1996 var året då bok och tidskriftsutgivning nådde sin zenit, att de slås samman beror på att tidskrifter distribueras via bokförlagens nätverk och utanför de största städerna som har kiosker på stationerna inhandlas tryckt material i den lokala bokhandeln. Sedan 1996 har e-böcker, och numera även manga i allt större utsträckning sålts digitalt. En bidragande orsak till att japanen föredrar smartphones i megaformat. Det året såldes det tryckt material för 1,093 biljarder yen, varav böcker och tidskrifter utgjorde 43 % av försäljningen. Idag ligger nivån ungefärligen på 80 % av den tidigare nivån och minskar en smula årligen. Japan har få bokhandelskedjor och de flesta är lokala eller regionala, det finns ingen nationell bokkedja. De flesta är sålunda familjedrivna och när ägaren inte längre orkar drar de ner sin noren för alltid. Det andra som kännetecknar japansk bokhandel är det oerhört stora antalet antikvariat. Det är sällan svårt att komma över någon bok från 1800-talet för den som söker, och med internets hjälp har det blivit ännu enklare. Så har det inte alltid varit.
Ett försök att beskriva bokens historia är bekymmersam enär folks definition på vad en bok är varierar. Post-Gutenberg är det mindre bekymmersamt, men innan dess är gränsdragningen svårare. Det försvåras av att tryckta skrifter existerat betydligt längre i östra Asien, Japan ej undantagen. De äldsta skrifterna vi känner till är Kojiki (古事記) Arkaisk krönika, och Nihon Shoki (日本書紀) Japansk krönika är från 712 respektive 720, men ingen av dem är längre extanta i originalskick, men de är såvitt forskarna kan bedöma kompletta. I andra skrifter finns hänvisningar till ännu äldre skrifter från 600-talet, men ingen av dessa har gått att återställa. Det råder lite tvekan om att böcker importerats från Kina tidigt, antagligen redan på 300-talet, men då det inte fanns möjlighet att förvara dem så mögel inte drabbade dem är även de borta sedan länge. Vilka böcker och vem som eventuellt kunde ha nytta av dem har vi därför ingen aning om.
De första skrifter som är verifierade är buddistiska sutror som överlämnades av Paekches kung i slutet av 500-talet. Inte heller de existerar men vi kan vara fast övertygade om att de var nedtecknade på klassisk kinesiska eftersom hangul inte tillkom förrän på 1400-talet. Förutom sutrorna medföljde även kopister och med deras hjälp sammanställdes Hokke gisho (法華義疏), fyra volymer av Lotussutran som skrevs mellan 611 och 615, kopierades och distribuerades till de fåtaliga templen som existerade vid den här tiden. Såvitt det går att fastställa var det därför den första bok 
som sammanställts i Japan för japanska läsare. Att det gjordes av kopister betyder implicit att den kinesiska boktryckarkonsten ännu inte anlänt. Av den enkla anledningen att före T’ang dynastin använde de graverade stenar som täcktes i bläck innan papper pressades över stenen, en teknik som helt enkelt inte var särskilt transportabel.
Boken började därför sin karriär i Japan som ett verktyg i statens tjänst, uppdraget var att sprida buddismen i bygderna. Läskunnigheten var begränsad och skrivkunnigheten än mer så då den inledningsvis hanterades av koreanska skrivare. När prästerskapet spreds ut i regionerna blev det emellertid nödvändigt för dem att kommunicera skriftligen med hovet i Nara så läs- och skrivkunnighet blev en del av munkarnas utbildning och unga gossar togs in då de lärde sig snabbare och bättre. En stor del av deras arbetsbörda senare i livet var som kopister. De första mer självständiga försöken var produktionen av kataloger över samlingarna i Shoso-in (正倉院) som etablerades i anslutning till Todai-ji (東大寺), då Japans primära buddisttempel. I realiteten fungerade Shoso-in som kejserlig kulturkammare. Här förvarades reliker och gåvor som kejsaren erhållit av ankommande ambassader. De behövde katalogiseras och göras tillgängliga för experter som inte nödvändigtvis befann sig i Nara. Exempelvis lär de ha funnits tillgängliga i Dazai-fu (太宰府) utanför Fukuoka för att jämföras med de gåvor som ankommande ambassader medförde.
