Kungar i Japans historia

Sedan 700-talet började den japanska monarken att använda titeln Tenno (天皇) som ordagrant är ”Himlens regent” och som i västerlandet översätts till kejsare, ett otyg som jesuiterna började med och som därefter hängt i. Även om moderna forskare allt mer föredrar att använda den japanska termen då den anses mer rättvisande enär Japan inte gärna kunde beskrivas som ett kejsardöme. Statscheferna innan dess brukade generellt titeln Okimi (大君) eller Mikoto (尊 alternativt 命) som är ”storhärskare”, ”högt ärade” respektive ”livgivande”. Förändringen är högst sannolikt en följd av kinesiskt inflytande, de kinesiska kejsarna benämndes tenshi (på japanska) som skrevs 天子 och betyder ”himlens son”. Utanför kejsarfamiljen har Japan haft ett flertal kungar, den mest kända är troligen Ashikaga Yoshimitsu som mottog kinesisk investitur som Kung av Japan, men fick utstå mycket kritik för sitt agerande och ingen av hans efterträdare upprepade misstaget. Före 500-talet finns det i kinesiska källor ett antal japanska hövdingar som försetts med kinesisk ämbetsstämpel med titeln Kung av Japan, mest känd är den från Nakoku. Utöver dessa finns det två ätter som var kungar över formellt självständiga riken men som i högsta graden kom att ingå i den japanska inflytelsesfären. Bägge ätterna heter Sho (尚) och styrde över kungariket Ryukyu (琉球), det vi idag benämner Okinawa.

Tokugawas relationer med Kina

Enär Japan och Kina, var för sig, under inledningen av 1600-talet var fullt upptagna med interna angelägenheter, i kombination med att såren satt djupt i den kinesiska självbilden efter Hideyoshis härjningar på den koreanska halvön, gick de bilaterala relationerna i träde. När Tokugawa stabiliserat sin maktposition höll de rådslag inom shogunatet huruvida de skulle försöka återuppta diplomatiska förbindelser med Stora Ming, eller Daimei (大明) som de benämndes i Japan. Framgångarna mot de kinesiska härförarna i Korea medförde en omvärdering av kinesisk militär förmåga som tidigare hölls i högsta vördnad. Kulturellt ansåg de inte heller längre Kina lika överlägsna som de varit under T’ang dynastin. Trots detta insisterade Kina på tributrelationer för att upprätthålla chimären av en sinocentrisk värld. Reaktionerna på Ashikaga Yoshimitsus investitur som Kung av Japan mer än 200 år tidigare hade tydligt visat på att japansk självständighet och värdighet stod i så hög kurs att allt annat än en relation byggd på jämlikhet varit en omöjlighet.

Kinesisk oförmåga – japansk kris

Under slutet av 1700-talet blev europeiska fartyg större, kunde tryggt segla längre oceanresor och bära med sig större laster. Grunden för det brittiska imperiet lades under första hälften av 1800-talet när deras handelsarmada var världens största och efter att de förlorat kronjuvelerna i ett befrielsekrig, de amerikanska kolonierna, satte de blickarna österut. Först Indien och därefter Kina. Efter första opiumkriget slöt de ett fördrag med Qing dynastin om ett antal hamnar, Shanghai, Kanton (Guangzhou), Ningpo, Fuzhou och Amoy (Xiamen) öppnades upp för brittisk handel. De erhöll Hong Kong som sin permanenta bas i området.

Ii Naosuke – kortlivad diktator

Hade inte Hotta Masayoshi (堀田正義) varit en klåpare är det troligt att Ii Naosuke (井伊直弼) hade ägnat resten av sitt liv åt att försöka uppnå den perfekta théceremonin. Privat ansåg han att det stora flertalet av shoguns rådgivare i värsta fall var klåpare, i bästa fall tafatta och handlingsförlamade. Klanen Ii tillhörde den eminenta grupp av fudai (譜代) daimyo som kunde komma i fråga för de högsta ämbetena inom shogunatet, samtidigt var Hikone (彦根藩) domänen som de kontrollerade var liten, som störst hade den varit 350 000 koku och när Naosuke tillträdde som den 16:e domänherren värderades den endast till 300 000. Under olika shoguner hade de emellertid innehaft statustyngda poster, sex av nio förste ministrar har burit efternamnet Ii. Historikerna är delade i två läger i bedömningen av Ii Naosuke, de som skrev före 1945 var generellt kritiska och ansåg att hans öde var självförvållat. De som tar upp honom under efterkrigstiden har varit mer förstående inför de dilemman han ställdes inför.

Utvecklade Taira Masakado relationer med khitanerna?

Under den korta period Taira Masakado härskade över Kanto som ”ny kejsare” i mitten av 900-talet finns det indikationer på att han upprättade diplomatiska förbindelser med khitanerna. Khitan var ett folkslag som var både nomader och bönder, de är mest kända i historien som grundarna av Liao (遼) dynastin, efterträdarna till T’ang i de norra delarna av det kinesiska riket, sålunda Manchuriet, mongoliska platån, norra delarna av koreanska halvön och de södra delarna av det ryska Fjärran Östern. De dateras till mellan 916 och 1125. De kom sålunda till makten kort före Masakado och behövde legitimera sig genom att öppna upp diplomatiska förbindelser med närliggande länder. Bägge parter hade med andra ord likartade behov och passade därför varandra som iki togo (意気投合), det vi skulle kalla hand i handske. Men även om förutsättningarna kanske betraktas som optimala är det inte säkert att det förverkligas.