歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv


Lämna en kommentar

Animekaraktärers historiska förebilder

Precis som tecknade seriefigurer som exempelvis Bamse bygger på historiska eller mytiska förebilder, exempelvis Atlas, så har många anime och mangakaraktärer historiska förebilder. Men de bygger inte på de vi känner från klassicismen utan personer ur den japanska historien. Skall man förstå deras karaktärsdrag, bevekelsegrunder, begåvning, förmågor och agerande på djupet behöver man således också förstå varför de är skapade som de är. Denna artikel går därför igenom ett antal välkända anime och mangakaraktärer och presenterar deras historiska förebilder. Den som vill lära sig mer om Japans historia konkret via manga eller anime bör införskaffa Nekoneko Nihonshi av Sonishi Kenji, som också finns på NHK Education och har en egen hemsida. Läs mer


Lämna en kommentar

Kulturell appropriering eller assimilering?

Gränsdragningen mellan kulturell appropriering och assimilering är gränsen mellan majoriteter och minoriteter. Den som tar till sig något från en kultur de inte tillhör uppfattas som översittare och arvtagare till kolonismens företrädare. Exempel är den kanadensiske premiärministern Justin Trudeaus ungdomssynder med det som kallas black face, alltså att man klär ut sig till ett slags negerkarikatyr. Han fick hård kritik för detta, trots att det låg flera årtionden bak i tiden, och bad offentligen om ursäkt för sitt agerande. Ett annat exempel, men med helt motsatt reaktion, är Stasia Matsumoto, en polsk kvinna i Tokyo som är kimono påkläderska, kitsuke (着付け) på japanska, och som av Japanska kimonoförbundet (全日本きもの振興会) auktoriserats som Kimonokonsult (着物コンサルタント資格) och inom en snar framtid kommer att vara en första klassens kimonoexpert, eller ikkyu kimono koshi (一級きもの講師). Det tog henne ett år för att kunna arbeta med sin kimonoverksamhet på heltid, och hon uppger i mejl att hon aldrig stött på några negativa reaktioner. Läs mer


11 kommentarer

Kyoto prefektur

För de allra flesta är Kyoto jämställt med Japans kulturella och historiska huvudstad. Bloggen har skrivit flera inlägg om den, som här, här, här och även här. Men Kyoto är också en prefektur, på japanska Kyoto-fu, en av två, Osaka-fu är den andra. Benämningen är en kvarleva från den tiden städerna stod under direkt styre av shogun, de var för mer än de städer som kontrollerades av en fesen daimyo. Vid införandet av prefektur systemet insisterade de på att markera sin historiska betydelse. Tecknet för fu (府) betyder just regering.

Prefekturen är 4 612 km2 stor med en befolkning på 2 610 000 är det Japans 13 största och det ger en densitet på 515 pers/km2 eller närmare dubbelt det japanska genomsnittet. De allra flesta är självklart koncentrerade till staden Kyoto. På den tiden det var en provins i shogunatet gick det under namnet Yamashiro som betyder bergsborg. Namnet kommer sig av att prefekturen genomskärs av Tanba bergen, en bergskedja som delar prefekturen i en södra och norra del med väldigt olika klimat. Exempelvis har Kyotango på norra kusten mest nederbörd i december och januari då snön vräker ned, men 100 km syd i Kyoto stad är det juli och augusti som har mest nederbörd. Södra delen av prefekturen ligger i en sänka som gör sommaren riktigt het, det kompenseras mer än väl av att temperaturen under vintern kretsar kring noll.

Precis som en stor del av resten av landet har prefekturen noterat en minskning av befolkningen de senaste tio åren. Det bor ungefär 30 000 färre där idag än 2005. Det kan tyckas obetydligt med en så pass stor folkmängd, men prefekturen är – och har alltid varit – tudelad. Staden Kyoto med sin förfinade kultur och historiska stolthet har traditionellt sett ned på landsbygdsbefolkningen, särskilt de i de norra delarna som Maizuru och Tango, dessa har också tappat i befolkningsunderlag medan Kyoto stad har legat på stabila siffror. Kyoto stad är en turistmagnet, särskilt under våren då körsbärsblommorna blomstrar, men lite av detta avsätter sig i resten av prefekturen. De mindre orterna har på senare år börjat inse att de missat möjligheter att snappa upp dem när de ändå besöker regionen. Inte minst har det avsatt sig i intressanta erbjudanden för den som vill ha en gourmet upplevelse.

Kyo-ryori (京料理) som Kyotoköket kallas är de delikata smaknyansernas paradis, mer kritiska individer menar att det inte smakar något alls. Runtom i prefekturen har man tagit fasta på detta och erbjuder mat med kraftigare smak. Inte minst i de norra delarna finns det havets frukter som man försöker behålla för sig själv och servera i fantasirika kreationer. Kyotoborna själva ser det som barbariska utsvävningar och rustik ignorans. Men för den som ätit av Kyotoköket två dagar i rad kan det vara värt komma ihåg att man inte behöver åka särskilt långt för att få helt andra smakupplevelser. Och för den som gillar whisky har Suntory sitt största destilleri utanför Kyoto stad, väl värt både besök och provsmakning, en 17 årig Hibiki kan få nackhåren att resa sig på de flesta.