Huruvida dessa kataloger kan betraktas som böcker är naturligtvis en hett debatterad fråga inom historikers och bibliofilers skrå. Men de har onekligen bidragit till att tekniken för att tillverka beständiga skrifter utvecklades. Exempelvis har de sannolikt bidragit till att skriften utvecklades till att vara lodrät och att kolumnerna gick från höger till vänster. De skrevs nämligen på korta rullar som sedan veks och bands i volymer sammansydda med silkestråd. En teknik som fortsatt användes när trägravyren introducerades. Böckerna var därför kalligrafiska verk där kopistens stil och penselföring bidrog till helhetsintrycket. Den japanska boken blev en mer personlig företeelse i jämförelse med den västerländska som var uniform i sitt val av typsnitt, layout och bindning.
Fram till 1600-talet var upplagorna begränsade så det fanns föga incitament att utveckla en mer industriell bokproduktion. Böcker var i grunden kopierade manuskript, ibland tryckta med hjälp av trägravyr vilket innebar att en hel sida, snarare än enskilda block, graverades utifrån kopisternas manuskript. Det litterära storverket Genji monogatari (Sägnen om Genji – Ljusets prins) spreds i flera 100 år på detta vis.
Precis som kejsaren producerat kataloger över sina kulturskatter började andra tempel att göra likaledes över sina tillgångar. Då det var viktigt att dessa kataloger kunde bevaras utvecklades såväl papperstillverkningen som bokbinderiet. När staten (hovet) började producera krönikor hade de således tillgång till förbättrad produktionsteknik. När väl olika grenar av kejsarklanen kom att turas om att inta Krysantemumtronen ansåg de uppenbarligen att det var nödvändigt att skriva den egna klangrenens historia. I Kina var det tradition att efterträdande klan skrev företrädarens historia och som därför kom att bli kritisk i tonen. Det verkar som om de japanska kejsarna ville undvika en likartad utveckling på hemmafronten. Resultatet blev en ökad frekvens av historiska krönikor som byggde på varandra och därför behövde förvaras för framtida generationer. Resultatet blev ökad status för skrivare och kopister, från 800-talet och framåt har de högre rank inom hovet än sina 
företrädare på 600 och 700-talet. Någon likartad utveckling för bokbindarna märks inte av. Förmodligen beror det på att de verkligt dyrbara verken i stället övergick till att bli makimono (巻物) eller hoprullade verk där det dyrbara var rullen som höll papperet, oftast en volym (kapitel) åt gången.
Sammantaget innebär det att Japan fram till 1600-talet var en manuskriptkultur, snarare än en bokkultur. Men under 1500-talets ständiga inbördeskrig genomgick Japan även en form av utbildningskultur. Det ord som kännetecknar epoken är gekokujo (下剋上) en social revolution som innebar nya möjligheter för dem som stått längst ned i hierarkin. Men skulle de nå de nya höjderna var det också omistligt att kunna läsa och skriva. Under 1600-talet var mer än 40 % av befolkningen litterata enligt senare beräkningar, i realiteten innebär det att i runda tal 75 % av den manliga befolkningen kunde läsa och skriva. Därmed fanns det även underlag för kommersiell bokutgivning. Inledningsvis koncentrerades den till Kyoto och Osaka. En indikation på att det var hovfolk, hantverkare och köpmän som utgjorde de nya läsarna.
Det var också en tid när européerna anlände, först jesuiter, senare britter och holländare. Och de medförde böcker, först biblar och psalmböcker, senare naturvetenskapliga monografier. Japanerna imponerades över deras påkostade utformning, läderpärmar och elegant färgtryck. Jesuiterna införde så småningom även en tryckpress med rörliga typer. Det hade redan existerat liknande pressar med boktryck. Käglorna var graverade ur träklossar och livslängden var begränsad. Det gjordes försök att efterlikna den europeiska tryckpressen med metallkäglor men den stora mängden kanji innebar en otymplig hantering och läsarna verkar ha ansett att den sortens böcker tappade något av sin ”själ”, inte helt olikt de som anser att digitala böcker inte kan ersätta tryckta verk. Kopistens utsökta kalligrafi gick förlorad.
