Japanska tatueringars historia

Tatueringar är ett känsligt ämne, det tenderar att dela folk i två läger. En av bloggens bästa vänner är helt på det klara med att folk som tatuerar sig är nästintill IQ befriade. Bloggens morfar var sjöbuse och hade därför också en del tatueringar, spridda och osammanhängande. När bloggen var ett litet anfang på sisådär åtta eller nio rader visade han fram dem och klargjorde att hans dotterson aldrig fick göra om hans eget misstag. Efter närmare 40 år var de suddiga i konturen, kanske för att de utförts i en tio – tolv olika hamnar på vårt klot? Några tatuerare var säkert skickligare än andra. När han passerade 50 skämdes han för dem och kände sig tvingad att gå i långärmat även heta sommardagar. Samtidigt är det idag ett av de populäraste uttrycksmedlen för ens personlighet. Trots det har bloggen själv aldrig frestats, kanske satte sig morfars ord i det undermedvetna? Ett land där tatueringar inte är särskilt kontroversiella, utan generellt sett bör undvikas är Japan. Ändå har de fler och intressantare tatueringar än de flesta länder. Hur hänger det ihop? I den här artikeln granskar vi de japanska tatueringarnas historia.

Den japanska parkeringens historia

Den som trots rubrikens närmast höstgrå innehåll ändå öppnar artikeln gör det säkerligen med viss bävan och lågt ställda förväntningar. Inte kan väl något så enahanda intetsägande som bilparkering vara intressant nog för en artikel? Det beror förmodligen på att läsaren aldrig haft behov av att köra bill och parkera i Japan, inte bara Tokyo, men även resten av landet. För oss finns det i princip två varianter, stora öppna parkeringsplatser, exempelvis vid ett IKEA varuhus, eller ett parkeringshus, in genom en bom och upp några våningar, i undantagsfall ner i ett underjordiskt, då huvudsakligen i en stadskärna där utrymme saknats. Dessa två (eller tre ifall man räknar ett underjordiskt parkeringshus som något separat) finns självfallet också i Japan, även om de jättelika parkeringarna vi associerar med IKEA kanske inte är lika stora i Japan, hela marknivån används för parkering. Varuhuset startar först en våning upp. Precis som nästan alla andra former av shoppinggallerior eller varuhus är taken också förstärkta då även de utgöra parkeringsplatser. Det är således inte ovanligt att åka upp på taket för att ställa bilen medan man gör sina inköp.

Den japanska reklamens historia

När började japanerna använda reklam? Frågan kan tyckas rättfram och frågar man folk i branschen verkar en del tro att det startade på 50-talet. Tittar man i hovaristokratins dagböcker från 800-talet finns det däremot noteringar om att de ibland kunde irritera sig på kringresande sarugaku (猿楽) eller ”apspelare”, ett slags föregångare till Noh teatern. Tydligen lockades de av den lokale miso eller saké försäljaren att inkludera deras produkter i sceneriet och nämna dem regelbundet. En synnerligen tidig form av det som idag benämns produktplacering, något vi kanske främst associerar till agent 007 och de dyra filmproduktionerna där Nokia telefoner, BMW fordon och liknande förekommer i bild tydligt med sitt varumärke. Tydligen blev en och annan skådespelare överentusiastisk i utbyte mot den saké eller miso han troligen erhöll i ersättning för att ta med månglarens varor i uppsättningen. Hovaristokraterna var inte lika roade och det kan även tas till intäkt för de högbröstade fnysningar över kommersialism som senare skulle känneteckna krigarklassen.

Japanska domstolsväsendets historia

Bronsklockor från Yayoi perioden var ofta rikt utsmyckade, på en ifrån Kagawa prefektur på Shikoku återfinns en illustration där två personer som tvistar vänder sig till en tredje för att få till en lösning. Det här anses vara det äldsta beviset på att Japan redan för 2 000 år sedan hade någon form av rättsväsende för att lösa tvister mellan individer. Risodling där man är starkt beroende av samarbete kring bevattning, och därmed också lätt oense om hur den fördelningen skall gå till, är troligen det ursprungliga incitamentet för tredje part att lösa tvister. Under Kofun perioden fram till 500-talet vet vi att naturkatastrofer och fenomen, tyfoner, jordskred, jordbävningar, tsunami, tropiska regn men också sol- och månförmörkelser ansågs vara ett uttryck för gudarnas vrede över människors brottslighet. De som ansågs vara skyldiga till katastroferna eftersöktes för att sedan genomgå en Kukatachi (盟神探湯) som var ett slags ”gudomlig domstol” i så måtto att det var gudarnas sak att avgöra skulden. Detta skedde genom att den anklagade ur en onsen (温泉) eller het källa, skulle plocka upp en sten. Fick han brännskador var han skyldig och avrättades, klarade han av att utföra det utan att bränna sig gick han fri. Med den här artikeln tittar vi närmare på hur det japanska domstolsväsendet utvecklats.

Covidinsatsernas extremer

Idag, den 17 november 2020, är det exakt ett år sedan Patient Zero i Covid-19 uppspårades, en 55 år gammal man som besökt djurmarknaden i Wuhan. Resultatet medförde att 2020 blev ett år då livet emellanåt kunde upplevas som en nära döden upplevelse. Mänskligheten gjorde det den är bäst på, den anpassade sig till en ny verklighet och Darwins gamla utsaga om att de ”lämpligaste överlever” visade sig än en gång vara sannfärdig. Äldre och de med underliggande sjukdomar var de första att stryka med, men som brukligt är bland virus muterar de för att finna nya bärare, det senaste är danska minkar som drabbats. Mitt i allt elände har pandemin också fört med sig att vi getts möjlighet att spana in genom ett panoramafönster i maktens inre. Den har nämligen totalt dominerat alla politiska beslut, oavsett nation, som genomdrivits under det gångna året.