ingå i den japanska inflytelsesfären. Bägge ätterna heter Sho (尚) och styrde över kungariket Ryukyu (琉球), det vi idag benämner Okinawa.
Innan Sho tillträdde tronen skulle emellertid, Chuzan, det mellersta riket, haft en kungaätt med namnet Tenson (天孫) som dog ut ungefär 1186 efter att ha regerat i 17 802 år. Namnet betyder ”himmelsk ätt” så det kan likaväl ha varit en form av titel med varierande innehavare. Dessutom skulle de haft 25 generationer på tronen, och det ger en genomsnittlig regenttid på 712 år. Källan är Chuzan seikan (中山世鑑) som betyder Chuzans världsspegel och nedtecknades 1650, sålunda nästan 500 år efter ätten blev utsläckt. Trovärdigheten får sålunda anses synnerligen begränsad, men det är förmodligen så att innehavare av titeln existerat enär den återfinns ingraverad på en minnessten. Det är också 40 år efter att Satsuma invaderade och koloniserade Ryukyu och innehållet framstår onekligen som ett försök att tillfredsställa sina nya överherrars behov av att rättfärdiga sitt ingripande. Ett exempel är att även om det enade kungariket styrts av två ätter, så väljer de samma namn för dem, något som verkar framstå som ett försök att framställa dem som en ätt i likhet med den japanska tenno, snarare än byte av dynastier som i Kina.
Tenson dynastin ersattes av Shunten ätten som inte varade längre än tre generationer. Efter Hogen upproret skall Minamoto no Tametomo (源為朝), farbror till Yoritomo, ha flytt till Ryukyu där hans illegitime son Shunten Sonton (舜天尊敦) usurperade tronen 1187 och höll den i 50 år, 1238 efterträddes han av sonen Shunbajunki (舜馬順煕) som efter tio år efterträdds av Gihon (義本) som också satt i tio år. Den följs av Eiso (英祖) dynastin som med fem regenter sitter i nästan exakt 100 år, mellan 1260 och 1354. Den förste i ätten, postumt känd som Eiso Tedako (英祖日子) skall ha introducerat buddhism till Ryukyu. Lingvister menar att hans namn troligen skulle utläsas som Iso Ikusamoi och Iso (伊祖) är en alternativ benämning för Urasoe eller Chuzan, det mittersta riket och att han då skulle varit ”försvarshjälten av Iso”. Källorna är inte konsekventa i beskrivningen av honom, till exempel sägs det att han skall ha fungerat som regent åt kung Gihon, men hur han blev efterträdare omnämns inte. Han skall ha regerat mellan 1260 och 1299, men han omnämns i Mings krönika som en av de som lämnade tribut 1372.
Han efterträddes av sin son Taisei (大成) som regerade 1300 till 1308, för att ersättas av sin näst äldste son, Eiji (英慈) som regerade fram till 1313. Han ersattes av sin tredje eller fjärde son, källorna är inte överens, Tamagusuku (玉城) som regerade i över 20 år, från 1313 till 1336. Under hans tid på tronen skall det södra och norra riket också övergått till att bli kungariken. Under senare halvan av 1300-talet var Okinawa sålunda tre olika kungariken. En trolig anledning till omställningen är att de inte ville förlora i status gentemot Chuzan i relationen till Kina. I norr var det Haneji (怕尼芝) ätten som styrde och i söder var det Osato (大里). Om det norra riket är litet känt, men det södra skall fram till 1429 haft fem kungar. Överst syns kungavapnet som representerar kungariket Ryukyu och här intill är samma, fast i tre olika färger, det används när man skall påminna om att det fanns tre separata kungariken. Tamagusuku efterträds av sin tio år gamla son Seii som regerar från 1336 till 1349 och lär då, åtminstone under de fem inledande åren, haft en regent som hanterat hovet.