De anammade däremot inte bruket av påkostade läderpärmar för att skydda de tryckta sidorna, läder associerades med eta (穢多) och deras förmåga behövdes till sådant som sadlar, bröstvärn, pilkoger och annan krigsutrustning. Däremot började de producera kraftigare kartonger för att värna de mer dyrbara böckerna. De kom med en liten kartonglåda, kallade chitsu (帙), de kunde förvaras i. Omslaget kunde vara sådant som lite tjockare rispapper med löv eller små guldflarn inlagda i papperstillverkningen. Den mjuka pärmen innebar att böckerna inte kunde förvaras stående, utan fick ligga ned såvida en kartong inte medföljde. I vissa kretsar fick boken status, kanske inte på samma nivå som thé redskap, men för välbärgade köpmän eller hantverkare som inte hade råd med de senaste thékopparna var det ett utmärkt statussubstitut. Nästan alla böcker, kanske så mycket som 90 %, under inledningen av Tokugawas styre var av typen fukurotoji (袋綴じ). Det var sidor med tryck på ena sidan som var tom på den andra och som sedan veks med texten på utsidan som 
sedan placeras över föregående sida och som då lämnade en god marginal till att låta sy ihop sidorna så när boken stod upp såg sidorna ut som en påse, därav namnet. Det innebar att det uppstod en vedertagen standard för boktillverkning och därmed blev det också möjligt att effektivisera produktionen.
Resultatet blev att boktryckarna i realiteten också blev förläggare, de sökte efter intressanta texter som kunde tänkas ha efterfrågan. En bidragande orsak till att Japan än i våra dagar har en uppsjö av små och medelstora bokförlag. Japanska förläggarföreningen består av 387 företag och skall man räkna in alla de som inte har råd med att bli medlemmar beräknas de uppgå till 2 907 förlag. Det skall noteras att även om upplagorna minskar en aning så ökar antalet titlar. En boktryckare under Edo perioden delade sålunda sin tid mellan hantverket att trycka böcker och att leta rätt på författare som hade något tryckvärt, inte helt olikt hur det fungerar än in i våra dagar.
Enär det inte existerade något distributionsnätverk för böcker var de i grunden lokala produkter, men det visar sig, enligt några tryckares dagböcker, att ibland hade de tur med någon bok som blev ett fiasko i Osaka, men plockades upp av en sakéhandlare från Suruga (Shizuoka) och blev en succé där i stället. I ett huj blev han av med en stor restupplaga, i gengäld presenterade han sin misslyckade författare för en tryckare i Suruga och på det viset hittade böcker nya marknader. Ett resultat blev att boktryckarna blev mer riskvilliga om de trodde de kunde få avsättning för en misslyckad bok på någon annan marknad. Mången en handelsresande köpte upp restlager billigt, tog med sig några böcker på resan och fick avsättning för dem ute i byar där de var svältfödda på läsmaterial. Böckerna spreds långsamt och effektivt.
När väl bokutgivning var etablerad i Kyoto och Osaka uppstod den också i Edo. Det fick till följd att efterfrågan på mer lättsmält litteratur ökade. I Edo uppstod det som kallas yomihon (読本) som ordagrant betyder ”läsebok”, men det var inte läroböcker i läsning utan renodlad skönlitteratur med såväl monster som hjältar med övernaturliga krafter. Namnet fick de då de var fria från illustrationer, fokus låg helt på texten. Typiska representanter för yomihon är Kyokutei Bakin, Ueda Akinari och Santo Kyoden. Den senare satte sina handlingar i bordellstäderna, men handlingarna förlades längre bak i tiden för att undvika eventuella censuringrepp. En annan genre som växte fram var ninjobon (人情本) som är ”sentimental bok”, idag hade vi kallat det chick lit. Det var ung tragisk kärlek, ofta med shinju (心中) eller kärlekssjälvmord á la Elvira Madigan. Det var böcker som vände sig till en kvinnlig läsekrets, mycket hiragana och illustrationer för att göra det lättläst. Men det är också intressant då det visar att läsförmågan hade god spridning även bland kvinnorna. Tamenaga Shunsui är kanske den mest kände inom genren. Noblessen benämnde de här genrerna för gesaku (戯作) som ordagrant är ”underhållningsverk” men som ofta avsiktligt skrevs 下作 som är ”lågt stående verk”. En anledning till den nedlåtande attityden var att dessa verk ofta hade en indirekt kritik riktad mot krigarklassen som plebejerna ansåg mest gick runt och slog dank.
