歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Shikokus historia

20 kommentarer

Shikoku är den minsta av de japanska fyra huvudöarna med sina 18 300 km², marginellt större än Gävleborgs län. Den ligger nordost om Kyushu och söder om Honshu,
omgiven av
Inlandshavet och västra Stilla havet. Namnet, på japanska 四国, betyder ”Fyra provinser”, och idag tolkas det allt oftare som ”Fyra länder” efter de tidigare provinserna Iyo (Ehime), Sanuki (Kagawa), Awa (Tokushima) och Tosa (Kochi). Det äldsta namnet ön är känd under är Iyo futana no shima (伊予之二名島) som ordagrant är ”de två namnens ö för Iyo” och det antyder att Iyo provinsen, sannolikt innan den fått administrativ status som egen provins, ansågs vara den viktigaste. På den njurliknande ön är Iyo/Ehime den del som ligger på nordvästra sidan och därmed också enklast att nå ifrån Honshu, så geografiska skäl gav området en mer betydelsefull ställning. I skönlitteratur är det därför heller inte ovanligt att Iyo emellanåt likställs med Shikoku som upplevs mer ”vetenskapligt”.

På längden (SV → NÖ) är ön 250 km lång och på bredden mellan 50 km på smalaste punkten och 150 km vid den längsta. Befolkningen uppgår till 3 750 000, men den har varit över fyra miljoner. Ungdomar upplever den som isolerad och lantlig, när de slutar gymnasiet söker sig många därför till Tokyo eller mer närliggande Osaka, trots att det finns ett stort antal universitet runtom på Shikoku. En gång i tiden var ön däremot en lockande tillflyktsort. Stridigheter mellan olika klaner och folkslag på Honshu tenderade att stanna kvar där, de spillde inte över till den närliggande ön. Den korta sjöresan var tillräcklig innan det fanns tillgång till större flottor. Arkeologiska utgrävningar visar betydligt färre skador på skeletten och dessutom är de ofta lindrigare, ett tecken på att de inte uppstått i samband med krig, utan snarare varit av kriminell karaktär, stråtrövare istället för stressade soldater.

I samband med introduktionen av ritsuryo systemet formaliserades också provinserna och fick sina officiella namn. Därmed började ön omtalas som Shikoku, men första gången vi ser det formellt i skrift är 1717 i en Tokugawa rapport där en geografisk sammanställning nämner Sanin sanyo shikoku kyushu (山陰山陽四国九州) där Sanin
är kusträckan från Osaka till Kyushu som löper längs kusten mot Japanska sjön, medan Sanyo är motsvarande sida mot Inlandshavet. Dessa namn används än idag och kan liknas vid benämningar som Höga kusten eller Västkusten. En vanlig beskrivning av folk från Shikoku av andra japaner är bukkirabo som kan översättas som ”korthuggen”, ”vresig” och ”irritabel”. Generellt anses de mer konservativa än övriga japaner, men så är också jordbruk och fiskenäring stora sektorer på ön. De är också lokalpatriotiska – närmast av det extrema slaget. Bästa exemplet på det heter Sakamoto Ryoma.

Be en japan att nämna två personer från Shikoku och det första namn som kommer över deras läppar blir i 98 fall av 100 denne Sakamoto. I en stor undersökning genomförd av NHK, Japans public servicebolag, intog han tredje platsen som Japans historiskt mest intressanta person. Efter Oda Nobunaga och Tokugawa Ieyasu, trots att han levde ett kort, han blev inte mer än 31 år gammal, och intensivt liv. Hans familj var goshi (郷士) ung. ”lantsamurajer”, det innebar att han var mer sakébryggare och vävare, än krigare och politiker. Tosa var avlägset och lite isolerat från händelseutvecklingen i Kyoto och Edo, men han gav sig ut på fotvandringar för att lära sig mer om politiken. Trots sitt initiala starka motstånd kom han att övertalas att vara behjälplig att bygga upp shogunatets flotta. Men efter några år tappade han tilltron till Edos förmåga att lösa krisen.

De två stora anti-shogunala klanerna var Shimazu i Satsuma (Kagoshima) och Mori i Choshu (Yamaguchi), men de var också inbördes fientligt inställda till varandra. I slaget vid Sekigahara 1600 hade Shimazu lämnat slagfältet när de ansåg Moris styrkor inkompetenta. Detta förlät aldrig Mori klanen. Sakamoto Ryomas stora bidrag var att han lyckades övertala dem att kasta gammalt groll överbord och förena dem i en ny allians, i Japan kallad Satcho alliansen (薩長同盟). Det gav dem tillräckligt styrka för att besegra shogunatets styrkor. Inte minst då de i hemlighet inhandlat vapen och träning från europeiska makter. Hans ambition var att modernisera Japan och han var en av dem som tidigt förstod att det inte skulle uppnås via att kasta ut européerna. Han fick uppleva shogunatets fall, men aldrig moderniseringen. När han besökte en sojabutik i Kyoto anfölls han helt oväntat, sannolikt av lojalister till Mimawarigumi, en grupp som var löst anknutna till Shinsengumi, de sista shogunlojalisterna. Han tog sig aldrig levande ut ur butiken.

