歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Japanska demokratins historia

Lämna en kommentar

Fram tills öppnandet för omvärlden 1858 hade Japan aldrig exponerats för andra samhällsystem än de auktoritära. Den stora förebilden, Kina, styrdes av en enväldig härskare med stöd av en sofistikerad centralbyråkrati rekryterad på huvudsakligen meritokratisk väg. Kompetens ansågs allena vägledande. Japan hade en annan tradition med klaner som svor lojalitet, det innebar att de förväntades tillsätta de mest kompetenta från klanen. I realiteten kom familjeband att i väl många fall befordra nepotism framför kompetens. De två första shogunatens sönderfall och inre splittring kan härledas till dikotomin mellan behov och känslor. Samma dikotomi existerade mellan maktens yttre avspegling och inre verksamhet. Det var inte alltid helt enkelt att veta vem som i realiteten fattade besluten. Konsekvensen blir att en reformering, även när behovet är uppenbar, försvåras och i slutändan blir uppror och inbördeskrig de enda tänkbara lösningarna.

Kristna missionärer på 1500-talet representerade enväldiga monarkier och ett övergripande påvedöme som inte drog sig för att nyttja sin religion för politisk påverkan och ränksmideri. Det var ett beteende som den japanska krigarklassen var väl bekant med, kunde ta till sig och intuitivt förstå. Därifrån kom således inte någon påverkan i ny riktning. När ibererna kastades ut återstod endast holländare från Europa, kontinentens kanske mest liberala och framsynta folkslag. Även deras inflytande var emellertid starkt begränsat, huvudsakligen av lingvistiska skäl. Dåtidens europeiska intellektuella elit publicerade sig på latin och ifall verken inte fanns översatta till holländska fanns det heller ingen japan som kunde tillgodogöra sig innehållet. Det betyder emellertid inte att det inte fanns demokratiska tendenser i det auktoritära samhället.

På japanska översätts demokrati till minshu shugi (民主主義), det är närmast en ordagrann översättning från grekiskans demokratos med tillägget ”-ism”. Det är således en modern översättning som först återfinns i japanska texter från andra halvan av 1800-talet. I äldre texter nämns istället ”närliggande beslut” och ”byars självständighet” som approximerade uttryck för demokratiskt beslutsfattande. Så länge byarna samlade ihop sin risskatt utan konfrontation föredrog furstar att inte lägga sig i deras lokala tvistefrågor. Det finns antecknat i fudoki att det avhållits lokala omröstningar bland markägare för att lösa exempelvis bevattningsfrågor. Detta kan ses som uttryck för tidiga demokratiska tendenser, men handlar till stor del lika mycket om japanens strävan efter konsensus och lusten att undvika konfrontationer.

Ett tidigt uttryck för självstyre var när Oda Nobunaga 1549 införde rakuichi rakuza, handelsmännen fick rätten att hantera marknaderna efter eget huvud och monopolbildning inom skrån upphörde. Resultatet blev avsevärd ökad ekonomisk aktivitet och tillväxt med bättre levnadsstandard för de som befann sig lägre ned på samhällsstegen. Rådgivarna var entusiastiska och ville sprida tankarna till andra delar av samhället, men de ständiga slagen och arméernas kontinuerliga transporter medgav inte storskaliga reformer. När Nobunaga avled 1582 verkar det som idéerna dog med honom. Toyotomi Hideyoshi ville ha stabilitet och han jämställde det med begränsad mobilitet, något märkligt med tanke på den enorma klassresa han själv gjort. Möjligen var han orolig för att någon annan fattig bondeson skulle usurpera hans makt? Ståndssystem infördes, klassamhället skulle garantera status quo. Tokugawa Ieyasu inledde Edo perioden i samma anda med en strävan mot stabilitet, men han insåg också att Nobunagas experiment med fria marknader hade varit lyckat.

