歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Japan och Koreas komplicerade relation – del 7

Lämna en kommentar

Den del av relationerna mellan Japan och Korea som förmodligen är mest bekant för den som mer perifert intresserar sig för regionen är efterkrigstiden. När Japan ovillkorligt kapitulerade den 15 augusti 1945 var fortfarande ett stort antal soldater utstationerade i Korea. Landet var i realiteten redan delat. Sovjetunionen tryckte på norrifrån och USA invaderade från söder för att snabbast möjligt repatriera de japanska soldaterna i syfte att undvika hämndlystna blodbad. Trots deras insatser gick det inte helt att undvika.

Den 22 augusti 1945 transporterade Ukishimamaru (浮島丸), ett passagerarfartyg som under kriget bepansrades och beväpnades, koreanska arbetare från Aomori till Pusan längst i söder på den koreanska halvön. När den kom in på koreanskt vatten seglade den på en amerikansk mina, det är i alla fall den japanska officiella versionen, och fartyget sjönk med 3 725 koreanska passagerare ombord. Av dessa dog 524 koreaner och 25 japaner. Koreanerna var övertygade om att det var ett japanskt sabotage för att förhindra spridning av militära hemligheter från baserna på norra Honshu där koreanerna varit verksamma. Att de då samtidigt måste förklara hur det kan komma sig att mer än 3 100 av dem överlevde spelade i det spända läget ingen större roll. Incidenten skulle definiera relationerna nästa decennium.

Situationen förvärrades av att bägge länder tvingades till introverta reträtter. Japan stod inför en amerikansk ockupation och behövde återuppbygga en raserad ekonomi och en totalförstörd infrastruktur. Korea hade redan börjat uppvisa den gamla historiska tendensen att splittras mellan norr (Koguryo) och syd (Silla), där Sovjetunionen under Stalin ersatt det tidigare kinesiska inflytandet i norr och ett fullständigt oförberett och inkompetent USA ersatte Japan i syd. Tveklöst var Sovjetunionen betydligt bättre förberedda och i deras gränsområden fanns det ryssar som behärskade koreanska, medan motsvarande språkliga kompetens var som bortblåst i USA, precis som det inte fanns kompetens i japanska när kriget utbröt utanför de japansk-amerikanska grupperna som omedelbart internerades. Det resulterade i att amerikanerna blev alldeles för beroende av den lilla konservativa och nationalistiska grupp runt Syngman Rhee som behärskade engelska.

Såväl på den norra som sydliga delen av halvön var anti-japansk retorik gångbart. Kim Il-sung var snabb att framhäva sina partisaninsatser mot de japanska jävlarna och Syngman Rhee låg inte långt efter, även om han inte kunde göra gällande något CV som partisankämpe. Japan var självfallet inte omedvetet om hur orden föll, men hade varken resurser, glöden eller förmågan att kontra, inte minst eftersom man var medveten att den inte saknade grund. Men den innebar också att många japaner fick en bitter smak i munnen när de skulle diskutera Korea, en malört som lever kvar i den äldre generationen som var med på den tiden och som traderats till deras barn, även om barnbarnen gått någorlunda skadefria. Något som dessutom förvärras på bägge sidor av att dagens parlamentariker hade föräldrar, eller ibland farföräldrar, som var involverade i stridigheterna på halvön. Som anfallare likväl som försvarare. Därför tillkommer en personlig dimension som rationella argument helt enkelt inte biter på.