Han efterlämnar ingen arvinge och Satto (察度) som var aji (按司) för Urasoe, ett slags kombinerad landshövding och landsfiskal, övertog styret vid en tid då det börjat röra på sig mellan de tre rikena. Han satt på tronen till 1396 när han ersattes av Bunei (武寧) som blev den siste kungen av Chuzan. Det var dags för inbördeskrig på Ryukyu. Personerna ovan använde sig av titeln kung, inte minst när den gavs som investitur av Kina, men ur ett europeiskt perspektiv är titeln inte riktigt jämförbar, de saknade hov såvitt vi känner till och har inga enastående gravar som påminnelse om deras storhet. Som märks i uppräkningen av dem har vi ytterst lite kunskap om dem. Det mesta kommer från kinesiska källor och då handlar det mest om överlämnad tribut och välgångshälsningar om långt liv vid god vigör. Förutom Eiso Tedakos introduktion av buddhism, och mottagandet var begränsat, Ryukyuborna hade sina egna religiösa traditioner, har de lämnat få spår efter sig. Det som överlevt dem är ett antal gusuku, eller de typiska borgar som ligger utspridda i Okinawas landskap, men det som återstår är murarna, inte byggnader och artefakter. De är emellertid en påminnelse om en mer våldsam tid i Okinawas historia.
Aji i Sashiki (佐敷) som idag utgör en del av Nanjo på sydöstra Okinawa, var Hashi (巴志) som lyckades besegra Bunei och placerade då sin far Shisho (思紹) på Chuzans tron samtidigt med att han flyttade huvudstaden till Shuri från Urasoe där han lät bygga ett palats uppe på en höjd som låg omgärdad av vattendrag. 10 år senare besegrade han Hokuzan, det norra riket. Fem år senare, 1421, avled fadern och Hashi övertog tronen. 1429 besegrade han Nanzan, det södra riket och hade därmed enat öriket. Han skickade tribut till Kina för att markera segern och redogjorde för ett antal reformer han vidtagit efter kinesisk förebild. Han belönades med att Ming utnämnde honom till Liuqiuwang (琉球王 på japanska Ryukyuo), kung av Ryukyu. Därmed är han också den första kungen med investitur över hela Okinawa och grundlägger därmed den första dynastin som får det kinesiska namnet Shang (尚 på japanska Sho). En utnämning som bidragit till att Kina även i modern tid försöker göra anspråk på Okinawa då de menar att investituren visar att öriket var en del av Kinas influenssfär.
Sho Hashi som han blir känd som är en ambitiös regent, han insåg att Ryukyu hade en framtid som transitohamn för handel mellan olika asiatiska stater och han lät bygga fartyg och skickade delegationer till länderna runt Östkinesiska havet ända bort till både dagens Vietnam och Thailand. Delade i tre riken hade Ryukyu utgjort en svag handelspartner och länderna runt Östkinesiska havet såg ner på öborna som rustika barbarer. Sho Hashis stora ambition var att civilisera ett enat Ryukyu, han introducerade kinesiska hovdräkter och ledande ämbetsmän fick direktiv om att bära två svärd, 
precis som deras japanska motparter och Shuripalatset byggdes efter koreanska förebilder. Ryukyu skulle absorbera det bästa från de omkringliggande kulturerna. I Japans historia framstår han därför som en av de mer framsynta kungarna.