Det andra namnet de skulle nämna är Chosokabe Motochika, ursprungligen en vasall till de styrande Ichijo i Tosa. Enligt sägnerna skall hans smeknamn som gosse varit Himewakako eller ”Lilla prinsessan”, inte direkt en utmärkande start för en stor krigare. Under gekokujo omvälvningarna lyckades han befria Tosa från Ichijos styre och lägga provinsen under sin egen kontroll. Tyvärr var den bergig och fattig, för att belöna sina vasaller behövde han tillgång till bättre landområden. Han inledde därför attacker mot de andra provinserna och runt 1583 kontrollerade han hela ön. I backspegeln skulle det visa sig vara ett misstag, Toyotomi Hideyoshi drog öronen åt sig och uppfattade Chosokabes ställning som ett hot mot hans egen hegemoni. Han invaderade därför Shikoku från såväl väster som öster och Chosokabe hade inte resurserna att driva ett tvåfrontskrig.

Chosokabe valde att söka fred och underkastade sig Hideyoshis envälde, därmed räddade han ön undan ett förödande krig, men han fick återlämna de tre andra provinserna och nöja sig med att åter vara furste över Tosa istället för hela ön. Det är enda gången i historien som Shikoku stått under den enskild ledares styre. Sonen, Morichika, skulle klanta sig i slaget vid Sekigahara och stödja Ishida Mitsunari gentemot Tokugawa Ieyasu. Inte oväntat beslagtog Tokugawa Tosa domänen efteråt och Morichika tillhörde de som avled i samband med belägringen av Osaka borg 1614-15.

Den som mer än någon annan placerat Shikoku på kartan utanför Japan är munken Kukai, vars buddistnamn betyder ”Himmel och hav”. Han föddes 774 i Sanuki provinsen och vandrade runt på Shikoku i sitt sökande efter upplysning. Det berättas att han då kom i kontakt med Emon Saburo som vid tidpunkten var öns rikaste man. Han höll fram sin tiggarskål och bad om en skål ris, men blev utkastad. Nästa dag kom tillbaka och Saburo kastade då en näve mänsklig avföring i hans skål. Trots behandlingen fortsatte han återkomma med sin tiggarskål åtta dagar i rad. Samtliga gånger förvägrades han en bit mat. Därefter återkom han inte, men varje dag efter det dog en av Saburos åtta söner dagligen. Saburo gav sig då ut efter Kukai för att be om förlåtelse. I fyra år vandrade han runt ön 20 gånger utan att komma ikapp. Han beslöt då att gå motsatt varv i förhoppningen att stöta på munken.

Det gjorde han, men det var i senaste laget. Under sina vandringar hade han insjuknat, men Kukai fann honom i livet och förlät honom, dessutom undrade han ifall Saburo hade en sista önskan. Han önskade att bli återfödd som provinsfurste så han kunde gottgöra folket sina försyndelser. Kukai tog då en sten och ristade in ”Emon Saburo pånyttfödd” och slöt Saburos hand kring den. Nio månader senare födde furstinnan en son som under flera år höll sin näve knuten. Till slut tillkallades en buddistpräst som lyckades övertala gossen att öppna handen där det intatuerat stod ”Emon Saburo pånyttfödd”. Det här är ursprunget till det som blivit till de 88 templens pilgrimsfärd runt Shikoku, populärt kallat Henro (遍路). Mellan tempel 11 och 12 hittar vi idag Emons grav på platsen där han föll, stenen i barnets hand återfinns på tempel 51 som heter Ishite-ji (石手寺) eller ”Stenhandstemplet” och i närheten av tempel 46 återfinns åtta gravhögar som sägs vara Saburos söner. Danmarks Radio har gjort en TV-dokumentär om pilgrimsvandringen som är ytterst sevärd, SVT borde kosta på sig att köpa in den.

Efter Sekigahara placerade Tokugawa ut pålitliga, men ej besläktade vasallklaner som provinsfurstar. Risken för att uppror skulle få sitt ursprung på Shikoku ansågs som försumbar, det skulle kräva konstruktionen av en ordentlig flotta. Det var dels reglerat, men främst var det ett närmast omöjligt företag att ro i hamn under lönndom. Istället kunde provinsfurstarna lägga sin energi på att utveckla sina provinser. Då pilgrimsresor var tillåtna och tillstånd delades ut generöst var Shikoku ett populärt resmål för japaner på Kyushu och Honshu. De investerade därför energiskt i Ryokan (旅館) de traditionella japanska gästgifverierna och onsen (温泉), de varma källorna fyllda av olika salter och mineraler. Shikoku var i realiteten också Japans fruktträdgård, så resor under de varma sommarmånaderna var speciellt populära eftersom frukt kändes svalkande efter en måltid.

Den goda tillgången på vatten gjorde att pappersindustrin förlades till ön i stor skala. Under 80-talet förlade många japanska elektronikföretag sina forskningslaboratorier och tillverkningsenheter till ön när den hade fått fast landförbindelse. Det som lockade dem var tillgången på fria ytor, snabba transporter in till shinkansen på Honshu, och hälsosamt leverne. Egenskaper de fortfarande försöker locka med, men som inte längre når upp till nöjeslivet i exempelvis Osaka eller Kanku flygplatsens snabba förbindelser ut i världen. Shikokuborna föredrar en lugnare och mer avslappad livsstil, det märks exempelvis genom att krogarna börjar fyllas upp efter sexsnåret då de inte sitter kvar lika länge på kontoren. Därför bör man inte heller räkna med att de försöker ta upp konkurrensen med det stressigare livet i städerna från Kobe till Nagoya.