歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Poesi och sanningen

1 kommentar

Sanningen är som poesi, och alla hatar poesi. För det stora flertalet framstår poesiälskare som pseudointellektuella som vill framstå som lite märkligt kulturelitistiska, lite för mer än andra. Ungefär som med sanningssägare. Ta exemplet med Karl Henrik Grinnemo och hans kolleger på KI som anmälde Paolo Macchiarini för oredlighet i forskning. Trots att en extern granskare, professor emeritus Bengt Gerdin, gav dem rätt så gjorde KI:s ledning vad de kunde för att tysta ned det. I kölvattnet av skandalen har det varit anmärkningsvärt tyst kring dem som faktiskt fick fram sanningen. Sanning och poesi. Poesi och sanning. I Japan har dock poesin en helt annan ställning.

Poesi intar en central roll i undervisningen av japanska i skolorna där ämnet heter kokugogaku eller nationalspråkslära eftersom ämnet nihongo är japanska sådant det undervisas för utlänningar. Den som tar lektioner i nihongo är således delaktiga i den japanska versionen av Sfi. Japanerna själva läser således från tidig ålder mycket poesi. Det går tillbaka till de stora poesitävlingar som hölls i hovet under Heian perioden. Redan under Nara perioden utgavs Manyoshu, Samling av 10 000 löv, men den verkliga storhetstiden under Heian började med Kokin Wakashu, Samlad Japansk Poesi från Antiken till Nutid, Gosen Wakashu, Senare Samling av Japansk Poesi, Shui Wakashu, Antologi av samlade Japanska verser och ett flertal andra sammanställningar. Gemensamt är andra delen av deras namn, Wakashu som betyder sammanställning av waka som är japansk poesi i kontrast till den tidigare kinesiska poesin som producerades. Dikterna var helt enkelt ett utslag av nationellt identitetssökande i en period där kinesiskt inflytande dominerat.

Trots det stora antalet samlingar finns det egentligen inga enskilda poeter som utmärker sig. Det skall dröja ända till Edo perioden innan det dyker upp en individ som närmast kan betraktas som nationalpoet. När han föddes kallades han Matsuo Kinsaku, som vuxen gick han under namnet Matsuo Chuemon Munefusa men för eftervärlden är han mest känd under sin pseudonym Basho, ett av tre artistnamn han brukade. Han föddes 1644 och blev inte mer än 50 år gammal.

Hans far anses ha varit en lågt rankad samuraj men sonen visade inget intresse för det martialiska konsterna, istället tog han tjänst hos Todo Yoshitaka vars familj utmärkt sig under belägringen av Osaka borg. Herrarna fascinerades av haikai no renga verser som länkas mellan två personer, den förste skriver en vers på 5-7-5 mora som följs av den andre med en vers på 7-7 mora på total 31 mora. Redan när han var 18 år gammal publicerades hans verser i antologisamlingar. Den första publicerade versen är:

春や来し年や行けん小晦日

Haru ya koshi / toshi ya yukiken / kotsugomori

Våren i antågande / året lämnar oss / dagen före nyårsafton

Vid den här tiden ansågs renku, ett samlingsnamn för associerade verser och haikai som då även innefattar haiku, mer som socialt tidsfördriv än seriöst konstnärskap. Det var således svårt att livnära sig på det. Men Basho fick namn och rykte om sig och mången en aspirerande poet sökte upp honom för att få studera under hans överinseende. Inledningsvis slog han ifrån sig men när Todo avled stod han utan mecenat och behövde någon form av inkomst. Han började ta emot lärjungar och flyttade in till Nihonbashi i centrala Edo. Lärjungarna byggde en poesihydda åt honom av bananträd (Basho 芭蕉) som nu blev hans artistnamn som således betyder Tallkrona Bananträd.

Emellertid hade han svårt att vara stilla. Han menade att endast den som tar till sig mängder av olika synintryck kan författa intressant poesi. Sanningen låg i poetens ögon och därför måste han beskåda den värld han lever i och därmed gav han sig ut på långa vandringar runt om i Japan. Vägarna som ledde till Edo hade rykte om sig att vara osäkra, stråtrövare kunde slå till på isolerade platser och hade resenären inget som var värt att stjäla kunde stickas ihjäl av ren frustration. Men Bashos resor var anmärkningsvärt händelsebefriade. Istället kunde han betrakta naturen i lugn och ro för att därifrån hämta inspiration till sina verser. Från denna tid är kanske denna dikt den allra mest kända, åtminstone den mest citerade:

古池や蛙飛びこむ水の音

Furuike ya / kawazu tobikomi /mizu no oto

Ner i gamla dammen / hoppar grodan / plums säger vattnet

45 år gammal skulle han ge sig ut på den resa som skulle definiera honom som poet för eftervärlden. Han gav sig ut på en lång resa norrut som resulterade i diktsamlingen Oku no hosomichi eller Den Smala Vägen till det Inre, fortfarande Japans mest lästa diktsamling som utkommer i ny utgåva åtminstone vart femte år. Han blev sjuk under sin sista resa men innan han dog skrev han ner sin sista vers, som således inte är en dödsvers, den lyder:

旅に病んで夢は枯野をかけ廻る

Tabi ni yande / yume wa kareno wo / kakemeguru

Sjuk på resan / drömmarna över döda fält / går i cirklar

Basho kom att influera så vitt skilda författare som Ezra Pound och J.D. Salinger och är således en av få japanska författare, inte minst från Edo perioden, som kom att nå långt utanför landets gränser. Poeten som sanningssägare.

En tanke på “Poesi och sanningen

  1. Ping: Reiwa förhoppningar och betydelse | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.