Sho Hashi avled 1439 och hans andre son Sho Chu (尚忠) som förvaltat det tidigare norra grevskapet kröntes till ny kung 1440. Enligt krönikorna skickade han sändebud till Java och började handla med peppar och sappan och så introducerade han hästar till Ryukyu. Han satt dock inte mer än fem år på tronen då han avled i december 1444 och efterträddes av sin son Sho Shitatsu (尚思達) som var sjuklig och även han avled efter fem år på tronen. 1450 efterträddes han därför av sin farbror, Sho Kinpuku (尚金福) som kommer att grunda Naha, dagens residensstad på Okinawa. Han skulle ta emot ett adlat sändebud 1451 från Ming och beslöt då att anlägga en paviljong på en ö mellan floderna Kokuba och Asato. Den sammankopplade han med en kombinerad bro och väg, kallad Chokotei (長虹堤), ner till hamnen i Tomari som i sin tur kopplades till vägen upp till Shuri palatset. Ett gigantiskt byggnadsprojekt på 1400-talets Okinawa. Det blev inledningen till en försiktig urbanisering av södra Okinawa under kung Kinpukus ledning. Men även hans tid på tronen blev kort, endast tre år, den 26 maj 1453 avled han.
Tronen gick till Sho Hashis femte son, född 1415 var han endast 38 år gammal när han tillträdde tronen. Anledningen till att han blev kung och inte någon av Kinpukus söner Shiro och Furi var att en successionsstrid uppstod som ledde till strider inne i Shuri palats som brann ned och de två ynglingarna förgick i lågorna. Sho Taikyu (尚泰久) hade egentligen siktet inställt på att bli buddhistmunk och hade studerat sutrorna under ledning av en präst från templet Nanzan-ji i Kyoto. Han lät bygga fyra tempel åt Rinzai sekten och gjöt en stor klocka som fick namnet Bankoku shinryo no kane (万国津梁の鐘) som ungefär är ”Klockan som välkomnar världen till vår hamn” ett uttryck för hans stora intresse för Okinawas handel och det här blev en tid då antalet lyxvaror ökade och därmed vinsterna för Okinawa. Han lyckades ändå spendera mer på tempelbyggen än skattkistan tillät, så borgherren över Katsuren intalade honom att borgherren över Nakagusuku planerade en statskupp. Taikyu gav Katsuren tillåtelse att kuva Nakagusku men när han slog ihop deras styrkor till en enhet förstod han att Katsuren i själva verket var den som låg bakom kupplanerna. Han lyckades emellertid besegra Katsuren och behålla tronen, följden blev emellertid att statskassan stod tom.
De ekonomiska och militära problemen tog på hans krafter och Taikyu avled endast 45 år gammal, 1460 efterträddes han av sin son, Sho Toku (尚徳) som ännu inte fyllt 20 när han kröntes. Han blev den sjätte och sista kungen av den första Sho dynastin, som brukligt är, då krönikorna skrivs av efterträdaren, framställs han som bastard, inkompetent och korrupt. Det råder dock lite tvekan om att han hade militära ambitioner och ansträngde sig att lägga uteliggande öar under sig som lydiga undersåtar. Avstånden är dock så långa och öarna av tveksamt värde att hela projektet troligen kostade mer än det smakade, oavsett intentionerna hos efterträdarens krönikörer. För att få rätsida på ekonomin skickade han handelsdelegationer ända till Siam och Malacka. Hans stora misstag inträffade 1466 när han mönstrade en invasionsstyrka på 2 000 man och gav sig iväg till ön Kikai (喜界島) som tillhörde Satsuma. Invasionen lyckades, men Kikai var en ö som inte hade mycket mer än lite prestige att erbjuda kungen och då klanen Shimazu som regerade över Satsuma var upptagen på annat håll undslapp han vedergällningsaktioner och började se sig själv som en krigsgud för Ryukyu i stil med japanernas Hachiman.
På ön Izena norr om huvudön Okinawa, en ö på 150 ha eller ⅔ av Sollerön kom Uchima Umitukugani till världen någon gång under våren 1415. Tjugo år gammal hamnade han i konflikt med grannarna och då går det inte att vara kvar på en så pass liten ö så han drar till huvudön och finner arbete uppe i det som idag heter Kunigami som är djungel och glesbygd. Efter några år där uppstår på nyo konflikter och han söker sig till Shuri och får anställning vid palatset där han sköter räkenskaperna. Han tar sig då namnet Kanemaru och blir respekterad av sina chefer och arbetskamrater. Han verkar, lite mirakulöst, ha hittat sin plats. Som kanske märks är otrevligheterna oklara medan de goda företrädena framstår i eldskrift så det är inte svårt lista ut vem som ligger bakom källmaterialet. 1459 utnämns han till Omonogusuku sasu no soba (御物城御鎖側) som ungefär 
betyder ”Väktare av ting och borgar”, i realiteten var det Okinawas utrikes- och handelsminister. Ynglingen som hade problem med sina grannar skulle nu hantera Okinawas.