Även shogunatet gav sig in i bokutgivningen, om än i begränsad skala. De ville att Zhu Xi (Chu Hsi i äldre translitterering, 朱子) och hans neokonfucianska tankar skulle få spridning. Så de lät översätta Zhuxi yulei (朱子五類) till japanska, en samling samtal han höll med sina lärjungar om tolkningen av de Fyra Klassikerna. Samtalen uppgick till 60 volymer på japanska, de var fulla av noteringar för att en japansk läsare, som inte längre var lika bevandrad i kinesiska klassiker som tidigare generationer skulle klara av att tillgodogöra sig innehållet. Verken som shogunatet beställde var påkostade då de ofta gavs bort som gåvor när daimyo vistades i Edo. En liten fingervisning om hur shogunatet ansåg de skulle sköta sina pastorat. Bokutgivningen i Japan under Tokugawa blev sålunda bifurkerad, en snävt konfuciansk didaktisk litteratur tänkt att förmedla de ideal shogunatet ansåg medborgarna borde efterleva, och en kommersialiserad mer nöjes och underhållningsinriktad vittspridd litteratur som allt mer tog ut svängarna, även om det tenderade att föregå i historisk tidsdräkt för att undvika överhetens vrede.
Övergången till Meiji innebar ett inflöde av såväl tryckpressar som utländsk litteratur. Översättare blev en ny yrkeskategori och de bristfälliga språkkunskaperna medförde att yrket blev både välbetalt och fick status. Än idag kan översättarens namn vara mer framträdande på omslaget än författarens. Klasserna upphävdes, eta slutade existera formellt och läderhantering blev acceptabelt, efterfrågan på skor medförde att de inte längre räckte till för läderhanteringen och icke utstötta japaner började ta upp läderrelaterade yrken, inklusive bokbindare. Yrket övergick från hantverk till maskinellt arbete och bättre 
papperstillverkning medförde att bägge sidor kunde tryckas. Pappersåtgången för en bok halverades och priserna sjönk. Obligatorisk utbildning fick till resultat att läskunnigheten inom få decennier blev hundraprocentig och därmed fanns det en helt ny efterfrågan på böcker.
Industrialiseringen medförde också en viss konsolidering inom bokutgivningen, förvisso vimlar det som tidigare nämnts av bokförlag, en hel del familjedrivna, men det finns också ett fåtal jättar. Störst är Shueisha (集英社) som är mest känd för det stora sortimentet av manga, men de ger också ut en mängd litteratur. Därefter kommer Shogakkan (小学館) som dominerar utbudet av läroböcker och därmed har tillgång till en synnerligen förutsägbar marknad. Erfarenheterna har lett dem till att växa på facklitteraturens område. Kodansha (講談社) är närmast motsvarigheten till Natur & Kultur, de är inriktade på seriös facklitteratur för vuxna kunskapstörstande individer, en förvånansvärt stor marknad i Japan. Kenkyusha (研究社) påminner om Kodansha, men har historiskt varit inriktade på lexikon och läroböcker i språk, de har därför sprungits ifrån av den digitala utvecklingen. På senare år har de försökt återhämta sig genom att digitalisera sina tryckta verk och har räddats av sitt goda renommé på området. Slutligen har vi Kadokawa som numera skriver sitt namn med latinska bokstäver. De har kanske den bredaste utgivningen och slog ett tag in sig på filmutgivning och liknande.