Den infrastruktur Japan efterlämnade i Korea – 80 % av industrin och 90 % av vattenkraften – var speciellt besvärligt för Sydkorea. Inte minst i samband med utbrottet av Koreakriget, när Kim Il-sung den 25 juni 1950 körde in med sovjetiska tanks i Sydkorea, ströp han först all tillförsel av ström, en tydlig signal om vad som komma skulle. En närmast ryggmärgsreflex när det gäller Nordkorea är att försöka bortförklara deras agerande som irrationellt. I själva verket var Kims beslut att gå in i syd, något av det mest rationella man kan förvänta sig. Såväl regimen i syd som i norr såg delningen som temporär och var övertygade om en snar återförening, givetvis med sig själv i den styrande positionen. Trumans utrikesminister, Dean Acheson, hade i ett utrikespolitiskt tal i januari samma år gjort klart att Sydkorea inte ingick i USA:s militära intressesfär. Att Pyongyang tolkade detta som en klar signal att USA var redo att låta nationen enas under Kims styre är således inget att bli förgrymmad över. Kim använde de nästa månaderna till att försöka övertala farbror Joe att ställa upp med trupper och vapen. Men Sovjetunionen var en krigstrött nation och Stalin var mer intresserad av Europa än Asien. Men han såg här en möjlighet att involvera USA i en front som skulle ge honom större manöverutrymme på västfronten. Så han ställde upp med vapen, rådgivare, förnödenheter och annan utrustning som ännu inte återbördats till Moskva. Men Kim fick själv stå för trupperna.

Trots bristen på en komplett allians med Sovjetunionen var Kim övertygad om att invasionen närmast skulle bli en barnlek. Han hade tillgång till stridsdugliga soldater, 1947 skickade han 30 000 man för att bistå Mao Tse-tungs folkarmé i Kina. Sydkorea hade knappt en armé, de få soldater som fanns var bondpojkar med handeldvapen. Han var således övertygad om att åter styra ett enat Korea inom ett par veckor högst. Seoul föll på andra dagen. Kims missräkning var att Truman skulle övertrumfa sin utrikesminister. När han fick beskedet att Seould kontrollerades av Kims trupper beordrade han general Douglas MacArthur i Tokyo att invadera Korea och slå tillbaka Kims försök till ockupation. Till sitt förfogande hade han en ockupationsarmé på 100 000 man i Japan, men de flesta var mer civila än militärer, de var involverade i att social omvandla Japan från en militär oligarki till en fredlig parlamentarisk demokrati. Således var de inte direkt den militära maskin som gärna framställde sig själva som den demokratiska världens befriare. En maskin som decimerats från 12 miljoner män i uniform 1945, till 1,6 miljoner 1950. I den atomålder som växte fram efter den 8 augusti 1945 ansågs det mer än tillräckligt.

MacArthur genomförde därefter en av de mest eleganta kringmanövrarna i militärhistorien. Han landsatte styrkor i Inchon (modern translitterering; Incheon) och skar därmed av Kims försörjningslinjer. Inte helt olikt det amiral Yi gjorde under Hideyoshis invasion 1592. Varken Kim eller någon av hans generaler hade varit förutseende nog att fundera på en sådan manöver. Utan försörjningslinjer var de tvungna att strida på existerande förråd, vapen, ammunition och förnödenheter. När amerikanerna invaderade hade Kim nästan kontroll över hela halvön. Allt sydkoreanerna kontrollerade var en liten perimeter runt Pusan, hade amerikanerna inte reagerat var det frågan om dagar, möjligtvis timmar innan Kim Il-sung kunde titulera sig hegemon över hela den koreanska halvön. Hans tal till det enade Korea var redan färdigskrivet.

Tre månader efter landsättningen var den nordkoreanska armén på flykt, de kontrollerade ett område uppe i nordväst som var obetydligt större än det sydkoreanerna hade hållit runt Pusan. MacArthur var en inbiten anti-kommunist och global strateg. Han ville ha total kapitulation från den nordkoreanska armén och etablera baser längs gränsen till Kina. Dessutom ansåg han Truman för velig och obeslutsam. Men Trumans sits var mer komplicerad. Kriget var inte USA mot sovjetiska marionetter, det var FN mot en nordkoreans invasion. Mandatet var därför politiskt begränsat, något som MacArthur ansåg att man kunde ge själva fan i, för att uttrycka det milt diplomatiskt. Förutom de amerikanska styrkorna fanns det även 12 000 brittiska trupper, 8 500 kanadensiska och exempelvis 5 000 turkiska. Även Sverige deltog. Med ett fältsjukhus i Pusan. Så långt borta från stridslinjerna det gick att komma.