Han tillät därför ett antal ”fria städer”, japanskans jichi toshi (自治都市) är remarkabelt likt tyskarnas Freistadt. De mest välkända var Hakata, dagens Fukuoka, Sakai, som fortfarande heter det och Imaicho, som numera heter Kashihara och ligger i Nara prefektur. De två senare var fokuserade på inrikes logistik genom Inlandshavet, Sakai var Japans största skeppningshamn för ris, medan Imaicho huvudsakligen hanterade sådant som saké, textiler, gödning, miso och hantverksprodukter. Hakata var införselhamn för mycket av handeln från Korea, även om det rent praktiska hanterades av So klanen på Tsushima. Städerna hade eget självstyre i form av ett råd sammansatt av köpmän vars primära uppgift var garantera fortsatt oberoende. Besluten togs således i kvorum och den äldste i rådet var en primer inter pares som inte hade mer makt än någon annan, möjligen lite större inflytande i form av erfarenhet och kontaktnät. När väl tankar om demokrati sipprade in i Japan runt 1800-talets mitt var dessa köpmän bland de tidigaste supportrarna, ofta dessutom entusiastiska eftersom de själva upplevt att beslut förbereddes bättre och olika scenarier diskuterades.

Efter öppnandet gav man sig ut med större ambassader för att söka kunskap i Europa och USA, en av de tidigaste insikterna var att samhällsdeltagandet medförde att folken var delaktiga i sina länders framsteg och bakslag. Det japanska ståndssamhället var förlegat och snarare än stabilitet blev resultatet stagnation. Samtidigt oroades de över det amerikanska skicket där alla fria män hade rösträtt och att landet var på väg att splittras i två delar, för japanerna fanns en direkt koppling då de saknade nödvändiga historiska referensramar. De europeiska länderna med framväxande parlament och graderad rösträtt baserad på inkomst och förmögenhet framstod som mera omdömesgillt och mindre radikalt. Under sin resa had de också lärt sig om franska revolutionen och konsekvenserna av den. Återställandet av makten från shogun till kejsare var i deras ögon jämförbart med stormningen av Bastiljen och allt för fria tyglar till det japanska folket kunde resultera i en situation som påminde om Robespierre och Marat.

Efter noggranna studier valde Japan att emulera det tyska exemplet från Bismarck med lite inslag från den brittiska monarkin. Dainippon teikoku kenpo (大日本帝国憲法) var det formella namnet på den nya konstitution som proklamerades den 11 februari 1889 och började gälla från den 29 november 1890. Den skulle gälla till den 2 maj 1947 när den amerikanska ockupationen påtvingade Japan en modernare och mer demokratisk konstitution. Kejsaren blev statschef, men också formellt regeringschef, till sitt förfogande hade han Sumitsuin (枢密院) ett privat beredningsråd som utsåg premiärministern. Det fanns också en bikameral nationalförsamling benämnd Teikoku gikai (帝国議会) eller Imperiets rådsförsamling. Den lägre kammaren, Shugiin (衆議院) eller representationskammaren var folkvald av män som var 25 år fyllda och betalade minst 15 yen i skatt, medan Kizokuin (貴族院) var en aristokratikammare som kan likställas med det engelska parlamentets House of Lords. Det var tidigare daimyo och hatamoto som blivit grevar och baroner för att de skulle acceptera nödvändiga förändringar. 1925 fick samtliga män över 25 år rösträtt oavsett skatteinbetalning, men vissa undantag kvarstod, aktiva militärer, den som var ådömd ett fängelsestraff överstigande sex år eller hemlös kunde inte rösta.

Konstitutionen innehöll också ett antal regler som helt tydligt infördes för att garantera bevarande av auktoritärt fiat styre. Exempelvis kunde nationalförsamlingen inte fälla en budget framlagd av regeringen. De kunde endast föreslå förändringar i den, men inga kostnadsökningar, endast neddragningar, dock inte för sådant som gällde utgifter kring kejsaren och hovet. Intressant nog fick aristokraterna inte medverka i diskussioner kring budgeten, utan den ansågs automatiskt godkänd av den övre kammaren. I gengäld kunde den inte upplösas, det fanns ju ingen anledning att välja in ledamöter, därför var det heller ingen begränsning av antalet ledamöter. Kammarens talman hade också stor makt genom att han personligen kunde besluta vilka ärenden som behövde framläggas för ledamöterna. Förslag han ogillade kunde han således hålla tillbaka under de sju år han var vald som talman.