En eventuell besökare till Kyoto gör således klokt i att avsätta några dagar till att resa runt i prefekturen även utanför staden. Och istället för att flyga in till Narita, överväg att landa på Kanku, Osakas internationella flygplats. Finnair har flygningar dit medan SAS fortfarande håller fast vid enbart Narita. Enbart tågresan från flygplatsen in till Kyoto är betydligt intressantare än att rusa fram i Shinkansens tunnlar då du som resenär får en betydligt bättre känsla för såväl prefekturen som staden. Prefekturen har ett stort antal tåglinjer, förutom JR driver flera privata tågbolag som Hankyu och Keihan ett stort antal linjer och Kyoto stad har två tunnelbanelinjer. Det är således förvånansvärt enkelt att ta sig fram, även till obskyra mindre platser ute på landsbygden.

2016, senaste året med fullständig sammanställning, hade prefekturen 87 411 000 besökande turister som totalt spenderade 1 144 miljarder yen, av dessa besökte 55 222 000 Kyoto stad, där de gjorde av med 1 087 miljarder yen. Det är denna slagsida som bekymrar alla samhällen, utom just Kyoto förstås, i prefekturen. Snedfördelningen beror naturligtvis på att alla nationalklenoder återfinns inom stadens gränser, allt från det tidigare kejsarpalatset till de olika buddistiska skolornas huvudtempel och shintoistiska sekthögkvarter. Det de har som Kyoto saknar är exempelvis onsen, de heta källor som lögar en trött lekamen. Dessa har rustats upp kraftigt på senare år samtidigt som den traditionella arkitekturen bevarats men med alla tänkbara moderna bekvämligheter inom väggarna. Många onsen kan ibland framstå som väl överkommersialiserade med skränande spelrum och uppradade läsk- och ölautomater. Här har de flesta satsat på en mer sofistikerad miljö som rimmar bättre med Kyotos rykte som huvudstad i mer än 1 000 år.

Därför är det en smula förvånande att den senaste attraktionen som drar en ungdomlig publik, Kyotos Internationella Manga Museum, förlagts till en nedlagd lågstadieskola i staden och inte något av de närliggande samhällena. Här är det möjligt att fritt läsa i mer än 300 000 manga några som dateras tillbaka till 1800-talet. För familjen som vill besöka de viktigaste templen under en dag är det en perfekt plats att parkera barnen på då muséet även har café och restaurant. Undvik dock onsdagar då de har stängt mitt i veckan.

Den som har för avsikt att besöka Kyoto bör räkna med minst tre dagar då det knappast går att undvika att lägga två av dem i staden. För att verkligen hinna med den på två dagar bör man kosta på sig något av de centrala hotellen, de blir också dyrare, men det kompenseras mer än väl av minskade reskostnader och tidsförluster i transportsträckor. Det kloka är att välja ut ett eller två distrikt med kanske fyra eller fem sevärdheter och sedan byta distrikt nästa dag, eller ännu hellre ta dagen i mitten och åka runt i prefekturen för se vad den har att erbjuda, inte minst i matväg, utanför staden. Särskilt väsentligt blir det för den historie och samurajintresserade. Kyoto hade ingen samurajklan och därför inte heller någon borg, det närmsta man kommer är Nijo-jo som var shoguns Kyotobostad och där hans kommissarie huserade för att hålla ett öga på kejsarsläkten. Istället blir det att åka upp till Fukuchiyama där det fortfarande står en borg, men borgherren var inte en daimyo utan en shomyo alltså en mindre feodalfurste vars domän understeg 10 000 koku.


2 kommentarer

Ta hem USA korrarna

Bland de drygt 530 inlägg som återfinns på bloggen så är en liten handfull ren åsiktsjournalistik. Bloggen ägnade sig i sin ungdom åt opinionsjournalistik så det är lite av en yrkesskada, men i görligaste mån är det meningen att bloggens innehåll skall hålla sig till fakta och inte åsikter. När bloggen var en ohängd spalt var skjutjärnsjournalistik ordet på modet inom kåren, men numera är bloggen en timid familjesida vars puls återfinns längst ned på sidan 17, under ICA reklamen. En tämligen harmlös existens vars huvudsakliga intresse är att informera och kanske sprida lite bildningens ljus över det kunskapsområde som dominerar bloggens bakvagn (ett journalistuttryck, googla det), nämligen östra Asien och specifikt Japan. Det enda som riktigt får bloggen att spotta trycksvärta är när det framförs direkta dumheter av inkompetenta pennor om Japan i gammelmedia. Att svenska journalister är dumdryga, outbildade narcissister med ego på Trumpnivå är inget nytt. Det finns undantag men de flesta har avlidit. Problemet blir när de okunniga tillåts dela med sig av sin brinnande okunskap utan att emotsägas. Läs mer


Lämna en kommentar

Ett slags medial guide till Japanprogram

Trots enträgna försök har bloggen inte lyckats förtränga den kunskap om Japan som lagt sig tillrätta i ett avlägset hörn av hjärnan, vare det sig gäller språk, kultur, historia eller ekonomi, till minst lika mycket förtret för omgivningen som bloggen personligen. Det har den olyckliga konsekvensen att bloggen understundom ombeds medverka i program om landet, men oftast har det handlat om att delta i japanska program om Sverige eller Norden. Den erfarenheten har gett en viss insikt hur de olika ländernas media betraktar Japan respektive Sverige. Det de har gemensamt är att underhållningsperspektivet dominerar över folkbildningsansvaret. En attityd som kostat Sverige en varvs-, bil- och konsumentelektronikindustri. Läs mer