Som är allom bekant trädde Mao in och återgälde skulden från 1947 genom att skicka våg efter våg av kinesiska soldater som drev ned amerikanerna till den 38:e breddgraden och 1953 undertecknades ett fredsavtal av Nordkorea, USA och Kina, men Sydkorea vägrade skriva på, därmed resulterade det i ett stilleståndsavtal så att Sydkorea och Nordkorea fortfarande befinner sig i ett tillstånd av krig. Bägge länder fick sin åkermark förstörd och blev därför direkt beroende av hjälp utifrån, Pyongyang från Sovjetunionen och Seoul från USA. Under tiden hade kriget inneburit en rejäl injektion av hästvitaminer i den japanska ekonomin. Toyota som var vävstolstillverkare blev exempelvis storleverantör av jeepar till amerikanska armén, därifrån var det ett kort steg till passagerarfordon. Företagets grundare underlät aldrig efter detta att tydliggöra tacksamhet mo det koreanska folkets lidande, och de har sedan dess varit en stark kraft för normalisering och förbättring av relationerna mellan länderna.

Så länge Syngman Rhee satt kvar vid makten var det dock fullständigt otänkbart, det enda som nådde upp till axlarna på hans anti-kommunistiska attityd var hans anti-japanska. Bägge var dessutom påtagligt användbara i den inhemska retoriken. Eftersom USA dominerade de två länderna vill de gärna se synergieffekter som gynnade dem själva och försökte aktivt få dem att närma sig varandra och de använde både morötter och piskor, men resultatet var klent. De fickor som jobbade mot försoning gjorde det i motvind, antagonismens rötter hade satt sig djupt.

Dessutom fanns det en stor koreansk befolkning i Japan, på japanska kallas de zainichi (在日), en förkortning av zainichi chosenjin (在日朝鮮人), kvar i Japan som föredrog att stanna där. Strax före krigsslutet uppgick de till knappt två miljoner, 1947 när de som önskade repatrierats återstod ungefär 600 000, när man gjorde den första större inventeringen 1958 visade sig att närmare hälften var födda i Japan, några fler efter krigsslutet än före. Delningen av Korea innebar att japanska regeringen begärde att de skulle deklarera vilken del av Korea de ville tillhöra. De allra flesta hade, av logistiska skäl, förts över från södra delen av halvön och det var där de hade sina familjer, men 1960 ersatte Yun Po-sun Syngman Rhee som Sydkoreas president, två år efter följdes han av Park Chung-hee och han eftersträvade en försiktig normalisering med Japan. Många koreaner i Japan som direkt utsatts för diskriminering och brutaliteter såg därför Kim som ett föredöme och valde nordkoreansk allians, något som det stora flertalet idag, åtminstone mellan skål och vägg, ångrar. De får exempelvis endast ut specialpass som berättigar resande till Nordkorea och ingen annan stans. Medan de som är affilierade med Sydkorea har betydligt större rörlighet.

Park Chung-hees öppning mot Japan resulterade i att diplomatiska relationer åter upptogs genom ett Grundtraktat, Nikkan kihon joyaku (日韓基本条約) och Hanil kibon joyak (한일기번조약) som undertecknades av de två nationerna den 22 juni 1965. I det ingick att Japan accepterade Sydkorea som den rättmätige representanten för den koreanska halvön. Japan har således inga diplomatiska förbindelser med Pyongyang, och kan inte heller ha det. Dessutom försvåras det av att de saknar skyddsmakt som kan tillvara deras intressen med kort varsel, ett resultat av grundtraktatet. Relationen skulle också innebära att Sydkorea tog till sig Japans auktoritära styre under Meiji perioden. President Park tappade stöd under 70-talet, och valde då att införa en ny konstitution benämnd Yushin (유신) exakt samma ord som det japanska ishin (維新) ofta översatt till restauration, alltså att den ursprungliga makten skall återställas. Det fick till följd att säkerhetstjänsten växte starkt, inte minst för att kontrollera en allt mer orolig studentrörelse.