Parlamentet var bakbundet när det gällde utrikespolitiken, den låg på beredningsrådet och utfördes i kejsarens namn. När Meijis son, kallad kejsare Taisho (大正天皇), tog över som kejsare 1912, blev det utrymme för militären att flytta fram sina positioner. Eftersom parlamentet inte kunde skjuta in sig på utrikespolitiken gick de omvägen kring militären och inriktade sig, till stor förtret för generalerna, att omgärda dem med restriktioner och begränsningar. Men kejsaren var fysiskt svag, redan 1916 finns det antecknat att han hade talproblem och svårigheter att få fram vad han ville ha sagt. Det gav folk i hans närhet tolkningsföreträde och militärerna var skickliga på att placera sig och sina lojala följeslagare på de poster som behövdes. Kejsarens störste supporter var premiärminister Hara Kei men när han på väg hem från ett politiskt möte i Osaka på kvällen den fjärde november 1921 återvände till Tokyo stacks han ned av Okamoto Ryoichi när han skulle lämna stationen. Därmed fick militären en förstärkt kontroll över kejsaren och hans konstitutionella makt.

Det resulterade i krig mot Kina och efter attacken mot Pearl Harbor i december 1941 var Japan i totalt krig mot omvärlden. Efter den villkorslösa kapitulationen den 15 augusti 1945 ockuperades landet av de allierade, i realiteten var det amerikanerna under Douglas MacArthur som styrde, men britterna hade ett påtagligt inflytande genom att de hade bättre utbildade orientalister (som var benämningen på den tidens specialister på östra Asien). Den stora målsättningen var att förhindra ett upprepande av det inträffade och rensa upp i Japans militära förflutna. När väl ockupationen var på plats inledde de arbetet med att reformera Meiji konstitutionen. För att bevara dokumentets legitimitet konstruerades den som ett tillägg, i enlighet med paragraf 73 i gällande konstitution, men i realiteten ersatte den helt den tidigare konstitutionen.

Den kännetecknas av likställighet mellan män och kvinnor och det inkluderade rösträtt, att kejsaren reducerades till en ”symbol för nationen” och att, enligt paragraf nio, att Japan frånsvor sig krig som ett medel att lösa internationella konflikter. MacArthur uppmuntrade inledningsvis de nya fredspolitikerna till att själva ta fram en ny konstitution, men deras förslag var allt för försiktiga, ingen vågade röra kejsarens exalterade position. Arbetet flyttades därför över på amerikanska jurister, främst Milo Rowell och den ärkekonservativa Courtney Whitney. Ursprungligen föreslog de en nationalförsamling med endast en kammare, men det var ett allt för radikalt förslag för såväl japaner som MacArthur. Den reviderade konstitutionen godtogs av parlamentet den 6 oktober 1946, undertecknades av kejsaren den 3 november och trädde i kraft den 3 maj 1947, fortfarande årlig helgdag i Japan. Idag är det den äldsta konstitutionen i världen som inte reviderats. Men sedan åtminstone 30 år tillbaka finns det starka krafter i rörelse för att plocka bort anti-krigsparagrafen. De stöter emellertid på ett ramaskri i nationen när de försöker peta på den.

Det moderna Japan är således en konstitutionell monarki, precis som Sverige eller Danmark, med tre nivåer av representation; kommun, prefektur och nationellt. Vallagen anger att det vart fjärde år skall hållas val till underhuset, i realiteten sker det oftare eftersom premiärministern har rätt att upplösa det när hen (än så länge endast han) så önskar. De försöker därför alltid pricka in tidpunkter som skall gynna det egna partiet eller maktkonstellationen. I Japan är valdeltagandet lågt, ungefär på amerikanska nivåer, men de lokala valen drar som regel fler väljare. En bidragande orsak till det bristfälliga intresset är en kombination av alienering, frågorna känns inte relevanta, och att de aldrig behövt kämpa till sig rösträtten. Den har kommit från de goda gåvornas givare och ansvaret för att bevara rösträtten faller därför på andras axlar.

Jämfört med andra moderna industrialiserade demokratier har Japan valt att inte öppna upp rösträtten, ens i lokala och regionala val, för utländska medborgare med permanent uppehållstillstånd. Inställningen uppfattas primärt som anti-koreansk då det är den enskilt största minoriteten som skulle komma i åtnjutande av en utökad rösträtt. Det finns aktivister som propagerar för det, men japanen är konservativ och uppfattar det som ett första steg mot att ge dem rösträtt även i val till parlamentet, och därmed även inflytande på utrikespolitiken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.