Då de tryckta upplagorna sjunker är det den digitala utgivningen som skall rädda dem, och här kommer de små bokförlagen att stöta på svårigheter om de inte hittar en gemensam lösning. Jättar som Shueisha och Shogakkan har redan strömningstjänster för manga på plats, det segment som verkar öka mest. Ungdomar har ingen emotionell koppling till tryckta sidor utan vill ha omedelbar gratifikation. På varje japanskt fik eller McDonalds ser man idag en hög ungdomar som sitter och stirrar ner på sina telefoner eller iPads och sveper sig fram genom grafiska noveller. Motståndet från mindre utgivare sammanhänger med möjligheten att piratkopiera en digital produkt. En oro som i stora drag är obefogad enär japanen generellt är ärligheten personifierad, men de väljer att fokusera på de 0,05 ‰ som ägnar sig åt illegal nedladdning.
När Japan i början av 90-talet ändrade sin lag om kommersiella fastigheter blev det möjligt att etablera gallerior. En av butikerna som var eftersökta var en bokhandel, japanen var ett läsande folk. Budet gick oftast till den största lokala bokhandeln då det krävdes kapital att öppna en butik inne i ett shoppingcenter. Resultatet blev att de växte lokalt och expanderade subregionalt. I små prefekturer kunde de bli heltäckande, i större varierade huvudmannen för gallerian och då ville de ha in en konkurrent till den bokhandel som fanns i konkurrerande gallerior. Resultatet har blivit lokala och regionala bokhandelskedjor. När digitaliseringen introducerades stod de inte redo, Amazon och Rakuten konkurrerade med billigare priser, men japanen ville gärna bläddra och ströläsa lite i en bok innan den inhandlas. Detta räddade inledningsvis bokhandeln, men när de införde digital provläsning fick de allt svårare.
På senare år kan det därför märkas en liten, men också svagt ökande, andel bokhandlare som försvinner, även bland de mindre kedjorna. En vanlig företeelse är att när en ny galleria öppnas väljer de att stänga en av sina mindre butiker i kedjan. Antingen för att frigöra nödvändigt kapital, alternativt att de inte vill konkurrera med sig själva. Ibland inträffar det att de passar på at stänga två av sina fristående butiker för en ny i en galleria. Utåt sett beklagar sig förlagen över den utvecklingen, men bakom kulisserna är de i hemlighet lite smånöjda då distributionskostnaderna minskar med mer än försäljningen.
Mejiro (目白) ordagrant ”vitt öga” är den stadsdel där du kan träffa på yngre medlemmar ur kejsarsläkten. Namnet kommer från Mejiro fudo (目白不動) ”orörligt vitöga” mer känd som Acalanātha i buddistiska skrifter som inte är på kinesiska eller japanska. En beslutsam, beskyddande och vedergällande buddistisk gudom, ursprungligen budbärare åt Buddha. Anledningen till behovet av beskydd var att området en gång i tiden huvudsakligen beboddes av Owari Tokugawa, en av grenarna på klanens ursprungliga stam. Mejiro gränsar i öster till 
Om ett buddisttempel heter något som slutar på ji (寺), exempelvis Ryoan-ji (龍安寺) kan man utgå från att det är ett enskilt tempel som leds av en präst, med en eller flera assisterande präster och medlemmar ur familjen. Det har en hanterlig storlek. Heter det däremot något som slutar på in (院) har det även, åtminstone oftast, funktionen av ett kloster. Exempelvis Keishun-in (桂春院) eller Kongo zanmai-in (金剛三昧院) har munkar och präststuderande som en del av sin bemanning. Ursprungligen skötte varje enskilt tempel sin egen prästutbildning, de första var stora påkostade projekt, men i takt med att buddismen spreds i Japan saknades underlaget för gigantiska tempelkomplex. De stora templen försåg de nya mindre med präster och utarmade därmed också sin egen bemanning. Därför är det också logiskt att det första klostertemplet grundlades långt upp i norr, långt borta från försörjningslinjerna i 
Så beskriver 
Naha (那覇) heter på ryukyuiska antingen Naafa eller Nafa beroende på om den centrala eller sydliga dialekten används och som betyder svamp. Namnet skall ha kommit sig av att det fanns en stor svampliknande sten i det som numera är stadens centrum. Den är residensstad på 
歴史館 