Japans framgångsrika industripolitik under 70-talet var också något som Sydkorea eftersträvade att emulera. De byggde således upp ett likartat nära samarbete mellan storföretag och industriministerium Berömda är Koreas chaebol (재발) som är exakt samma betydelse som det japanska zaibatsu (財閥) och som var något det första den amerikanska ockupationen nedmonterade. Idag uppvisar också Sydkorea likartade problem som Japan fick med en ”finansklick” som fick allt för stort inflytande. Intressant nog är det också exakt samma industrisektorer som emulerats, hemelektronik, fordon och varv. När jag själv besökte Seoul 1992 och Pusan 2009 var upplevelsen närmast som att stiga in i en impressionistisk tavla. Skillnaden mellan Japan och Sydkorea var hangul gentemot kanji, och så ett annat kök, minns tydligt att både vägskyltar och registreringsskyltar var en direkt kopia av de japanska. Numera är skillnaderna större, ett uttryck för att Sydkorea vill fjärma sig från Japans kulturella och sociala influens.

Nordkorea slapp i sin isolering allt vad som hette japanska influenser, även om samhället egentligen bygger på Tokugawa shogunatets samhällskonstruktion. Det lilla som når Nordkorea är via sydkoreanska dramer. Men i den absoluta eliten finns det en fascination kring Japan som är svår att förneka. Exempelvis hade Kim Jong-nam, Kim Jong-uns äldre lönnmördade halvbror, för vana att besöka Japan med hjälp av olika falska pass. Inte minst för att ta med familjen på Tokyo Disneyland. Likaså anställde hans far, Kim Jong-il, en japansk sushikock eftersom han var betuttad i det japanska köket och fisk var något som inte var fullt så svåröverkomligt i Nordkorea.

Eftersom japaner är väl ansedda inom västvärlden valde nordkoreansk säkerhetstjänst a maskera sina operatörer som japanska medborgare. Det krävde språkkunskaper, kulturella insikter, japanskt mode, förmåga att hantera japansk mat m.m. En kunskap som är svåråtkomlig i ett isolerat rike. Viss hjälp hade man av att ett antal medlemmar i japanska Röda Armén, en radikal terroristorganisation, hade sökt asyl i Pyongyang, men deras kunskap blev med tiden föråldrad då de var lika isolerade som alla andra. Mellan 1977 och 1982 genomförde nordkoreanska operatörer minst 17 kidnappningar längs den japanska kusten som vetter mot Korea. På sin hemsida uppger japanska rikspolisstyrelsen att det finns 879 försvinnanden som misstänks vara relaterade till Nordkorea. I det längsta vägrade Pyongyang att ens diskutera frågan och hävdade att det var ett typiskt utslag av japansk anti-koreansk imperialism.

Men 2002 kom det första toppmötet mellan dåvarande premiärminister Koizumi Junichiro och Kim Jong-il, i det sammanhanget vidkändes att ”äventyrliga” operatörer hade kidnappat 13 japaner, varav åtta avlidit. Återstående fem fick möjlighet att med familjer besöka Japan temporärt. Inte helt oväntat valde att söka asyl för att stanna där. Det faktum att Nordkorea släppte iväg dem med familjerna antyder att det också var deras avsikt för att på så sätt kunna avskriva frågan för all framtid eftersom det blir uppenbart att Japan inte respekterar ingångna överenskommelser. Eftersom det också finns en diskrepans mellan länderna när det gäller antalet kidnappningsoffer lever frågan kvar, men för varje år som går blir de äldre och medellivslängden i Nordkorea har aldrig direkt varit ett säljande argument för att slå sig ned där.

En butter observatör kan undra varför de tog till kidnappningar, i Japan har de en stor organisation för de som allierat sig med Nordkorea som i kortform kallas Chongryon efter sin koreanska benämning. Rimligen borde de kunna förse Kim med de lärare han behövde? Men då de är uppvuxna i Japan litar man helt enkelt i Pyongyang inte på dem. Dessutom skulle de efter att uppleva de stränga och spartanska förhållanden som råder i Nordkorea sannolikt vilja bli hemskickade till Japan snarast möjligt. Sedan skall man förvisso inte heller bortse från den nordkoreanska ryggmärgsreflexen att man måste tvinga folk att göra något. Den som ställer upp frivilligt har antingen en skruv lös eller något märkligt bakomliggande motiv.

