Yenens historia eller hur valutan kom till Japan

Faktum är att den japanska valutan yen egentligen uttalas en (円), den sino-japanska läsningen för tecknet som betyder rund och fyller 150 år. Valutan såg nämligen dagens ljus den 27 juni 1871 genom dekret 267 från dåvarande premiärministeriet, eller dajokan (太政官) på japanska. 2024 är det dags att byta ut såväl sedlar som ett flertal mynt, troligen försvinner 1 yen myntet helt och hållet. Anledningen till att det blivit yen på västerländska språk beror på att i dåtidens hiragana skrevs det ゑん och på katakana ヱン som med dagens Hepburnsystem hade translittererats till we, men 1871 saknades det etablerad translitterering och dåtidens uttal låg närmare engelskan y-ljud eller svenskans j-ljud. Därför blev det yen och exempelvis Yebisu för ett känt ölmärke som således egentligen uttalas Ebisu efter guden den är uppkallad efter. Naturligtvis hade Japan haft en valuta långt innan dess, men den hade en problematisk historia och Japan var i behov av en standardiserad valuta som var växlingsbar till andra valutor.

Togo Heihachiro – mannen som besegrade tsarens flotta

Han skulle bli den förste japanen på Times omslag, det skedde den 8 november 1926, nästan två år innan kejsaren skulle hamna där. Det hade naturligtvis Togo Sanetomo (även Kichizaemon) ingen aning om när hans fjärde son kom till världen den 27 januari 1848, en solig dag vilket innebär att temperaturen bör ha legat runt 15 grader. Han och hustrun Hori Masuko tillhörde en framträdande samurajfamilj inom Shimazu klanen. De gav gossen namnet Nakagoro (仲五郎) som indikerar att han borde vara femte sonen, kanske hade Masuko haft ett missfall, de var inte ovanliga vid den här tiden. Namnet Heihachiro (平八郎) tog han i samband med sin genpuku vid 14 års ålder, helt i enlighet med väl inrutade traditioner. Namnet kan tolkas som ”fredlig gosse”. Samma år deltog han i Satsuei senso (薩英戦争) på engelska känt som ”Bombardment of Kagoshima” när Storbritannien utkrävde kompensation för Namamugi incidenten. Kort därefter ingick han i provinsens styrkor som deltog i Boshin kriget och där fick han smak för flottan när han deltog i striderna om Hakodate, de shogunlojalas sista utpost.

Alla dessa japanska dagar – del 7; damer

Ämnet för den här och de kommande betraktelserna är japanska damer. Under en längre tid har det rått en både intellektuell, moralisk och känslomässig storm i mitt inre kring ämnet. Jag har ingen lust att lämna ut någon, än mindre att delta i något slags skabröst skvaller. Samtidigt är det ofrånkomligt att antalet svenska män som har både bred och djup erfarenhet av samröret med det vänare könet i Japan är något avgränsat. Förvisso känner jag fler som har bredare erfarenhet, få som har djupet, och möjligen en eller två som har kombinationen. Ur den aspekten är det således även ett slags moraliskt imperativ att efterlämna någon form av legat för kommande generationer. Det är trots allt traderingen av kunskap över generationerna som medfört att homo sapiens utvecklats som vi har. Var emellertid samtidigt medveten om att jag som framträdande representant för homo ludens kanske inte är den bäst kvalificerade, tyvärr är jag kanske den ende som är villig att dela med mig.

Liten inblick i Kim Jong-ils privatliv del 2

I den förra artikeln, baserad på Fujimoto Kenjis böcker från sin tid som sushikock i Pyongyang, granskades Kim Jong-ils familjeförhållanden. I den här artikeln granskar vi relationerna till hans stab. Inte ens i en modern diktatur finns det envåldshärskare, samhällskroppen är för komplicerad och ledaren blir beroende av såväl input som att beslut lojalt fullföljs. Oavsett system är principen densamma, det behövs piskor och det behövs morötter. Skall en skillnad utpekas är det i så fall att i diktaturen är piskor och morötter mer konkreta, nästan alltid fysiskt gripbara. På så vis är demokratin mer osäker, löften är vaga och indirekta, bestraffningar kommer på omvägar och är ibland otydliga, chefer vill ogärna ta ansvar för dem. I en demokrati utdelas det inte örfilar, något Kim Il-jong tydligen inte drog sig för.

Liten inblick i Kim Jong-ils privatliv – del 1

Nordkorea är planetens mest slutna rike, det är en betydligt längre historia än från Kim Il-sungs glada dagar. Faktum är att under hans första årtionde eller så vid makten var Nordkorea en glad och tacksam medspelare i kommunistblocket. De skickade utbytesstudenter inom COMECON blocket och tog emot dito. Kim själv besökte årligen Moskva och sedermera Beijing. Förlusten i Koreakriget beskrevs emellertid som en stor seger i den inhemska propagandan, därmed kunde han inte tillåta att information utifrån sipprade in i landet. Djupt rotade xenofobiska tendenser fick nu fullt utlopp och Nordkorea blev något av en paranoid paria på världsscenen. Inte minst bland sina kommunistiska kolleger, det var trots allt de som hade mest att göra med Pyongyang. Resultatet blev att omvärlden visste allt mindre om vad som hände i landet, KCNA, centrala nyhetsbyrån, dementerade aldrig västerländska påståenden. Tvärtom finner de ett visst perverst nöje i att frossa i västvärldens spekulationer, inte minst eftersom de sällan är baserade på fakta. De är övertygade om att alla konstigheter ingår i något slags kabuki teater iscensatt av CIA. Mellan 1982 till 2001 arbetade en japansk itamae-san, eller sushikock, som Kim Jong-ils personliga kock. Under pseudonymen Fujimoto Kenji har han skrivit tre böcker om sin tid i Kims närhet. Bloggen har läst två av dem och tänkte delge läsekretsen delar av innehållet.