Sin vana trogen hamnade han åter i konflikt, denna gång med kung Sho Toku, sannolikt över kostnaderna för de militära äventyren, pengar som en person i hans ställning säkerligen ansågs göra större nytta genom att utveckla handeln. Om han avgick eller avpolletterades är något oklart, säkert är att han drog sig tillbaka men Sho Toku avled utan arvingar och de ledande hovfunktionärerna i Shuri skall då ha vänt sig till Uchima Kanemaru och bett honom att inta ämbetet som kung, något han gjorde under namnet Sho En (尚円) 1469. Därmed grundade han den andra Sho dynastin och använde sålunda samma namn som Ming tidigare förlänat kungariket. Det finns mängder med tveksamheter i den historieskrivningen, men betraktar vi de reformer han genomförde verkar det som om hovfunktionärerna skaffat sig garantier för att Sho En skulle bedriva ett styre baserat på hovets tjänstemän och inte kungafamiljens karisma. Han lät bygga storslagna gravar till sina föräldrar på Izena och gjorde sin syster till noro (祝女), prästinna, över Izena. En post hennes ättlingar innehaft in i våra dagar. Men han flyttade dem inte till Shuri, utan de fick stanna kvar ute i periferin. En indikation på att hovtjänstemännen hade fått större makt.
Under de sju år, fram till 1476, som Sho En satt på tronen lade han ner det mesta av sitt arbete på att förstärka institutionen och försökte frigöra ämbetet från personen. Han pekade ut sin 15 år yngre bror, Sho Seni (尚宣威) enär han ansåg sonen för ung och oerfaren. Det gjorde emellertid inte pojkens moder, hon fick troligen en hög prästinna att agera orakel och förklara att himlen ville att Seni skulle abdikera till förmån för Sho Shin (尚真), endast tolv år gammal. Följden blev att modern, Ogiyaka (宇喜也嘉) agerade regent och styrde Ryukyu i närmare femton år innan sonen kunde ta makten ifrån henne. Han fokuserade på att centralisera makten till Shuripalatset och beordrade aji i de tre tidigare rikena att bosätta sig i Shuri. De gamla rikena fick nu nya namn och döptes om till Kunigami (国頭) i norr, Nakagami (中頭) i mitten och Shimajiri (島尻) i söder, tanken var att den emotionella kopplingen till de gamla rikena skulle förtunnas enär de nya namnen gjorde dem till en del av kungariket. Runt 1500 introducerade han Sanshikan (三司官), de tre råden, i princip en form av regering som förvisso utnämndes av kungen men sedan stod fria att agera efter eget huvud. Att de inte blev fler än tre beror på att de första koma från vart och ett av de gamla rikena, men med tid blev ämbetena tillsatta på mer meritokratiska principer. Sho Shin skulle bli den kung som satt längst på tronen, i hela 50 år var han kung fram tills han avled den 13 januari 1527.