Under 90-talet övergick Sydkorea till att omsluta demokratisk parlamentarism, samtidigt som Kim Jong-il fan sig med en svältkatastrof på sina händer. Sovjetunionens kollaps innebar att landet blev av med både direkt ekonomiskt stöd och avsättningsmarknader för sina allt mer kvalitativt tveksamma produkter. Kina hade lagt om till statskapitalism och var inte intresserade av att överta Sovjets gamla ekonomiska bördor, fullt medvetna om kommunismens ekonomiska tillkortakommanden försökte de istället övertala Kim att emulera deras system. Till ingen nytta, visserligen tilläts små marknader, men däremot inte privat ägande. De som tjänade pengar i Nordkorea var smugglarna längs Yalufloden. Medan de i Sydkorea som lyckades licensiera japansk ingenjörskonst och locka japanska investerare var de framgångsrika. Fram till mitten av 80-talet hade syd och norr dragit någorlunda jämnt ekonomiskt, men diskrepansen började växa då Nordkoreas ekonomiska aktivitet avtog, medan Sydkoreas närmast exploderade exponentiellt.

Japans relation med Nordkorea var således återhållsam och definierades av politisk antagonism, medan den med Sydkorea primärt var ekonomisk och samarbetsinriktad. Problemet var att när sydkoreanerna blev rikare fick de också mer tid att fundera på relationen. Mellan Pusan och Fukuoka inleddes färjetransporter och så småningom även en flygbåt, ungefär som Malmö – Köpenhamn. Näst efter engelska blev japanska det mest populära främmande språk att studera i skolorna, och skolor i japanska för vuxna växte upp överallt i Sydkorea. Däremot var Japan, till skillnad från Tyskland, oförmöget att be om ursäkt för sina handlingar under andra världskriget. Den äldre generationen koreaner som fortfarande hade klara minnesbilder av det som hände krävde att bli hörda. Speciellt känsligt var frågan om de japanska fältbordellerna och de specialrekryterade koreanska kvinnorna som kallas ianpu (慰安婦). I takt med stigande ålder skakade de av sig ungdomsskammen och trädde fram i offentligheten, för många koreaner kom det som en chock då de tigit hela livet.

Enligt grundtraktatet från 1965 löstes alla utestående bilaterala frågor, avtalet skulle vara en ny start mellan länderna. Men koreaner gick till domstol och stämde enskilda japanska företag som varit involverade i annektering och krigsverksamhet. Därmed kringgick de mellanstatliga förhållanden. Japan har producerat diplomatiska noter på löpande band och det har skapat friktion och irritation det senaste året mellan Seoul och Tokyo. I skrivande situation är relationerna nedkylda, till stor förtret inte minst för storföretagen men också kulturpersonligheter. Japanska musiker, sångare, skådespelare, författare och essäister är välkända och populära i Sydkorea och det samma gäller, inte minst för skådespelare och K-pop band i Japan. Det numera så populära ”soft power” är en påtaglig brygga mellan länderna när politikerna sitter fast i den dy de själva skapat. Opinionsundersökningar bland yngre medborgare på bägge sidor Tsushima sundet visar tydligt att de är totalt ointresserade av gammalt groll, till irritation för de äldre. Skall bloggen därför ge sig på att prognosticera en utveckling är det två saker som står i förgrunden; 1) Nordkorea kommer att implodera, när det sker är det viktigt att USA lämnar halvön för att inte skapa nervositet i Beijing, 2) Japan behöver istället träda in och hjälpa Sydkorea ekonomiskt och politiskt att hantera en återförening. Kronan på verket för detta blir en fast förbindelse, sannolikt en tunnel då tyfonerna regelbundet skulle stänga ned en bro, mellan Fukuoka och Pusan som inkluderar snabbtåg. Tidshorisont? Troligen 30 – 50 år.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.