Shogunatets styrelseorgan

Kärnan i shogunatets styre var ett system med kommissarier, på japanska benämnda bugyo (奉行) och ibland också översatt till magistrat. Det hänger samman med att arbetsuppgifterna kunde variera stort mellan olika bugyo. Det stora flertalet kategoriseras som machibugyo (町奉行) eller stadskommissarier, således motsvarande forna tiders borgmästare, och de tillsattes för alla de städer som stod under direkt kontroll av shogunatet, således fanns det Edobugyo (två st, norra och södra), Osakabugyo, Sakaibugyo och exempelvis Nagasakibugyo. Det säger sig självt att dessa hade väsentligt skilda ansvarsområden, men också mycket som var gemensamt. De fungerade dels som stadens borgmästare med administrativt ansvar för stadens utveckling, indrivning av skatter, mantalsregistrering och personkontroller av stadens borgare. Den andra funktionen de hade var som polismästare och domare, men i exempelvis Edos fall fungerade de även som brandchef, en tung och besvärlig uppgift då bostadshus i det befolkningstäta Edo stod kloss intill varandra och beroende på vindriktning kunde en brand snabbt spridas till flera kvarter.

Japanska domstolsväsendets historia

Bronsklockor från Yayoi perioden var ofta rikt utsmyckade, på en ifrån Kagawa prefektur på Shikoku återfinns en illustration där två personer som tvistar vänder sig till en tredje för att få till en lösning. Det här anses vara det äldsta beviset på att Japan redan för 2 000 år sedan hade någon form av rättsväsende för att lösa tvister mellan individer. Risodling där man är starkt beroende av samarbete kring bevattning, och därmed också lätt oense om hur den fördelningen skall gå till, är troligen det ursprungliga incitamentet för tredje part att lösa tvister. Under Kofun perioden fram till 500-talet vet vi att naturkatastrofer och fenomen, tyfoner, jordskred, jordbävningar, tsunami, tropiska regn men också sol- och månförmörkelser ansågs vara ett uttryck för gudarnas vrede över människors brottslighet. De som ansågs vara skyldiga till katastroferna eftersöktes för att sedan genomgå en Kukatachi (盟神探湯) som var ett slags ”gudomlig domstol” i så måtto att det var gudarnas sak att avgöra skulden. Detta skedde genom att den anklagade ur en onsen (温泉) eller het källa, skulle plocka upp en sten. Fick han brännskador var han skyldig och avrättades, klarade han av att utföra det utan att bränna sig gick han fri. Med den här artikeln tittar vi närmare på hur det japanska domstolsväsendet utvecklats.

Muromachi perioden

Epoken tar sitt namn från ett distrikt i Kyoto där Ashikaga shogunerna etablerade sitt Blomsterpalats, Hana no gosho (花の御所) 1378. Men epoken tar sin början redan 1336 då Ashikaga Takauji känner sig bedragen och besviken på kejsare Go-Daigo och tvingar honom att gå i inre exil till Yoshino. Takauji erhåller inte ämbetet som Seii-Taishogun (征夷大将軍) förrän 1338, så en del historiker insisterar på att perioden tar sin början i samband med detta, men Takauji var redan tidigare obestridd ledare. Punkt sätts antingen 1573 när den siste och 15:e Ashikaga shogunen, Yoshiaki, jagas ut ur Kyoto, alternativt 1597 när han avlider i exil. Det är mer än 200 år av kontraster. Politiskt är det en instabil period och den delas ofta in i två separata epoker, Nanbokucho (南北朝) som är de två kejsarhovens period, och Sengoku jidai (戦国時代) som är de Krigande Staternas period. Namnet är taget efter en motsvarande period i kinesisk historia. Men det är också en period av framstående kulturella framsteg. Några av Japans vackraste tempel byggs under denna epok. Muromachi är kontrasternas epok.