Han efterträds av sin femte son, Sho Sei (尚清) som är 26 år vid trontillträdet. 1537 leder Yuwan Ufuuya (與湾大親) ett uppror mot honom på Amami Ojima, den ögrupp som ligger närmast Kyushus kust. Han slår ner det, men när stora styrkor är borta från huvudön ser wako, de japanska piraterna, en möjlighet att överta kungariket. Okinawaborna är dock betydligt mer marint skickliga än piraterna och lyckas förhindra deras invasion, icke desto mindre anser han det nödvändigt att stärka öns kustförsvar. Sho Sei avlider sommaren 1555, efter en utdragen successionsstrid efterträds han av sin andre son, Sho Gen (尚元) som ansträngde sig för att upprätthålla goda förbindelser med Shimazu Takahisa (島津貴久) länsherre över Satsuma. Men vid en mottagning för hans sändebud i Shuri palatset 1571 skall en oartighet, hirei (非礼) på japanska, förekommit och Sho Gen skickade då en straffexpedition till Amami Ojima. Även han efterträddes av sin andre son, Sho Ei (尚永) blev 1573 den sjätte kungen i den andra Sho dynastin. Hans 15 år långa regentperiod efterlämnade inga spår i krönikorna mer än att han, likt sina företrädare fick investitur av Ming.
Då han inte efterlämnade någon kvalificerad arvinge utsågs Sho Nei (尚寧) barnbarn till Sho Shin som ny kung 1589. Han skulle, omedvetet, bli den siste kungen över ett självständigt Ryukyu. 1609 
invaderade Satsuma, och kungen blev nu en vasall till daimyo över Satsuma. För Shimazu var det emellertid viktigt att gentemot Ming, och senare Qing, att upprätthålla fasaden av Ryukyu som ett självständigt tributrike till Kina. Fyra år efter invasionen återlämnades Amami Ojima till Satsuma. 1621 efterträddes han av Sho Ho (尚豊) som i de interna japanska handlingarna benämndes kokushi (国司) ungefär provinsledare. Det var endast gentemot Kina de behöll titeln kung.
I tur och ordning följer nu Sho Ken (尚賢, r. 1641—47), Sho Shitsu (尚質, r. 1648—68), Sho Tei (尚貞, 1669—1709), Sho Eki (尚益, r. 1710—12), Sho Kei (尚敬, r. 1713—51) som av Satsuma erhöll rätten att åter titulera sig kung gentemot Japan, Sho Boku (尚穆, r. 1752—94), Sho On (尚温, r. 1795—1802) som tillträdde endast tolv år gammal och avled vid 19 års ålder, Sho Sei (尚成, r. 1803) som blev kung vid endast tre års ålder och överlevde inte ens ett år på tronen, Sho Kon (尚灝, r. 1804—34) en arvinge från Sho Boku, Sho Iku (尚育, r. 1835—47) och slutligen Sho Tai (尚泰, r. 1848—72) efter sin abdikation var han Okinawas guvernör fram till 1879.
Med den andra Sho dynastins 19 kungar, den första dynastins sju kungar samt de som regerade över det mittersta riket från Shunten och Eiso dynastierna och erkändes av Kina som kungar har det alltså existerat ett drygt 35-tal kungar parallellt med kejsaren i den japanska historien från 1200-talet och framåt. För det interna styret av Japan hade de naturligtvis ingen betydelse, men för Japans relationer med omvärlden kom de att spela en viktig (teatralisk) roll. De tre sista, Kon, Iku och Tai, kom även att spela en praktisk roll enär de satt på tronen vid den tiden när europeiska fartyg började utforska farvattnen kring den asiatiska kustlinjen.
Historiskt var okinawaborna vana vid olika nationaliteter, deras begränsade antal innebar att de sedan svunna tiden varit beroende av kontakter med människor bortom öarna. Ur den aspekten var långnäsorna inte lika avvikande för dem som de var för de mer isolerade japanerna. Redan långt innan de dök upp hade man stött på dem i hamnar som Fujian och Ayutthaya och kände till deras existens innan jesuiterna dök upp i Japan. Även om de stod under Satsumas överhöghet var de lojala mot japanerna och rapporterade sina observationer runt Okinawas kuster. De ”japanska” kungarna kom därför att ha en inte obetydlig utrikespolitisk funktion för kejsarens rike.
歴史館 